"När allt var över"
Jag hade aldrig tidigare trott att jag skulle vara kvar för att bevittna jordens undergång, men när jag såg hur döda kroppar kastades upp på lastbilsflaken utanför tomma lägenheter, var det inga tvivel om saken.
Det fanns ingen som kunde förklara hur världen gick åt helvete på bara några månader.
Hur något som började som en vanlig förkylning helt plötsligt blev anledningen till mänsklighetens utrotning.
Det började med hosta, följt av högra febrar. Det följde symtom på symtom, ända tills varje människa du någonsin känt plötsligt föll som flugor.
En pest, kallade de det.
Ett straff från gud, här för att hämnas på de icke troende.
Det var en sjukdom redo att bota världen från människans styre.
Jag hade en gång undrat över vart lastbilarna förde dem.
Stora områden mark hade redan röjts för att ge plats för massgravar. Och när det plötsligt inte fanns någon plats kvar att begrava de döda, så började de att bränna dem. I början hade lukten av brinnande lik gjort mig illamående, men nu var det en vana att se röken komma från över bergen och lukten av död var omöjlig att tvätta bort.
Jag promenerade ned för den tomma trottoaren, försiktig med att inte krocka med omkullvälta soptunnor eller kliva i glassplitter nedanför krossade butik- och lägenhetsfönster. Och när jag såg ännu en hemlös ligga död på gatan var jag snabb med att vända bort blicken. Det hade varit hundratals människor, bara i mitt område, som blivit jobblösa tidigt in i pandemin. Deras jobb hade tagits ifrån dem, följt av deras hem och till sist deras liv. Det fanns inga sätt för dem att skydda sig från sjukan, inga sätt att hålla sig levande under dessa tider.
De flesta butikerna hade stängts ner, och den enda affären fortfarande öppen var Bennys kiosk, en halvtimme bort från min lägenhet. Det var en stor risk varje gång jag lämnade hemmet. Människor, beredda att råna en på ens sista sedlar, gömde sig i skuggorna, och det fanns inga garantier att i dag inte var dagen smittan tog mig.
Benny, ägaren av Bennys kiosk, hade själv inga planer att överleva smittan. Hans ålder var okänd för mig, men med rynkorna och ölmagen i tanke var det ofattbart att han lyckats överleva så här länge. Jag hade aldrig förstått varför just han av alla människor fortfarande höll sin butik öppen, men hade samtidigt inte velat ifrågasätta det. Utan honom skulle många redan ha dött av svält, mig inkluderad.
I jämförelse med andra så hade jag klarat mig igenom pandemin utan större svårigheter. Jag hade just avslutat min universitetsutbildning när det började, och var mitt inne i jobbletandet när karantänen insattes. Mina föräldrar, som båda varit i sin sena femtio års ålder, dog runt den tiden, vilket lämnade mig med en större mängd pengar i arv än vad som någonsin funnits på mitt bankkonto. Vad som hände med deras hus vet jag inte, och givet situationen hade jag aldrig möjlighet att sälja.
Varje kväll i karantän satt jag vid tv:n och tittade på nyheterna i hopp om att situation skulle börja se bättre ut. Att forskarna hade hittat ett botemedel, kommit fram med ett vaccin.
Och varje morgon satt jag vid fönstret, och kollade ut på mina döda grannar som bars på bår ut ur sina lägenheter. På deras familjer som stod gråtande vid trappuppgången. Månader gick och snart var de alla borta. Jag var den sista kvar.
Maten tog slut och inga hemleveranser skickades något mer, vilket tvingade karantänen att upphöra. Hela kvarteret hade blivit till en spökstad, med tomma hus och lägenheter, och nedstängda butiker. Att se en annan, levande människa blev både en välsignelse och en plåga, där man inte visste vad den andras avsikt var.
Jag saktade ner farten när höga röster och oljud bröt tystnaden runt omkring mig.
Det var vanligt att se meterlånga köer av människor utanför, men när kiosken kom upp i mitt synfält var de inga rastlösa kunder som väntade, utan ett dussin okända människor, beväpnade med slagträn och metallrör.
Fönstren till butiken var sönderslagna, och glassplitter täckte gatan utanför likt sprickande is på en sjö. Människor skrek, slog sönder och sprang ut ur butiken med famnar och väskor fyllda med plundrade varor. Det brann häftigt ur soptunnor och gamla postlådor.
Jag kunde inte förstå vad jag såg. Kunde inte förstå hur mänskligheten hade gått så lågt som till att råna en man som Benny.
Benny.
Jag såg omkring bland människorna. Vart fanns Benny?
Jag märkte inte ens att jag sprang, inte förrän jag knuffat mig förbi genom den nedslitna dörren till butiken och stod bland de välta hyllorna och det krossade glaset från diverse flaskor.
“Benny!” skrek jag mig förbi hop av människor. Och då såg jag honom.
Han låg ner bakom frysdisken, glänsande, mörkt och rött blod droppande ner för hans skalliga huvud och bleka ansikte. Jag föll ned på knä över honom, ignorerade människorna som nu började lämna butiken med nöjda, sadistiska skratt. De kunde ha satt eld på butiken och jag skulle inte ha brytt mig.
Jag tog Bennys hand, fortfarande varm vid beröring, men där någonting saknades. Hans puls.
“Benny?” Han visade inga tecken på att höra mig, men jag fortsatte att säga hans namn även när hans hud blev kall och golvet runt oss rött av blod. Jag kunde inte stoppa skräckslagna tårar från att fällas ner för min kind, eller min andning från att bli snabb och hysterisk, när jag insåg att han var borta. Inte på grund av någon smitta, men för en annan människas hand. En människa så girig att den bestämde sig för att ta någon annans liv för att kunna överleva ännu en dag.
Jag torkade mina tårar på tröjärmen och lyckades, nätt och jämt, ställa mig upp.
Det fanns inget jag kunde göra för att hjälpa Benny, och någon skulle komma för att föra hans kropp till förbrännings ugnarna snart.
Så i ett zombieliknande tillstånd lämnade jag Bennys kiosk.
Jag måste ha zonat ut för plötsligt så stod jag utanför dörren till min lägenhet, nyckeln i hand. Som i en trans öppnade jag dörren, klev in och stängde den tungt efter mig. Jag kände hur kroppen blev svag när jag lutade mig bakåt och gled nedför väggen tills jag satt hopkrupen på golvet. Händerna skakade, tårarna vällde på nytt och halsen gjorde ont från mina försök att inte bryta ihop. Men jag kunde inte stoppa min gråt, lika mycket som jag inte kunde få hjärtat att sakta ner.
Jag förstod ingenting. Jag förstod inte varför livet var som det var eller varför vissa saker slutade som det gjorde. Eller varför bra människor alltid var de som skadades först.
Jag undrade hur världen skulle se ut när allt var över. Skulle det gå tillbaka till en värld där växter och djur frodas? Skulle det vara en ny början, där framtidens människor kan nyttja av allt vi lämnar bakom oss?
Jag drog en tung suck, och önskade att jag visste. Men blev avbruten när plötsligen ett hostanfall vräkte mig framåt. Jag hostade in i min hand, halsen plötsligt torr och sårig och föll tillbaka mot väggen. Huvudet kändes tungt och ögonen trötta. Jag ville bara sluta dem för någon sekund, glömma vem jag är och somna. Det var för läskigt att leva i verkligheten. För farligt, för svårt.
Jag hade aldrig tidigare trott att jag skulle vara kvar för att bevittna jordens undergång. Så när munnen plötsligt smakade av järn och svett rann nedför pannan likt mina tårar, reagerade jag inte. Mina ögon sökte sig bara till den öppna handflatan jag hostat i, och stannade där. Stannade fixerad på blodet som rann fuktigt på huden. Mitt blod.