Nittonde året på raken är det som Niclas Beijar och hans revykamrater håller på, och det är härligt att de orkar fortsätta. "Men var får han allt ifrån", tänker jag många gånger under kvällen.
För egentligen var det väl inget särskilt som hände, inga riktiga skandaler i vart fall? Men det är klart att om de skickar revyns två kärt återkommande fylltrattar mitt in i förra årets offentliga konst och märkliga skulpturer, då unnar man dem en rejäl hutt.
Och om kommunens egen chef har fuskat med bygglovet blir det krisläge när SN-reportern kommer med grävande frågor. Åtminstone i början, för det var tusan vad han var lättlurad!
En bra sak är att kommunens chefer tydligen går på revy, vilket inte alltid är fallet på andra håll. Men i lördags var det buselakt mot Mayvor. Och tufft för Britta, när skolan var i kris på scenen, samtidigt som SN avslöjade siffrorna att Oxelösunds skolor går 35 miljoner back. Klarar hon det borde kanske nya skolan verkligen döpas om till den Bergströmska, så som revyn retas med henne.
Grannstadens Urban får också vara med i leken. Bra. Men inte heller han verkar självlysande, knipslug möjligen, men när den nya starkströmsledningen planeras slutar det hett för alla, ja här bränns det riktigt för Catharina, som verkar offra livet för sin kommun.
Så ni förstår säkert att kvällen går fort med snabba övergångar, inte så mycket dans kanske och lite nerver i början men allt bättre sång och utstrålning. Johanna Hjorteens röst låter ana en sensation.
Några nummer i första akten blev kanske inte så roliga som väntat, men det är ändå bra att vi fick fundera över vilken makt som finns på Facebook och det som anses som PK. Likaså över det absurda i all dagens teknik för att vi ska kunna njuta av en sommardag på stranden. Vem lurar på oss detta vansinne?
Absurt är det också att vår egen kung har så svårt att ringa ett telefonsamtal. Och mer och mer skruvat öppnar andra akten, när två mammor möts. Numret är på gränsen för vad man får skoja om, men ändå! Så tokroligt!
Båda akterna slutar med pangnummer. Vi förstår varför det var livsfarligt att bli sjuk på Nyköpings lasarett. Och vi inser varför det fanns runtecken på scenen, när vikingarna blir fler och fler i sista finalen och pratar med knasiga rim, som traditionen numera bjuder i Oxelörevyn. Wow.