Augusti månad går mot sitt slut. Men ge inte upp, det kommer mer sommar i september, och hösten sedan är överfull av spännande scenprogram. I lördags kväll var sensommaren på bästa tänkbara humör. Härligt, för då var det utomhusmusik från Fåfängans scen. Några myggor surrade i denna oas, annars var det bara så vilsamt för själen. Där har föreningen nu ordnat ett tjugotal program av många olika slag. Jag har tvingats missa alla, men nu var det dags.
Lite fundersam var jag. Dimpker Brothers med en repertoar av americana och med många förebilder där borta. De har spelat på ställen som Västervik och fått stipendium där och nyligen varit på plats i USA. De finns förstås på internet och en skiva är på väg.
Begåvat, bra och rätt varierat gitarrspel och drivande sång och stämsång har jag hittills hört, och det stämde i lördags. Martin var den tongivande och den som fint tog hand om leadsången. Tyvärr hade han lämnat munspelet hemma, men vilken kille som med fötterna lade på både baskagge och tamburin! Adam hade rollen som motvals på skoj och sjöng härliga över- och understämmor. Många finns här att jämföra med, såsom Simon & Garfunkel. Bra.
Men jag vill se en utveckling mot starkare låtar och mer minnesvärda melodier. Nu kändes så mycket vemodigt i moll, om olycklig kärlek då visserligen månen skiner vackert men hon har lämnat och det är för sent att göra det jag borde gjort. Nå förhoppningen finns i nästa låt om en bättre tid. Låg profil hade de också på scenen, inga divalater och ett mellanprat fritt associerat och tokroligt som stand up. Men nog borde de prata ihop sig, tajta till mer informativt, med en medveten spänningskurva mot finalen och mer musik så det blir en helkväll.
En attraktion var Anette Kumlin och hennes oboe på scenen. Fast även här var jag skeptisk. För vad gör symfoniorkesterns mest frackklädda soloinstrument så här på rymmen? Sånt brukar mer vara ok för flöjt och klarinett. Fast söderut finns ju skalmeja och aulos långt dessförinnan. Och vi har säckpipa.
Och visst var det otroligt vackert med en långsam sats i moll ur en oboekonsert av Händel. Likaså citatet ur dennes berömda gråtaria. Och när oboen spelade melodi eller motstämma till brödernas låtar. Men. Nog kunde det varit något rivigt med i Morricones vackra filmmusik. Ibland också aningen mer pådrag av oboen i ljudbilden.
Kvällens bästa låt? Då utser jag LarsEmilÖjebergets rytmiskt glada folkmusiksvenska Islossning. Den tog sådana oväntade vändningar och var så sprudlande glad, fast jag hittills bara hade hört den för vevlira och ackordeon. Nu blev den också en pärla.