Eric Rosén är 17 år när han får telefonsamtalet. Han sitter på ett elevhemsrum i Uppsala och umgås med några kompisar. Det är hans bror som ringer. Han berättar att deras pappa sitter häktad, misstänkt för ett brutalt knivmord i Katrineholm. Pappan, som aldrig tidigare visat några tecken på ett aggressivt beteende, döms senare i tingsrätten till åtta års fängelse. Genom hela sitt fortsatta liv säger han att han inte minns vad som egentligen hände.
Under en lång tid är Eric övertygad om att hans pappa är oskyldig. I sin nya bok ”Jag ångrar av hela mitt hjärta det där jag kanske gjort”, vars titel är hämtad från ett av pappans brev, skriver Eric om sina första reaktioner: ”Jag tänker att alla andra kan ha ihjäl någon, men att min pappa aldrig skulle kunna göra det”. Idag, flera år efter händelsen, känner Eric inte längre något tvivel kring att pappan faktiskt är skyldig.
– Jag har vilat mot ovissheten tidigare, när det låg närmare i tid. Det var skönt att ha tvivlet kring om han var skyldig eller inte, då behövde jag inte bilda mig en bestämd uppfattning. Numera är jag övertygad om att domen är korrekt och att han är skyldig. I och med det har jag också fått acceptera nästa steg, och det är att trots att jag vet att han är skyldig så förändrar inte det hur jag känner för honom som pappa, säger han.
Eric växte upp i Nyköping, i en fyrarummare i Stenkulla. Efter föräldrarnas skilsmässa flyttar han dit tillsammans med sin mamma och bror, medan pappan stannar kvar i Årby i Eskilstuna. Eric besöker honom varannan helg. Mamman, som länge är den stabila faktorn i tillvaron, ser till att upplägget fungerar trots att pappan missbrukar alkohol och droger. Ibland går det inte, när pappan är för trött. Men när de ses hämtar pappan honom med cykel på busshållplatsen, de tittar ofta på film, äter räkor som pappan är mästare på att skala, ibland sjunger han godnattvisor när Eric ska somna. Det fungerar och relationen är mycket kärleksfull. Trots att pappan vid upprepade tillfällen prioriterar sitt missbruk, och trots att han senare döms för mord, har Erics kärlek gentemot honom aldrig avtagit.
– Det är flera som tycker att det är obegripligt, att det inte förändrar mina känslor för honom. Inte så mycket på grund av själva brottet utan mer helheten kring hans missbruk och hur han hela tiden väljer det. Jag har pratat med vänner som har gjort tvärtom, som har brutit med sina föräldrar för att de lever i missbruk. De har haft jättesvårt att förstå hur jag resonerar.
– Sedan finns det också många som jag har pratat med som har överlappande erfarenheter – föräldrar med psykiska problem eller föräldrar som lever i kriminalitet – där de precis som jag har dubbla känslor. Man vill ta avstånd från det mörka samtidigt som det finns lika mycket i föräldern som man tycker väldigt mycket om.
Du skriver i boken att du tidigare inte velat prata med andra om brottet som din pappa dömts för, eftersom det då hamnar i vägen för allt annat som din pappa var. Brottades du mycket med den tanken innan du valde att skriva boken?
– Nej, det kan jag inte säga. Det var snarare ännu en drivkraft till att skriva boken. Det gav mig en möjlighet att försöka beskriva hur komplex jag upplevde honom, att få ge en helhetsbild som visar att han var mer än en person som satt i fängelse. Jag har snarare sett det som en möjlighet och en öppning, en väg ifrån den här svårigheten.
Sett till mordet i kombination med din pappas personlighet, att han aldrig tidigare hade visat några tecken på aggressvitet – har det landat i någon personlig oro hos dig själv?
– Jag funderar ju över den här personen, som inte på något sätt var våldsam och som inte kunde göra det här. Men som ändå gjorde det. Vad säger det om alla oss andra, och inte minst, vad säger det om mig som är hans son? Det har jag ju funderat jättemycket över.
– Jag tror inte att jag går och bär på en explosion inom mig, det blir mer en fråga om att vem som helst kan hamna i det där.