Det är rätt vilsamt att stänga världen ute. Har till och med plöjt en halv bok. Borde dock ha satsat på något mer lugnande än Jens Liljestrands "Även om allt tar slut". Den handlar om samhällets sammanbrott.
Har också letat fram en gammal stickning som sedan urminnes tider legat för fäfot. Tvingades konstatera att det gått mal i bakstycket.
Under de år som gått sedan förra detoxen har vi tagit nya jättekliv rakt in i nätet.
Då var mobilt Bank-ID fortfarande ett ganska okänt begrepp. Nu går det knappt att vända sig om utan att först identifiera sig mobilt.
Det som bekymrade 2014 var mitt personliga beroende av sociala medier som Facebook, Instagram och Snapchat. Att jag låg vaken på nätterna och spelade wordfeud istället för att sova.
Nu känns det som futtiga lyxproblem. Det som oroar mig mest nu, 2023, är precis det medieforskaren Jonas Andersson Schwarz varnade för redan 2014: Vår sårbarhet.
Jag hade inte ens tänkt tanken innan:
"Det finns mycket större faror med internet än att bli beroende av sociala medier" sa han då.
Förra veckan intervjuade jag honom igen. Nu säger han:
" När Ryssland gick in i Ukraina började vi se över våra skyddsrum i Sverige. Men den sårbarhet vårt beroende av internet ger är mycket värre."
Första dagen efter nätfastan fungerar inte mitt passerkort i badhuset. Jag visar både medlemskort, legitimation och kvitto. Men inte förrän jag legitimerat mig med Bank-ID kommer jag in igen.