Förberedelserna har pågått sedan mitten av veckan med första repetitioner på Scandinavium under torsdagen, då inför den samlade pressen. Uppställningen: Klara Hammarström, Jan Johansen (som inte kunde närvara under torsdagen), Dotter, Mendez feat Alvaro Estrella, Linda Bengtzing, Paul Rey och Anna Bergendahl.
Så hur ska man då summera detta? Som vanligt är det svårt att veta var man ska börja. Att sammanfatta Melodifestivalen är lite som att botanisera i en kompis lösgodispåse. Man känner oftast igen utbudet men blandningen kan variera sig lite mellan varven. Lite så är det med Melodifestivalen, även om det är mer regel än undantag att blandningen skiljer sig från den senaste godispåsen man sonderade.
För visst sonderar man! Trots att man ibland kritiserar kamratens godissmak så är man lik förbannat där och nallar lite ibland (ljug inte). De allra flesta har en relation till Melodifestivalen, oavsett om det rör sig om ren kärlek, hatkärlek eller brinnande avsky. Så även jag (hatkärlek).
Det som återigen slår mig när jag sitter där på Scandinavium är just hur paradoxal Melodifestivalen är. Trots att det är landets bredaste musikfest, där det spretar åt alla håll, så låter det ofta likadant – intro, vers, brygga, refräng, och sedan refräng, refräng och refräng igen. Inte riktigt så kanske men det är känslan, oavsett om det handlar om modern powerpop (Klara Hammarström) eller en färgsprakande latinoduett (Mendez/Estrella).
Men visst, det finns element som överraskar. Paul Reys skor till exempel. Det var en godisbit som jag inte riktigt såg komma. Låt mig säga såhär, med såna mackor står man stadigt på jorden. Jag älskade dem! I övrigt ett starkt bidrag, kanske deltävlingens starkaste. Det skulle inte förvåna mig om "Talking In My Sleep" går direkt till final. Låten – en högpulserande ballad – har potential att träffa både den yngre och äldre generationen.
En annan stark kandidat är Nyköpings Anna Bergendahl. Inte bara för att bidraget, "Kingdom Come", är ett genomarbetat nummer utan också för att Bergendahl vann en stor publik under förra årets Mello-resa. Det kan ge utdelning i år. Visst, hon landade på en tiondeplats i finalen men resan dit visade på ett stort folkligt stöd. Inte minst under Andra chansen i Nyköping. "Kingdom Come", som är mer uptempo än förra årets "Ashes To Ashes", kräver möjligtvis ett par lyssningar innan den sätter sig. Det är såklart ett problem i Mello-sammanhang. Men jag tror det kan gå vägen.
Dotters bidrag måste nämnas. Numret grundar sig egentligen bara på en vertikal ljusstråle mitt på scen och en reflekterande scenklädsel. Ändå blir det deltävlingens mest effektfulla. Tänk laser åt alla håll. Själva låten känns svagare, mer kommersiell än den Lana Del Rey-doftande alternativpop som Dotter annars briljerar med.
Kort om Linda Bengtzings bidrag också. Hundra procent energi med ett sound som skiljer sig från de övriga bidragen. Inte så internationellt gångbar, mer klassisk Mello som ligger närmre utbudet från förr. Behöver inte vara dåligt. I sammanhanget känns det lite uppfriskande och nostalgiskt. Men tveksamt om den går vidare.
Avslutningsvis, jag tycker att det är synd att "Miraklernas tid" inte kommer framföras av Thorsten Flinck. Det är stråkar och piano rakt igenom, som i kombination med den lite thåströmska kulissen, hade passat Flinck bättre än Jan Johansen. Men det ska också sägas, att sistnämnde ger sig in i tävlingen med bara några få rep-dagar till sitt förfogande är imponerande.
Med det sagt, ridå för Göteborg!