Det är i regel kluvna känslor som uppstår när upplösta band meddelar att de ska återförenas. En del slår frivolter av glädje medan andra begraver ansiktet i händerna. Jag tillhör det senare lägret. Jag blir deppig när band som tagit farväl plötsligt ska bygga upp det som man en gång lämnade. Det gäller särskilt band som jag tycker om.
Ett farväl är helt enkelt ett farväl och alla som har varit på en avskedskonsert vet vad det innebär. Det är en personlig exposé av allt som man har upplevt till bandets musik. Man står där i publikhavet och minns fester, vänskaper, kärlekar – oförglömliga stunder där bandets musik har agerat soundtrack. När sista låten spelas är man redo att sätta punkt. Publiken tackar bandet, bandet tackar publiken. Sedan är det över. Det finns en värdighet i det som man ska lämna orörd. För evigt.
När det kommer till återförenade band som man inte tycker om så väcks en helt annan typ av deppighet. Då bottnar frustrationen endast i att bandet som man dittills har sluppit nu plötsligt existerar igen. Jag minns när jag i julas hamnade i en situation där jag tvingades genomlida dokumentären om Gyllene Tiders fruktansvärda avskedsturné från 2019. Särskilt frustrerande var det i slutet när Per Gessle – med plirande ögon – signalerade att det kanske ändå inte var sista gången som publiken får se Gyllene Tider. Det kunde ju bli en till avskedsturné igen "om fyra-fem år sådär". Jag skulle inte bli förvånad. Bandet har byggt stora delar av sin karriär på just återföreningar och återtåg och det har börjat lukta PR-strategi för längesen. Jag sätter tio Tylösands-hotell på att nästa avskedsturné kommer senast till 50-årsjubileet 2027. Det kommer att ske, var så säker.
Men, med allt detta sagt så är det kanske dags för mig att omvärdera synen på återföreningar. Coronapandemin har fått alltfler upplösta band att göra comeback för att samla in pengar till välgörande ändamål. Om man ska vara en smula cynisk finns det säkert ett visst mått av överlevnadsstrategi med i bilden också. När konserter ställs in på löpande band och publika framträdanden begränsas så känns det inte orimligt att se på återföreningar (tillfälliga likväl som permanenta) som ett sätt att boosta publikintresse. Oavsett anledning är det mot bakgrund av den goda saken svårt att känna ens en tillstymmelse till frustration. Jag blir till och med glad när jag läser att Robbie Williams är på väg att rätta in sig i Take That-ledet igen.
Fler exempel finns. Backstreet Boys har återförenats, om än tillfälligt, Phil Collins gamla popband Genesis siktar på en kommande världsturné och i Sverige har The Ark lovat en återföreningsturné framöver. Kanske finns det även en minimal chans för de mest osannolika återföreningarna att träda i kraft. I Storbritannien har Liam Gallagher sträckt ut en hand till Noel Gallagher om att återförena Oasis för en exklusiv spelning. Med tanke på brödernas minst sagt frostiga relation vore det inget annat än ett mirakel om det blev av.
Oasis är för övrigt det band som brukar toppa publikens önskelista när återföreningar kommer på tal, åtminstone enligt de mätningar som musikmagasinet Rolling Stone har gjort de senaste åren. Talking Heads, The Smiths och R.E.M. är andra exempel. Om jag själv tvingades välja skulle jag förutom Oasis lyfta fram svenska juveler som Bad Cash Quartet eller The Wannadies som tänkbara kandidater. Kanske Latin Kings om tidsresor till 90-talet vore möjligt.
Låt gå för återföreningar under coronapandemins tidevarv. Det gör gott. Kanske att det till och med skulle vara okej för Gyllene Tider att göra ett gästspel igen. Fast det vete tusan. Där går kanske gränsen ändå.