Moa Rudsäter är uppvuxen i Nyköping och utbildad vid Stockholms Elementära Teaterskola. Samt är också en av de drivande aktörerna bakom Grön Framtid Nyköping. Att klimatfrågorna ligger henne varmt om hjärtat visar hon genom att donera hälften av kvällens biljettintäkter till Greenpeaces arbete för att rädda Amazonas regnskogar. Och även pjäsen handlar om klimatet, till en viss del med en härlig skruv. För i sin enmansföreställning Apocalips tar hon upp frågan om klimatkrisen genom en ung baristas funderingar.
Som tänk om chokladen tar slut. Eller kaffe. FN pratar om att massdöd är i antågande och att allt som odlas kommer dö ut. Kommer vi ha ett drägligt liv i framtiden? För jag vill inte dö, säger tonårsflickan för att i nästa ögonblick utbrista ”Åh gud, låt mig bara dööööö!”.
Det är modigt, vasst och precist. Moa fångar totalt tonaliteten hos en tonåring, med jargong, miner och tankebanor. Förgängligheten och osäkerheten hos en tonåring sitter som ett smäck i hennes rollprestation och även de emotionella och känslomässiga svängningarna som finns hos en tonåring.
Och kan man vara miljövän och gilla kaffe på en och samma gång? Hur känns själen när Amazonas brinner? Hur ska man göra när man är kär i en engelsman boendes i London, för det går ju absolut inte att rättfärdiga att flyga. Hur kan man ens källsortera mer när man redan vikt fågelholkar av precis allting? Det är något som Moa Rudsäter skickligt tar upp genom ögonen av en ung flicka.
Hon tappar inte heller karaktären en enda gång utan interagerar med publiken och har även ett riktigt fint improvisationsnummer en bit in i pjäsen. Hon vågar ta pauser och är bekväm i tystnaden. Hennes blick söker kontakt och är uppmärksam. Det finns också en musikalitet i Moa. Som man skymtar då och då på oväntade platser i föreställningen.
Genom att använda hela lokalen, inklusive foajén, är det också något som alltid händer. Vilket gör att föreställningen aldrig blir tråkig eller ointressant.
Det egenskrivna manuset är imponerande välskrivet och moget för att vara en elevuppsättning. Och genom att sätta oron och ångesten i en karaktär får den fäste. För vad gör det egentligen med våra barn att just nu, precis just nu, så dör jorden? Lite grann för varje dag.
Det ska bli mycket spännande att se vad Moa gör i framtiden. För att denna engagerande och klarsynta kvinna har mer att säga, det är glasklart.