Teater Nolby vågar gå hundrafyrtio år bakåt och satsa på Alfhild Agrell och hennes komedi om livet i en småstad, troligen Härnösand med konkurrenten Sundsvall, som fond för ett maktspel på många plan. Kläder och scen kan antyda Elsa Beskow-aktig idyll, men här skvallras och mutas och skryts, så som vi känner igen från "Markurells i Wadköping" och "Kvartetten som sprängdes". Och i dag?
Och det var inte bättre förr, speciellt inte för kvinnor, som inte hade rätten till sin egen kropp eller egendom, inte heller utbildning eller rösträtt. Det gäller här 1880-talet och länge framöver. Men författarna började bråka, bland dem modiga kvinnor, som snart förminskades av männen – de som skrev litteraturens historia.
Djärvt att satsa på en så gammal pjäs. Välskriven och läsbar, men spelbar i dag? Vi är ju sedan länge vana från tv vid snabbkäftade barn som vinner över brevbärare Svensson, och det gör fru Lena också.
Då 1883 var det för publiken en självklar igenkänning av pjäsens typer. Borgarna som gärna visade upp sig på teatern skrattade säkert gott av skadeglädje.
I tisdags hördes knappt ett skratt under de två första akterna, och då såg vi ändå hur borgmästarfrun hela tiden styrde spelet med sin värme och ordspråksrika klokskap, förutom att hon gjorde arbetet åt sin odugligt uppblåste man. Lena och Olle Söderberg var ofta utmärkta i att få liv i det mesta, men han borde som borgmästare vara ännu lite farligare och vassare i kraven på att vara herre i sitt eget hus.
Sexton roller har Teater Nolby bantat till åtta skådespelare, varav två också är musiker. Det fungerar för det mesta, dock inte när musiken blir för stark eller när vi inte hör vad som sägs bakom scenen. Och det har poänger när ungflickorna spelas av samma person men den ena väljer att bli rik i ett uselt resonemangsäktenskap, likt så många vid denna tid, även Alfhild Agrell.
Pjäsens komiska hatobjekt är läderhandlaren, som här gjorts groteskt buskis-fet och inte alltid så rolig. Men desto bättre är småstadens Krösa-Maja, så som även den rollen görs av Jennifer Ljusterås med svada och värdighet.
Tempot höjs när Adam Randle är på scenen, festlig som elak borgarfru men mest en ideal äkta man som fattig men omutbar skrivare. Tur att han blev kär i den kloka flickan av de tre som Bella Vehkamäki gör så bra och olika.
Tur också att vi fick skratta så åt pjäsen som operaspex i finalen, när nu Teaterföreningen körde igång sin lovande vårsäsong.