Långa tv-serier för hemmakarantänen

"Casa de papel"

Spanska succéserien “Casa de papel” är inget för den som längtar efter lugn och eftertänksamhet. Historien om den maskerade rånarligans stöt mot det spanska myntverket berättas genomgående i drygt 200 kilometer i timmen. Det är snyggt, smart och spännande och även om historien går lite på tomgång i fjärde säsongen räcker det gott till många timmars tv-knarkande. Finns på Netflix.

"It's always sunny in Philadelphia"

En riktig långkörare i sitcom-sammanhang. Med sina 14 säsonger – hittills – har den skruvade amerikanska serien om de missanpassade vännerna på Paddys pub slagit rekord som den längsta icke-animerade komediserien någonsin. Säsongerna skiftar i kvalitet, men med sin mörka humor och gränslöshet har "It's always sunny" ändå lyckats förbli relevant. Finns på Viaplay.

“Peaky blinders”

Finns det ingen gräns för hur mycket gangsterromantik man tål? Nä, uppenbarligen inte. Steven Knights “Peaky blinders” är nu inne på femte säsongen och lyckas fortfarande fängsla tittarna. Ett välskrivet manus och skickliga skådespelare som Cillian Murphy och Tom Hardy gör hälften av jobbet – resten står de ursnygga miljöerna och kostymerna för. Finns på Netflix.

"American horror story"

En antologiserie i skräckgenren där varje ny säsong har ett nytt tema, men i stort samma skådespelare. Sedan premiären 2011 har serien under åtta säsonger bland annat betat av spökhus, häxor, hemsökta hotell och, senast, undergången. Som bäst, och mest skrämmande, blir det dock i säsong två, där handlingen förlagts till ett mentalsjukhus. Finns på Netflix.

"Better call Saul"

Två år efter att tokhyllade "Breaking bad" gick i mål (2013) efter fem säsonger började AMC sända spinoffen "Better call Saul". Och uppenbarligen fanns det utrymme för mer "Breaking bad"-relaterat, då serien nu är inne på sin femte säsong, och en sjätte är planerad. Serien kretsar runt rollfiguren Saul Goodman, som hade en central roll i originalserien, och handlingen utspelas åren före den i "Breaking bad". Smart och charmigt välspelad prequel som funkar även om man inte sett huvudserien. Finns på Netflix.

“Mad men”

Matthew Weiners tv-serie om 1960-talets amerikanska reklamvärd sändes i 92 avsnitt över sju säsonger. Serien blir bättre efterhand, och är som starkast i säsong fyra och fem. Smartare manus och dialog samt musikval får man leta efter. Dessutom växer seriens alla rollfigurer på tittaren genom säsongerna – även de som man avskyr i början. Eftersom den utspelas under 1960-talet känns den inte daterad och kan ses om och om igen. Finns på Netflix.

“Outlander”

Ett historiskt drama som baseras på Diana Gabaldons bokserie med samma namn. Tv-serien har en hängiven och dedikerad publik, främst bestående av kvinnor, världen över. Säsong två är lite svår att ta sig igenom om man tycker krig blir trist tv, men det är det värt eftersom säsong tre kompenserar för det genom sin otroliga dramaturgi. Den sjätte säsongen sänds just nu på tv-kanalen Starz och i Sverige på Viaplay.

"Lost"

En del tittare hoppade av längs vägen, och slutet delade fansen i två läger. Hata eller älska. Oavsett vilket är JJ Abrams och Damon Lindelofs 121 avsnitt långa serie om flygresenärerna som blir strandsatta på en mystisk ö riktigt spännande och en serie där rollfigurerna växer och utvecklas under lång tid. Måste se nästa avsnitt-faktorn är hög för den som ger sig hän, och fler cliffhangers i en och samma serie från man leta efter. "Lost" är en serie som kräver tittarens konstanta uppmärksamhet över alla sex säsonger, om man vill hänga med i svängarna. Finns på Viaplay.

”The wire”.

Den som får abstinens av att vänta på avsnitten i nya ”The plot against America”, som baseras på Philip Roths roman, kan söka sig till en annan riktig tv-klassiker av David Simon. I fem säsonger av “The wire” analyseras det amerikanska samhällets beståndsdelar, när serien skildrar kampen mellan polisen och kriminella gäng som säljer droger. Alla perspektiv får plats, vilket gör det här till en av de mer helgjutna tv-serierna, med en oförglömlig uppsättning personligheter. Finns på HBO Nordic.

"Downton Abbey"

Skippa Downton Abbey-filmen och se istället om serien, som är bland det mer ångestdämpande man kan uppleva i oroliga tider. Skildringen av det strikt uppdelade brittiska klassamhället följer både aristokrater och tjänstefolk. Och inga världsliga kriser skakar egentligen ordningen på godset i North Riding of Yorkshire. Eskapism, som ändå inte är helt världsfrånvänd i sin skildring av människors olika livsvillkor. Finns på Amazon Prime.

“Veep”

Det skruvade persongalleriet, den snabbpratade dialogen och de halsbrytande svängarna – satirikern Armando Iannuccis ande svävar över de sju säsongerna där man får följa streberpolitikern Selina Meyers (Julia Louis-Dreyfus) kval i Vita huset. Iannucci själv hoppade av serien mot slutet – han tyckte det var meningslöst att försöka parodiera amerikansk politik vid det laget – men för alla som lärt känna det här lätt motbjudande men ack så underhållande universumet, växer upplevelsen för varje säsong. Finns på HBO Nordic.

"Falsk identitet"

Den franska spionserien "Falsk identitet" är helt enkelt bäst i sin genre. Långsam och komplex men ändå spännande, vacker och samtidigt med en realistisk känsla i skildringarna av brickluncher, byråkratiska kontor och terrormiljöer. Huvudpersonen, Malotru, är en spion som för att rädda den han älskar – men förlorat – spelar ett komplicerat dubbelspel med CIA.

Första maj inleds den femte och sista säsongen i SVT. De fyra första finns på SVT Play.

"Girls"

Vad passar bättre i kristider än att djupdyka in i en värld där ens största problem är att ingen förstår att man är ett geni på väg att skriva en generationsroman? Tv-serien “Girls” följer ett ungt, privilegierat och inte så sympatiskt kompisgäng i New York. När serien hade premiär 2012 ansågs den av vissa vara nutidens “Sex and the city” – om det innebär banbrytande vid premiären och förlegad två decennier senare återstår att se. Men än så länge finns det mycket att hämta, och minnas, från Lena Dunhams verk om en plats där den största faran för rollfigurerna är deras egon.

"Star trek: The next generation"

60-talsserien är en kitschig antikvitet. Nya "Picard" och "Discovery" har snygga explosioner, men varken själ eller manus. För den som djärvt vill utforska "Star trek"-galaxens utkanter är "The next generation" den naturliga startpunkten. Okej, kommandobryggan är hämtad från en gammal Finlandsfärja, ibland blir det mer än lovligt tramsigt och med 178 avsnitt kan det bli mycket rymd mellan guldkornen. Men ingen har rattat Enterprise med samma finess som Patrick Stewart och i sina bästa stunder bjuder "TNG" på den smartaste, roligaste och mest engagerade science fiction som gjorts. Engage!