– Vill du ha kaffe, frågar Jan Ed, när SN besöker honom hemma i bostaden på Öster i Nyköping.
Han visar vägen in till arbetsrummet, ursäktar sig ett ögonblick och smiter in i köket för att starta igång kaffebryggaren. I arbetsrummet är det fullt med konst, över väggarna, längs golvet, på borden – hundratals verk i olika storlekar.
Det börjar puttra från köket och Jan Ed dyker upp igen, slår sig ner på en stol. Han är pigg, humöret gott.
– Dagsformen är bra så länge jag får måla. Har jag tur blir det bra måleri också. Jag brukar hålla på ett par-tre timmar om dagen. Men efter det vet jag inte, säger han, och skruvar på sig.
– Jag har en jäkel som står och glor på mig inne i sovrummet.
"Jäkeln" i fråga är en träningscykel som han brukar trampa på i 15 minuter om dagen. Ingen favoritsyssla men nödvändigt, förklarar han.
Som konstnär har Jan Ed – "Janne" till vardags – varit verksam i 55 år. I Nyköping har han bott sedan 70-talet. För många är han den abstrakta konstnären, en måleriets motsvarighet till rockmusiker, där verken tar form bakom fördragna skyddsdraperier för att erbjuda fritt spelrum i utövandet.
– Ja, jag skärmar av mig bakom draperier. Annars blir jag hämmad, om jag vet att det finns en risk att jag stänker ner något. Det är ett fritt sätt att arbeta, det vänder mesighet till ganska våldsamma grejer, säger han.
Janne är i dag 78 år. Det inbjuder till en tillbakablick där mycket flimrar förbi i backspegeln. Upplevelserna är många. Vi hamnar i ett samtal om resor och landar i ett utstickande resminne från 70-talet.
– Jag köpte en gammal folkabuss och hade siktat in mig på E4:an för att köra hela vägen ner till Barcelona och sedan ta färjan över till Mallorca, berättar han.
Några mil söder om Nyköping upptäcker han en liftare, en ung tjej med tummen i vädret. Janne stannar till, öppnar dörren.
– Hon var från Kanada. "Jag ska till Palma, Mallorca", sa hon, "brygga 17". Det var ju knappt så jag trodde att det var sant. Hon skulle möta upp sina vänner vid en båt för att segla jorden runt.
Det hela slutade med att Janne körde ner henne hela vägen, ända fram till hamnläget.
Janne skiftar ledigt mellan ämnena, byter spår och är generös med anekdoterna. Vi backar bandet till slutet av 60-talet, då hemadressen var förlagd till Stockholm. Han och två vänner – Expressens reporter Lennart Eriksson och trubaduren Carl Anton – hade tagit sikte på Gyllene Freden i Gamla stan.
– Vi gick in där och satte oss. Då ser vi plötsligt Evert Taube. På Freden! Det var ju nästan för mycket, berättar Janne, och fortsätter.
– När vi hade suttit där ett tag öppnas dörren och in kommer Cornelis. "Tjenare grabbar, vill ni ha en bira", sa han. "Nej, tack", svarade Carl Anton. Han gillade inte riktigt Cornelis. Det var någon Taube-tolkning som han hade gjort, och det tyckte inte Carl Anton om.
På frågan om vilka som har betytt mest för Janne genom åren lyser en person starkare än någon annan – hustrun Kerstin, som gick bort för drygt tre år sedan.
– Det finns inte ord för det. Hon betydde så mycket för mig i alla sammanhang, säger Janne, som i Kerstin fann både en livskamrat och arbetskollega.
– Stackars henne, jag var nog rätt tjatig. "Kerstin, är den här målningen okej", brukade jag fråga. "Nja, den är nog lite mesig", kunde hon svara. Eller så var det tummen upp. Hon var som en bildredaktör.
En annan bärande person är bästa vännen Roland Göthlin. De har känt varandra sedan uppväxtåren i Karlskoga och ses fortfarande.
– Oj, vilka minnen vi har från Karlskoga. Det var ju inte klokt någonstans, säger Janne, och dukar upp en ny anekdot.
– Han hade en gammal Ford 38, cab. En kväll var vi i Folkets park och hade parkerat nedanför en kulle som finns där. Vi hade väl inga större framgångar den gången så när kvällen var slut rörde vi oss ner mot bilen, berättar han.
För att ta sig ner för backen var man tvungen att passera en träbro där det var förbjudet att köra med fordon. Väl framme vid bilen inser Janne att han tappat något.
– Jag hade haft en sjal på mig, man skulle ju vara så jäkla häftig liksom. "Fan Roland, sjalen ligger kvar uppe på dansbanan", sa jag. "Jag går fan inte upp för den där backen igen", svarade han.
– Så han startade upp den där gamla V8:an och puttrade upp för backen, över träbron, in genom porten och fram till dansbanan. Vakterna började ju springa mot bilen, men jag fick tag på sjalen. Och så bar det ner för backen igen.
Intervjun rundas av. Janne reser sig, slänger en blick mot staffliet och skrivbordet, där både egna konstprojekt och beställda uppdragsjobb väntar. Kanske grämer han sig i tysthet – "jäkeln" i sovrummet, med sina 15 träningsminuter, väntar också.