Det har gått ett tag sedan Parisa Liljestrand i oktober 2022 presenterades som Sveriges nya kulturminister i Ulf Kristerssons regering. Sedan dess har hon hunnit med att bli granskad under lupp av den svenska mediebranschen, och ändå har hennes arbete bara börjat.
Har hon hunnit bli varm i kläderna under de fyra första månaderna på jobbet? Och med den vetskap hon nu har kring posten – hade hon tackat ja om Ulf Kristersson ringde idag?
– Det hade jag absolut gjort. Det är en alldeles speciell upplevelse att få det där samtalet och att få möjligheten att bidra till hela Sverige. Genom det här uppdraget har jag under de här månaderna fått en chans att träffa så mycket fantastiska människor, organisationer och institutioner som alla brinner för kulturen och för att möjliggöra kultur.
På vilket sätt skiljer sig det sig att arbeta med kultur på kommunal nivå jämfört med på regeringsnivå?
– Jag skulle säga att kommunnivån är mer handfast. Det är mer hands on i det man fattar beslut om och det som kulturpolitiken gäller. Medan det på regeringsnivå handlar mer om att se över policys, se över hur man kan möjliggöra och tillgängliggöra kultur för fler, och också att sänka trösklarna och se till att kulturen får vara till för alla.
Vi har en tuff tid av pandemi bakom oss och en tuff tid av lågkonjunktur framför oss. Vad kan du göra för att stimulera kulturlivet nu när alla uppmanas hålla i slantarna?
– Genom att se till att politiken har en roll i att möjliggöra kultur för så många som möjligt. Där har vi naturligtvis en roll att spela, och den tror jag det är viktigt att vi tar. Sedan tror jag också på att ju mer tillgänglig kulturen blir för fler desto fler kommer att vilja vara där kulturen finns. Jag tror det handlar väldigt mycket om att sänka trösklarna och möjliggöra för människor att känna sig hemma i de kulturella rummen – för där hör vi alla hemma. Det är vårat gemensamma arv.
Under sitt invigningstal pratade Parisa Liljestrand bland annat om att en ungdomsbiljett till en föreställning av Riksteatern ofta kostar mindre än vad en biobiljett gör. Trots det är det förmodligen fler ungdomar som väljer att gå och se till exempel Joakim "Jockiboi" Lundells skräckfilmsdebut istället för till exempel "Kebaben på skäret" med Özz Nûjen.
Behövs livekultur – konserter, teatrar och humorshower – när det finns så mycket bra att konsumera hemifrån soffan?
– Det tycker jag det gör. Och när vi nu tittar på statistik över hur det ser ut efter pandemin så ser vi att det sker en återhämtning. Människor vill mötas i de kulturella rummen – oavsett om det innebär att se en konsert tillsammans, ta del av en teater eller gå på bio. Det är något vi gör och något som jag tror ligger djupt rotat i det sociala, men också i att det ger oss något att samtala om.
Vi märker på tidningen att det finns ett enormt intresse hos våra läsare att få läsa om Epa-dunk just nu. Vad tycker du om Epa-dunken – har den letat sig in i dina spellistor?
– Mina barn lyssnar på Hooja. Det var väldigt roligt när jag var uppe i Tornedalen förra veckan så fick jag möjlighet att träffa tornedalningar, och de var så oerhört stolta över att Hooja kommer därifrån och att de använder meänkieli i sina låtar.