Det avverkas en del filmer såhär i skuggan av coronapandemin. Åtminstone för undertecknad. Med det har nostalgin satt sina klor i mig. De senaste veckorna har jag botaniserat rikligt i filmhistoriens klassiska utbud och återupptäckt produktioner som "Breakfast at Tiffany's", "Once Upon A Time In America" och "The Great Escape". Juvelerna!
Kulmen nåddes för några dagar sedan när jag upptäckte att den klassiska och verklighetsbaserade (nåja) äventyrsfilmen "Lawrence of Arabia" hade lagts till hos en streamingtjänst nära mig. Vi snackar fyra timmar filmiskt guld! Det finns knappt en enda delkomponent som är ur spår här, i princip allt är bra – handlingen, filmfotot, de blödande stråkarna, skådespeleriet.
Och de episka stridsscenerna! Trots nära 60 år på nacken upphör de aldrig att imponera. Med runt 1000 statister, 750 hästar och 160 kameler är de stöpta i en filmform som praktiskt taget inte existerar längre. Att man överhuvudtaget lyckades koordinera den här typen av produktioner känns helt ofattbart idag. Nuförtiden bakar VFX-artister ihop digitala mastodontscener av betydligt större mått till en bråkdel av dåtidens produktionskostnad. Det tycker filmbolagen givetvis om och investerar hellre i specialeffekter snarare än krävande jätteprojekt med faktiska statister. Begripligt såklart. Men inte desto mindre sorgligt. Ofta känns det som att något grundläggande går förlorat.
Det är därför lätt att stanna kvar i dåtidens filmskatt. Ta "Indiana Jones och de fördömdas tempel" till exempel, slutscenen. Där har den äventyrlige arkeologen hamnat i knipa mitt på en hängbro och bestämmer sig för att hugga sönder hela brofästet med en sabel. Konstruktionen ger vika varpå de ondskefulla skurkarna störtar ner i gapet på hungriga krokodiler. Steven Spielberg hade bara en chans på sig att få till scenen. Hängbron hade byggts upp av produktionen och riggats med små sprängladdningar som var avsedda att brisera i en synkroniserad detonation. På inspelningsdagen stod tio kameror riktade mot alltsammans, vädret var lynnigt, stämningen spänd. Plötsligt dök solen upp, det som Spielberg hade väntat på, kamerorna sattes igång och scenen roddes i land. Magi!
Sedan har vi såklart alla James Bond-filmer. Den filmsviten finns det sannerligen mycket att säga om, och långt ifrån allt är bra. Men stuntscenerna, herregud. De är i många fall helt oefterhärmliga än idag. Som biljakten i "Levande måltavla" där Bond till slut gasar fram på Paris gator i en halv bil, eller i "Mannen med den gyllene pistolen" där stuntmannen gör filmhistoriens kanske mest våghalsiga bilstunt – ett roterande hopp från en broavsats till en annan.
Jag tänker ibland att det är orättvist att jämföra de här gamla klassikerna med dagens filmupplevelser, att dåtiden tillskänkt dem ett skimmer som nya produktioner inte kan mäta sig med. Som liten såg jag till exempel Indiana Jones-filmerna hemma hos en kompis i smyg. Det var spännande och nytt – eftersom det var förbjudet. Hela den aspekten spelar säkert in till den övergripande filmupplevelsen, lika mycket som själva filmen i sig.
Sedan tänker jag att det bara är delvis sant. Dåtidens filmer har också något som nya filmer ofta saknar, en nerv, en på tårna-känsla. Med risk för att låta högtravande så vill jag mena att det är däri som själva filmmagin ligger.