På Kungliga musikhögskolan studerar Marin Popovski musikproduktion. Han säger att den tekniska biten passar honom väl, och att det är inspirerande att studera tillsammans med så många likasinnade.
Marin Popovski är en av tre personer som mottagit David Petterssonstiftelsens kulturstipendium 2022.
Kulturintresserade i Sörmland känner eventuellt igen honom från Katrineholmsrevyn eller som (väldigt ung) musiklärare på Nyköpings enskilda grundskola, men när tidningen träffar honom är det på Kungliga musikhögskolans lokaler i Stockholm.
Här gör Marin sig redo att börja sitt andra läsår av det treåriga kandidatprogrammet i musikproduktion, och när vi träffar honom är det bara några dagar kvar innan höstterminen kickar igång.
– Min mamma är ursprungligen från Nyköping, men när jag var liten flyttade vi runt mycket. Bland annat bodde vi i Honduras i fyra år och Moçambique i tre år. Men Nyköping är den plats i Sverige jag ser som min hemort, det var där jag växte upp.
Marin berättar att han började spela gitarr under tiden i Honduras och att föräldrarna uppmuntrade hans musikintresse. Han provade under en period på den lokala kulturskolan men tyckte inte att det var något för honom. Däremot fattade han direkt tycke för Slakthusets kulturprogram – på den tiden bedrev de ett pop- och rockkollo – där han direkt fick blodad tand av att spela i band under de entusiastiska lärarnas ledning.
– Jag känner en stor tacksamhet till Slakthuset, det får du gärna skriva, det var mycket som fick sin början där.
Efter att ha läst estetlinjen på Tessingymnasiet gick Marins väg till Nyköpings folkhögskola och vidare till Åsa folkhögskola i Katrineholms kommun. Därifrån var steget inte långt till Kungliga musikhögskolan. Marin berättar att den inneboende tekniska biten i musikproduktionen passade honom som hand i handske.
– Jag har alltid varit den där "Mulle Meck-personen". Musikproduktion är väldigt pilligt men också riktigt kul, och jag är väldigt intresserad av teknik.
Marin Popovski befinner sig i starten av hans andra läsår på Kungliga musikhögskolan i Stockholm. I år är han en av David Petterssonstiftelsens kulturstipendiater.
På Kungliga musikhögskolan frodas Marin bland andra likasinnade som också älskar musiken, men som ofta närmar sig den från andra håll. Vissa drömmer framför allt om scenen, andra vill bara vara i studion och spela in låtar. Mångfalden gör att alla kan dra näring av varandra, och skolan är dessutom en plats att knyta viktiga kontakter inför den framtida karriären (ett exempel är Marins kurskamrat Olle Ronach från Katrineholm. Förutom att ha spelat tillsammans i Katrineholmsrevyn har Marin även deltagit i musikprojektet Leeron som Ronach startat med musikern Desmond Leonard).
Förutom Leeron är Marin ständigt delaktig i massor av andra musikaliska projekt – det är liksom halva grejen med att plugga tillsammans med så många andra stjärnor – och stipendiet kom som en skänk från ovan.
– Det var helt jävla sjukt när jag fick det. Jag fattade ingenting först. Det var särskilt stört eftersom brevet hade tagit en omväg och kört några varv innan det nådde mig, så jag hade redan hunnit ställa in mig på att jag inte skulle få det.
Marin berättar att han är lite av en allätare när det kommer till musikaliska genres, men att det finns ett tema han brinner lite extra för.
– Jag har en ganska stor kärlek till politisk musik. Jag tycker att konst och politik är sammansvetsade över lag, och jag ser konsten som en reflektion av samtiden. Jag var ganska arg när jag var ung, och då var punken och den hårdare musiken väldigt lockande.
Marin Popovski växte upp i Nyköping och beskriver Slakthusets kulturprogram som en viktig del i hans resa inom musiken.
Historierna som berättas inom exempelvis den svenska hiphopen är ett exempel som Marin tar upp på hur musiken kan vara både politisk och viktig, men att det var när han under gymnasietiden hörde det brittiska metalcore-bandet Architects som han visste vilken typ av musik han själv ville göra.
– De var inte bara: "Hej, jag hatar världen", utan väldigt pålästa och extremt musikaliska. Det var något som träffade mig, och första gången jag kände att det fanns andra som tänkte som jag.
Vad betyder det som ung person i musikbranschen att få ett sådant här stipendium?
– Jag tycker att vi undervärderar kultur ganska hårt i samhället. Alla jag känner som vandrar den här vägen är väl medvetna om att det inte är en enkel väg att gå. Man måste ha pannben och vara lite knäpp för att göra det. Det är ingen i den här världen som någonsin förväntar sig en klapp på axeln, eller att få höra hur duktig man är. Så att få det här stipendiet känns som en ganska stor "payoff", kul och lite hedrande. Jag är väldigt tacksam.