Det är en annorlunda sommar som väntar. En sommar med covid-19, detta nytillkomna as i den globala virusfloran som vi alla behöver förhålla oss till.
För många kommer förändringarna bli kännbara med full kraft om bara någon vecka när det är dags för studenten. Som tidningen tidigare har rapporterat om blir det i år ett firande som är kraftigt modifierat. Ceremonier och utspring har av nödvändighet corona-anpassats till oigenkännlighet och de fester som vanligtvis arrangeras hos stadens uteställen lyser med sin frånvaro (även om just detta lär kompenseras med både en och två hemliga "gerillafester" runt om i Sörmland). Vi förstår alla varför det behöver vara på det här sättet. Men det är fortfarande hundra procent tråkigt.
Sett till kultur -och nöjesbranschens flaggskepp är det annorlunda. Här skulle jag säga att man som mest bara når upp till en 80-procentig besvikelsenivå. Ibland betydligt lägre. Ta "Allsång på Skansen" till exempel, som sannolikt kommer sändas utan publik i år. Det kan omöjligt generera en besvikelsenivå på över tio procent. Det borde åtminstone inte landa på högre nivåer. Det är väl mest lite småtrevligt att ha det puttrandes i bakgrunden när man roddar med grillmiddagen. Eller? Hur genomför man ens ett allsångsprogram utan publik? Det faller väl på sitt eget koncept?
Detsamma kan sägas om andra traditionsbundna långkörarprogram som också påverkas av corona, inställda "Sommarkrysset" (tio procent besviken), "Lotta på Liseberg" (också tio procent) och "Sommar med Ernst" (okej, 50 procent). Nu kommer de två sistnämnda visserligen sändas ändå, även om man stöpt om formen för att möta corona-restriktionerna. Men "Antikrundan" då, undrar du kanske? Denna svenska folksjälsinstitution, den kommer väl ändå göra sin årliga Sverige-turné? Nej, det blir inget. Tyvärr. Det innebär såklart hundra procent i besvikelsesiffror, ett undantag som bekräftar regeln. Jag är över 35 nu – min kärlek till "Antikrundan" känner inga gränser.
Listan på uteblivna sommartraditioner kan göras längre. Det handlar såklart inte bara om tv-program. Diggilooturnén uteblir också i sommar, så även medeltidsveckan på Gotland, dansbandsveckan i Malung och Folkets Hus och Parkers rikstäckande folkparksturnér. För att inte tala om i princip alla musikfestivaler som mer eller mindre rotat sig runt om i landet genom åren. Man kan med visst fog hävda att Sverige har avskurits från många av sina älskade sommartraditioner.
Frågan som uppstår: Är detta så hemskt egentligen? Är det inte snarare lite uppfriskande att vi kastas ut i ovissheten, att vi får upptäcka något annat. Ärligt talat så är ju den svenska sommaren lite som julafton, omgärdad av traditioner som till varje pris ska upprätthållas. Vad händer när vi struntar i det? Det är en fråga som man kan omfamna helhjärtat i år, eftersom vi ju inte har något val ändå. Kanske skapas nya traditioner? Kanske upptäcker vi att de gamla traditionerna inte var så viktiga, trots allt?
Själv har jag fått ställa in åtskilliga konsertplaner i sommar, flera som är högst traditionsbundna. Istället kommer jag spendera några veckor på en ö i Hälsingland. Det ska bli toppen, bortsett från att det kryllar av huggormar på platsen. Det betraktar jag som ett stort problem eftersom jag lider av ormfobi. I just det avseendet kan jag inte nedteckna annat än hundra procents besvikelse.