Av alla dystopier som har visats på film, tv och i böcker så finns det en historia som jag håller som särskilt obehaglig, en obestridd mästare i skildrat mörker. Jag pratar om Cormac McCarthys nattsvarta roman "Vägen" från 2006, filmatiserad av John Hillcoat 2009. Här får vi följa en far och hans lille son på en hundra procent eländig vandring genom ett postapokalyptisk USA. Det är en värld som har reducerats till en plats där den starkes rätt råder, en plats där alla fryser, är rädda och äter i princip vad som helst – varandra till exempel.
I takt med de senaste två årens aktualisering av klimatkrisen har jag tänkt på "Vägen" alltmer. Som skräckbild betraktat ligger den nära till hands när man föreställer sig miljöförstöringens yttersta konsekvens. Det är åtminstone den slutstation jag ser framför mig när tankarna skenar iväg – en livlös ödemark i konstant gråskala.
Jag kan känna att det vore skönt att slippa ett sånt scenario. Om jag kan undvika att spendera mina sista dagar i trasiga kläder, vandrandes på någon vindpinad motorväg i surt regn, med ett halvt raserat kärnkraftverk i bakgrunden, så gör jag helst det. Det skulle också kännas förjävligt att ligga med näsan i vädret och veta att framtiden för mina efterlevande är körd i botten. Och att det var mitt fel.
Det ska väl inte behöva bli fullt så illa som i "Vägen" (eller?) men samtidigt är det ju inte direkt läge att slappna av. Vi behöver göra vad vi kan för att ducka den totala katastrofen: Åka kollektivt, dra ner på köttet, satsa på ekologiska råvaror, prioritera närproducerat, använda förnybar energi, sopsortera, flyga mindre, helst inget alls, hemestra, omfamna återbruk, med mera, med mera. Själv lever jag upp till kanske en tredjedel. Vilket är för lite. Men det ska bli ändring på det.
Jag ska skärpa mig och tänker att det är dags för ett ordentligt förändringsarbete, ett som till stora delar handlar om att bli fullkomligt livrädd. För mig kommer två nyligen släppta böcker ligga till grund för detta. Det är dels "Klimatkrisens Sverige – så förändras vårt land från norr till söder" av SVT:s klimatkorrespondent Erika Bjerström, och dels "Åtta steg mot avgrunden: Vårt framtida liv på planeten" av Aftonbladets nyhetschef Jonathan Jeppsson. Båda böckerna, baserade på vetenskapliga rapporter och intervjuer med forskare, redogör på detaljnivå om vad som sannolikt kommer hända om vi fortsätter att leva som vi gör idag. Det handlar om allt från nya smittor och fler bränder till förvirrade bin och flyktbenägna räkor. Jeppssons bok ska vara särskilt dyster. Den fokuserar på vad vi kan vänta oss inom de närmsta 80 åren, årtionde för årtionde. Dödliga sjukdomar och krig är några exempel. Jeppssons egen förläggare lär ha fått sömnproblem.
Men varför skrämma upp sig på det här viset, är kanske en fråga som dyker upp nu. Jag skulle säga att det är det som är hela poängen. Jag är normalt sett inget fan av rädsla som motivation till förändring men i det här fallet är det en barriär som jag behöver ta mig över för att det ska hända saker på riktigt. Klimatkrisen får fäste, någon slags högsta smärtpunkt nås. Ju mer jag vet, desto svårare blir det att stoppa huvudet i sanden.
Samtidigt är det såklart lätt att bara göra det, stoppa huvudet i sanden. Kanske är det också ett av klimatrörelsens absolut största problem. Det finns till och med forskning som visar att klimatrörelsens domedagsretorik triggar känslor av skuld vilket i sin tur leder till ett flyktbeteende. Snacka om moment 22 liksom.
Jag tillåter mig ändå att känna hopp. Det blir ju meningslöst annars. För att citera dundercynikern Jonathan Jeppsson: "Jag vill ju att folk ska känna att ”i helvete heller, så här ska det inte bli”. Jag vill vara brutal.".
Just så, i helvete heller!