Novella Valencia från Tystberga kom tvåa i årets SN-novellen i högstadieklassen.
Du måste komma tillbaka nu Hero, jag behöver dig! Jag orkar inte mer!
Jag var åtta år när jag fick Hero. Han var världens sötaste golden retrievervalp med vit päls. Jag blev överlycklig. Jag fostrade, tränade och visade honom allt. Han och jag var bästa vänner och vi upptäckte livet tillsammans, men efter 2 år blev han mitt enda stöd i livet.
Jag hade hört att mamma och pappa bråkade ett tag på kvällarna. Men plötsligt en dag när jag kom hem från skolan låg Hero som vanligt på dörrmattan, men pappas skor och jacka var inte där. Han hade dragit. Jag klappade Hero på huvudet medan tårar rann nedför min kind.
Var är mamma?
Hero tittade mot mammas och pappas sovrum, och när jag öppnade dörren låg mamma på sängen och grät. Jag rusade fram till henne och frågade vad som hänt och varför pappas saker inte var här. Hero hoppade upp i sängen bredvid mig och slickade mammas tårar, men mamma satte sig bara upp och puttade bort oss.
Det finns mat i kylen som du kan äta, vi kan prata imorgon. Jag orkar inte nu.
Jag blev rädd och grät mer. Jag ville veta varför det inte fanns ett spår efter pappa, och jag ville framförallt krypa ihop i mammas famn, som när jag var lite och mörkrädd. Då hade jag gått upp till mamma och pappa som suttit i soffan, fått krypa upp i mammas famn och hon hade strukit mig över ryggen medan jag sneglat på tv:n, sedan hade jag somnat.
I kväll var jag mörkrädd igen, men den här gången kröp jag ihop hos Hero i min säng, och somnade med tom mage.
När jag vaknade nästa morgon låg Hero som vanligt vid mina fötter och först hade jag trott att allt var som vanligt, men när jag gått upp var mammas dörr fortfarande stängd. Jag hade ingen aptit, utan gick direkt ut i hallen för att hämta Heros koppel. I stället för att hoppa omkring och nosa på allt, gick han snällt vid mina fötter och stannade bara till för att kissa och bajsa, innan vi vände hemåt igen. Skoldagen gick trögt och min bästa vän Tindra undrade om något hade hänt:
Men Mira lyssnar du eller? Hur är det egentligen?
Jag svarade bara att jag var trött.
När jag kom hem låg Hero på dörrmattan och mammas dörr var stängd. Jag tog en promenad med Hero på en gång. På promenaden funderade jag på att gå in till mamma, men vågade inte. Mamma hade inte velat ha mig där. Då plötsligt slog det mig, det var ju jag som hade gjort att pappa inte längre bodde hemma, och att mamma var ledsen. Jag hade blivit för jobbig, läxor som skulle göras, mat som skulle lagas, jag åt säkert jättemycket och bråkade med dem. Hero skällde till och jag satte mig på huk framför honom. Han slickade tårarna som jag inte märkt rann nedför mina kinder. Jag kramade om honom och tårarna blötte ner hans fina päls.
Mammas dörr var fortvarande envist stängd så jag tog bara med mig Ipaden och gick in på mitt rum med Hero i hälarna. Jag väntade oroligt hela kvällen ifall att hon skulle komma som hon sagt, men till slut somnade jag med kläderna på.
Fredagen gick långsamt i skolan och när jag kom hem var det första jag såg att Hero inte låg på sin plats och att mammas dörr var öppen. Jag fick ett litet hopp att allt var som vanligt men, det slocknade snabbt för ut från köket kom Hero rusande med mamma arg ropande efter. Hon var högröd i ansiktet och stirrade med vilda ögon på mig.
DIN HUND HAR SNOTT MAT UR SKÅPET! Skrek hon till mig och Hero gnydde till bakom mig. Har du inte gett honom mat?
Mat! Ånej, ånej, jag hade fullständigt glömt bort det. Jag själv hade inte haft någon aptit och då hade jag glömt att Hero säkert var hungrig.
Du får städa upp här och ge honom mat och vatten, om du inte sköter det där i fortsättningen säljer vi honom, sa mamma hårt och gick in på sitt rum och smällde igen dörren. Stora tårar rullade nedför min kind. Jag satte mig framför Hero och kramade om honom.
Förlåt, kan du förlåta mig, grät jag in i hans päls Han började skaka på sig och det högg till i mitt hjärta, Hero ville förstås inte ha mig längre men när jag tittade såg jag att han viftade glatt på svansen, jag log lite och kramade om honom igen innan jag började städa.
Det gick fort att städa upp allt torrfoder från golvet, och ge Hero mat och vatten. Efteråt gick jag in på mitt rum med Hero och tittade på film resten av kvällen. Jag hade precis borstat tänderna och krupit ner i sängen med Hero när kom mamma in i rummet. Hon vinglade fram och när hon böjde sig ner över mig och kysste mig i pannan luktar det starkt av vin. Jag blev alldeles illa till mods.
Förlåt Mira väckte jag dig?
Jag skakade på huvudet.
Förlåt Mira, det är klart att det där med Hero inte bara är ditt ansvar, men det har varit jobbigt nu när pappa stuckit. Jag förstår att du också haft det jobbigt och jag är ledsen att jag inte kunnat prata med dig. Men jag ville bara att du skulle veta att jag älskar dig även om pappa kanske inte gör det nu. Han har träffat en ny tjej och det är därför han flyttat. Men du och jag ska ha det bra ändå.
Hon pussade mig igen och vinglade ut igen. Hero pussade mig också och jag tittade ned på honom och log. Även om hon lät vänlig så kändes det konstigt. Jag var äcklad och den påträngande alkohollukten kvävde mig.
Min högsta önskan var att allt skulle bli i alla fall någorlunda normalt, men det blev det inte. De tidigare lugna helgerna som började med mys i soffan med Hero och mamma blev till äckliga fester med stinkande alkohol, där mamma antingen var själv eller bjöd hem någon full gubbe som hon träffat på puben kvällarna innan. Det var ofta hög musik som dundrade ut från högtalarna och när musiken tystnade hördes höga rop och stön från vardagsrummet. Jag vågade inte bjuda hem någon kompis när lägenheten luktade unket, inte heller åka hem till någon. Jag ville inte lämna Hero ensam med mamma och jag ville vara beredd ifall mamma behövde hjälp. Vissa kvällar var hon ledsen när någon kille dumpat henne eller så hade hon suttit lutad över toan och spytt. Då fick jag vara mamma och klä av henne, duscha henne, lägga henne i sängen och trösta henne till sömns. Men en av gångerna hade hon skrikigt åt mig och puttat bort mig, men då hade Hero skällt som en galning på henne, så att hon blivit ännu argare och låst in oss på mitt rum. Då var det Hero som tröstade mig. Han slickade mig i ansiktet, gnydde lågt, tittade på mig med sina vänliga men samtidigt sorgsna ögon och låg intill mig.
Sedan kom den dagen som gjorde det värre. Jag var i skolan och hängde med Tindra på rasten. Men plötsligt blev det ett väldigt ståhej borta på skolgården. Jag och Tindra skyndade dit. Det stod många elever i en ring och tittade på något. När jag såg vad alla tittade på blev jag kall inombords, och drog efter andan. Det var mamma som låg på trottoaren och försökte ta sig upp. Hon var full och en av lärarna kom förbi och hjälpte henne upp och bort från skolan.
Var det inte din mamma, viskade Tindra.
Jag skakade på huvudet, men i ögonvrån såg jag att Tindra inte trodde mig. Jag kände mig skamsen. Jag borde inte förneka att det var min mamma, det var inte schysst. Hon var ju bra innan pappa lämnade oss. Jag borde varit där och hjälpt henne upp, men tydligen tyckte jag det var viktigare att ha bra status i skolan, än att hjälpa mamma.
Hero hade i alla fall hjälpt mig. Han var glad när jag kom hem och pussade mig överallt. Han lugnade ner mig när ångestattacken kom.
Veckorna efter var det bara Hero som gjorde att jag orkade. Tindra hade börjat hänga med de andra tjejerna. Jag förstod henne, hon ville inte riskera att också bli mobbad. Många hade vetat att det var min mamma som varit utanför skolan och ryktet spreds som en löpeld. De frågade hur det var med min fullis till mamma eller om jag också börjat dricka, man tar ju efter sina föräldrar. Först lät de vänliga, men precis innan jag svarade skrattade de elakt och gick därifrån.
Det kom ändå något bra ur den dagen. Min lärare hade kontaktat socialtjänsten, och sagt att hon var orolig att jag for illa. En tid senare gjordes en utredning, och det bestämdes att mamma skulle få en chans att bättra sig.
Mamma försökte verkligen, hon lagade mat, städade, hjälpte mig med Hero och läxor, hon frågade hur jag mådde och sådant, men hon var arg på mig ibland.
Varför sa du till lärarna att jag inte tar hand om dig och jag dricker lite. Vill du splittra oss?
Men det blev bara så i ett par veckor. Mamma började sakta med alkoholen igen, men sedan blev hon fast. Det blev åter fester och en dag när "soc" kom på besök hade hon varit full.
Då bestämdes det att jag skulle flytta till ett familjehem. "Soc" hittade en familj som kunde ta emot mig och Hero. Min barnhandläggare tyckte att eftersom Hero betydde mycket för mig skulle han få följa med.
Dagen när jag skulle flytta till min nya familj kom. Alla mina saker hade redan flyttats. Det var bara jag och Hero som skulle åka efter skolan. Men när jag kom hem, var Hero inte där. Istället blev det "soc" som tröstade mig.
Mamma hade tidigare gått ut med Hero, men hon hade druckit så hon visste inte riktigt vad hon gjorde. Hon tappade kopplet, Hero sprang över vägen och blev påkörd.
Jag kunde inte sluta gråta och jag gråter än, inom mig.
Du måste komma tillbaka nu Hero jag behöver dig! Jag orkar inte mer!
Familjen jag flyttat till var snäll, men jag gick kvar i samma skola och blev fortfarande retad. Jag fick fler panikångestattacker, men nu stängde jag in mig själv på mitt rum, utan Hero.
Det är min födelsedag idag. Hurra. Inte. Jag önskar verkligen att Hero varit här och pussat mig. Men det var han inte och tanken fick mig bara att gråta. Jag hulkar så mycket att jag inte hör de som är utanför min dörr och sjunger.
Min nya mamma, pappa och bror kom in genom dörren och håller i många paket och en tårta. Men jag kan knappt se det genom mina tårar.
Vad är det Mira, varför gråter du?
Jag saknar Hero.
Jag förstår det, men...
Hon hinner inte längre, det hörs ett hundskall och in kommer en liten vit golden retrievervalp.
Det är kanske inte Hero, men vi hoppas att hon kan vara till tröst!
De har rätt, hon kanske inte kan ersätta Hero, men tröstar mig! Min lilla Heronie!