Jag var tio år när det hände, ögonblicket då skräcken fick fäste. Det var sommar, torrt, varmt, regnfattigt. Pappa håller på med något slags renoveringsarbete av husfasaden längst upp mot gaveln. Han ber mig och min kompis att inte springa för nära stegen. Vi tar knappt notis men låter ändå asfaltsytan under honom bli fredad zon, håller oss på gräset. Det vore ju illa om leken skulle ta slut bara för att farsan störtar till marken.
Vi springer barfota, inte ett bekymmer i världen. Jag minns särskilt vattenspridaren på baksidan som i pendlande bågformationer försöker rädda det som går av den gula gräsmattan. Sedan händer det. Jag stannar upp, hämtar andan. Känner hur något vidrör min fot. Jag blickar ner och tror för en millisekund att det är slangen till vattenspridaren jag ser. Det är det inte. Det är en huggormsunge som med halva sin kropp har ringlat upp på min fot. Innan jag ens hinner reagera fortsätter den framåt, blixtsnabbt i ett par vidrigt slingrande rörelser, rakt över foten. Jag gallskriker, lägger benen på ryggen och flyr. Leken är över.
Det var där det började. Det var startskottet, grundskräcken, urtraumat. Sedan dess har jag levt med en panisk ormrädsla hela livet. De gånger jag rör mig i skog och mark bedömer jag alltid risken för eventuella ormbestånd. Jag scannar av, vidtar förebyggande åtgärder. I skogen stampar jag regelbundet i marken, som en idiot, på grusvägar sonderar jag dikeskanter och farozoner flera meter fram. Jag är proffs på detta.
Ändå har någon slags kosmisk orättvisa sett till att just jag ska utsättas för orimligt mycket ormkontakt. Jag minns till exempel en arbetsuppgift på ett sommarjobb som slutade i ren fasa. Jag och en medarbetare hade skickats ut för att forsla bort höbalar från en stallbyggnad. Jag baxade fram höet, kollegan lyfte upp dem på flak med traktorgrep. Det gick fint. Tills det började falla snok ur balarna. Då gick det inte fint längre. Jag insisterade på traktortjänst och så var det inte mer med det.
Ännu mer skräckartat var det under en resa i Australien. Jag och en vän for norrut från Sydney med varsitt arbetsvisum i näven för att plocka nätmeloner i en liten håla inåt landet. Väl på plats fick vi veta att arbetslaget var utrustat med ormserum – eftersom det fanns taipaner på fälten. Blir du biten sätts syreupptagningsförmågan ur spel eftersom giftet leder till total muskelförlamning. Sedan dör du, förklarade arbetsledaren. Jaha, vad kul tänkte jag, mina dagar är alltså räknade. Lyckligtvis såg jag inte en enda taipan. Alla fordon och maskiner skrämde förmodligen bort dem. Om det gjorde mig mindre skräckslagen? Nej.
På film har ormar däremot inte skrämt mig lika mycket, paradoxalt nog. Där har jag istället, av någon märklig anledning, sökt mig till dem. Som i "Indiana Jones och jakten på den försvunna skatten" där Harrison Ford sänks ner i en underjordisk kammare, sprängfylld av giftormar. Eller i den bedrövliga men festliga b-filmen "Anaconda" där varannan bildruta präglas av obehagliga ormscener. Eller för all del den korta men för mig oförglömliga scenen i bröderna Coens västernfilm "True Grit" när huvudkaraktären av misstag väcker en hel ormkoloni till liv ur ett söndertorkat människolik. För att inte tala om den värsta ormscenen genom tiderna, när den unge cowboyen Sean O'Brian blir dödad av oräkneliga vattenmockasiner i "Lonesome Dove" från 1989. Allt detta har såklart gett mig kalla kårar men i populärkulturella sammanhang handlar det mer om fascination än om skräck, som att tillräcklig mycket exponering till slut landar i en terapeutisk effekt. Om det har funkat? Verkligen inte! Ute i den riktiga världen är jag alltjämt förlorad.
Nu står jag inför ett fasansfullt problem. Som jag nämnt i en tidigare krönika ska jag i sommar semestra på en liten ö i Hälsingland. Det är en fruktansvärd ö. Den har nämligen tagits över helt av huggormar. Det började sannolikt med ett synnerligen pilskt huggormspar, kanske flera, som emigrerade till ön för ungefär fem år sedan. Under tiden som gått har de befolkat ön bortom rimlighetens gräns med sin vidriga släkt. Dit ska jag nu alltså på "semester". Jag kommer inte undan. Därför behöver jag hjälp – från er! Om någon har handfasta tips på hur jag ska hantera detta så tar jag tacksamt emot det. Självhjälpsböcker, hypnos, magiska formler. Allt är av intresse! Tack på förhand.