Ibland undrar jag om det finns någon som på riktigt tycker att Twitter är särskilt kul längre. Eller ens intressant. Det rimliga svaret borde vara nej. Det vill säga, om man inte är grälsjuk, gnällig eller ständigt missnöjd. Det känns nämligen som att Twitter huvudsakligen handlar om det numera – bråk, gnäll och missnöje.
Själv har jag börjat ifrågasätta vad det är för vansinnigt självskadebeteende som jag egentligen ägnar mig åt när jag gång efter annan låter tummen slentriansondera i twitterflödet. I nio fall av tio är ju den efterföljande effekten ångest. Som när man inser att man vaskat en halvtimme åt tuppfäktande politiker/valfri tyckare i en tråd som (återigen) kontaminerats av osakligheter och personliga påhopp. Ångest!
"Det är trollens och botarnas fel", hävdar vän av ordning. Väldigt sant såklart, men låt oss också vara ärliga: Det fanns mycket att önska vad gäller samtalsklimat redan innan trollen förvandlade Twitter till digital träskmark.
Nu tycks situationen dessutom ha blivit värre. Mot bakgrund av den rådande coronapandemin är det som att Twitter har fått spel. Förutom ren desinformation och allmänt vilseledande inlägg – fejkinfo om botemedel och märkliga huskurer – har misstro och kritik haglat mot myndigheterna. I Sverige har sakkunniga som Agnes Wold, professor i klinisk bakteriologi, och Emma Frans, doktor i epidemiologi, gjort sitt bästa för att fakta och förnuft ska prägla flödet. Ändå är det förvånansvärt många som väljer att agera på den där försåtliga magkänslan.
För att vara rättvis ska det också föras till protokollet att flera andra sociala medier, Facebook inte minst, bidragit till det urspårade informationsflödet vad gäller corona. Twitter genomförde också åtgärder i mitten av mars för att hindra spridningen av fejkinformation och panik i sina flöden. Man har bland annat bannlyst alla inlägg som riskerar att skada insatserna för att få bukt med spridningen. Sedan kan man ju såklart ifrågasätta hur slagkraftig och överblickbar en sådan policy är.
Hur som helst, det finns bra saker med Twitter också. Jag pratar inte om det i grunden demokratiska värdet av sociala medier (som ju är bra, givetvis). Jag pratar om Sam Neill. Ja, skådespelaren. Den älskvärde Dr. Grant i "Jurassic Park". Svinet Sir Brian de Bois-Guilbert i "Ivanhoe". Den Sam Neill. Han är en stor anledning till att jag överhuvudtaget finns kvar på Twitter.
Vad han postar för inlägg? Well, det handlar mycket om alla de djur som han inhyser på sin bondgård i Nya Zeeland, små korta filmer på grisen Angelica (som gillar Debussy) eller på den sociala gåsen Charlie. Såna saker. Mest följer jag Sam Neill för att han verkar vara världens mest harmoniska människa, ett lugn i den storm som är Twitter. Och för all del, världen.
Sam Neill är också ett gott exempel på hur alla bör tackla coronapandemin. Medan panik och vilseledande info sprids utan eftertanke på Twitter manar Sam Neill, via en rad inlägg, till lugn, social distans och en tilltro till de sakkunniga som vet mest och bäst. Mina personliga favoritinlägg just nu är de små ukelele-konserterna som Sam Neill själv framför. Det låter... förskräckligt, samtidigt som det har en märkligt lugnande effekt. Senast tolkades Al Greens gamla dänga Tired of Beeing Alone. "Sung by the worst singer on the planet", som Neill låter hälsa sina följare.
Sam Neill är fin. Var som Sam Neill.