Samuel Klauninger stÀller ut pÄ galleri Crum Heaven.
Ett stÀlle Àr det lilla galleriet Crum Heaven i Stockholm dÀr grupputstÀllningen "Vacker tass" med Samel Klauninger, Sarali Borg, Alva Le Febvre och Laurens Rohlfs hÄller pÄ att ta form.
25-Ă„riga Samuel Klauninger och hans konstnĂ€rskap kĂ€nner jag sedan tidigare. Han arbetar med naivistiska mĂ„lningar, teckningar och skulpturer, ofta i starka fĂ€rger och med berĂ€ttande motiv inspirerade av populĂ€rkulturella fenomen och föremĂ„l frĂ„n tv-spel, film och skateboard-vĂ€rlden. Han Ă€r frĂ„n TorshĂ€lla och â har det slagit mig â Ă€r den enda riktigt unga yrkesverksamma konstnĂ€r med rötterna i Sörmland som har korsat min vĂ€g pĂ„ flera Ă„r.
Jag har ocksÄ tÀnkt en del pÄ vad en representant frÄn en av lÀnets största konstföreningar berÀttade för en tid sedan, om att det blir allt svÄrare att hitta nya mottagare till lokala konststipendier.
Ăr Ă„tervĂ€xten verkligen sĂ„ dĂ„lig? Beror det pĂ„ att man dragit ner pĂ„ estetiska Ă€mnen i skolan? Eller finns de nya konstnĂ€rerna dĂ€r fast etablissemanget inte ser dem bara för att de kanske vĂ€ljer att verka pĂ„ andra arenor Ă€n traditionella gallerier och kommunala konsthallar?
SÄ nÀr jag fÄr veta att Samuel Klauninger ska stÀlla ut tillsammans med tre andra unga konstnÀrer bestÀmmer jag mig för att Äka dit och titta nÀrmare pÄ det som kanske kommer att visa sig vara framtidens konst.
Samuel Klauninger visar mÄleri och skulptur i utstÀllningen "Vacker tass" pÄ ett galleri pÄ Sörder i Stockholm.
Affischerna Àr fÀrdigtryckta och de flesta konstverken Àr pÄ plats i den pyttelilla, ruffiga lokalen pÄ Högbergsgatan mitt pÄ hippa Götgatsbacken pÄ Södermalm i Stockholm. Dörren stÄr pÄ glÀnt och dÀrinne hÄller konstnÀrerna Sarali Borg och Samuel Klauninger pÄ med förberedelserna inför vernissagen som ska Àga rum den 12 juni.
Sarali Borg och Samuel Klauninger medverkar bÄda i utstÀllningen galleri Crum Heaven tillsammans med konstnÀrerna Alva Le Febvre och Laurens Rolph.
Hur kommer det att se ut?
â Vi Ă€r ju fyra blandade personer. Alva Le Febvre jobbar med foto, Laurens Rohlfs gör pappersreliefer, han gjuter i pappersmassa, sĂ„ Ă€r det Samuels grejer och jag ska bĂ€ra hit en stor metallskulptur, sĂ€ger Sarali Borg.
Hon förklarar hur hennes skulptur ska stÄ i fönstret och hur de som gÄr förbi ska kunna lÀsa av en QR-kod.
â NĂ€r man blippar den sĂ„ sĂ€tter man igĂ„ng skulpturen, dĂ„ kommer den att vibrera. Alla kommer att göra "vacker tass" innan de gĂ„r in! skrattar Sarali Borg.
De arbetar i olika tekniker och Àr utbildade vid olika skolor, men har genom gemensamma bekanta kommit samman i en konstellation som de kallar Konstkramp. Det Àr ett tiotal unga konstnÀrer som trÀffas en gÄng per mÄnad för att diskutera specifika frÄgor, bolla idéer och kanske hjÀlpa varandra att lösa upp knutar i skapandet.
En annan sak de har gemensamt Àr att de alla arbetar sökande med handen och materialet. Man kÀnner sig fram och allt Àr inte bestÀmt pÄ förhand. Dessutom vill de bort frÄn det som de kallar en akademisering av konsten.
â NĂ€r vi kolleger ses och pratar, bara vi nördar, dĂ„ pratar vi oftast om hur saker görs, om materialet och hur det reagerar, sĂ€ger Samuel.
â KĂ€nslor och den subjektiva berĂ€ttelsen tror jag har varit förbisedd de senaste Ă„ren, det har varit ett ganska vetenskapligt förhĂ„llningssĂ€tt, jag upplever att vi alla kanske mer kĂ€nner oss fram pĂ„ olika sĂ€tt.
â Utanför konsthögskolorna har det pratats mycket om handens tysta kunskap och det Ă€r kanske nĂ„got vi förenas i â ett handens sökande som kan vara svĂ„rt att artikulera och formulera med ordets och skriftens linjĂ€ra sprĂ„k, sĂ€ger Samuel Klauninger.
â Jag upplever att man ska mĂ„ste förklara mycket innan man gör. Men det hĂ€nder ju sĂ„ mycket medan man gör, innan det Ă€r klart sker det sĂ„dant som jag inte kan förutse eller förklara i skrift. Om jag undersöker hur materialet fungerar Ă€r det inget jag kan skriva innan, det mĂ„ste jag fĂ„ kĂ€nna mig fram till, sĂ€ger Sarali, som varit skrĂ€ddare innan hon utbildade sig till konstnĂ€r.
Do-it-yourself-approachen Àr stark i det hÀr gÀnget.
â Jag vill göra saker sjĂ€lv, och inte lĂ€mna bort vissa bitar, dĂ„ kĂ€nns det inte som att det Ă€r mitt lĂ€ngre, dĂ„ har jag designat det, sĂ€ger Sarali.
Konceptuella konstverk som planeras noggrant och sÀtts pÄ prÀnt in i minsta detalj innan de tar gestalt (om de ens tar gestalt) kan vara alienerande för publiken tror Samuel. Det kan upplevas som svÄrt att förhÄlla sig till verket och att lÀsa det.
â Jag har en idĂ© om att "Vacker tass" inte kommer att vara nĂ„gon krĂ„nglig, jobbig utstĂ€llning som ger huvudvĂ€rk för att man har försökt förstĂ„ sĂ„ mycket. Jag tror att alla vĂ„ra verk har en dimension i sig att folk kan se pĂ„ dem och koppla dem till sina egna erfarenheter och sina egna berĂ€ttelser.
UtstÀllningen "Vacker tass" Àger trots allt rum i ett galleri, men vart kan man annars se de unga konstnÀrernas konst? Hemma i Sörmland Àr det som sagt i ovanligt med utstÀllningar av unga "nya" yrkesverksamma konstnÀrer.
â Jag gissar nu, men Ă€r det inte att 90 procent av alla unga konstnĂ€rer syns mycket pĂ„ Instagram, man skulle fĂ„ bĂ€ttre koll pĂ„ den unga scenen om man var inne mer dĂ€r, sĂ€ger Samuel.
â Det Ă€r ju lite sĂ„ att man ska knytas till ett galleri nĂ€r man gĂ„r ut en konsthögskola. Ja det Ă€r vĂ€l kul, men om man inte gör den typen av konst? Det hĂ€r galleriet fĂ„r jag jĂ€ttemycket energi av och den hĂ€r typen av utstĂ€llning Ă€r jĂ€ttekul att jobba med, men ett vitt galleri? Det Ă€r nĂ„n sorts stopp dĂ€r. Det Ă€r mĂ„nga som inte kĂ€nner sig bekvĂ€ma i den miljön. Det Ă€r knappt jag vĂ„gar gĂ„ in i ett galleri, och dĂ„ jobbar jag Ă€ndĂ„ med konst. DĂ„ vill jag hellre hitta andra rum, sĂ€ger Sarali.
Hon tĂ€nker pĂ„ skyddsrum, övergivna vattenreservoarer â platser som man kan vara nyfiken pĂ„ och kan upplevas som mer inkluderande och nĂ€rmare folk.
Samuel Klauninger visar mÄleri och skulturer i samlingsutstÀllningen "Vacker tass" pÄ galleri Crum Heaven.
â Eller just som det hĂ€r stĂ€llet, dĂ€r det kĂ€nns som att allt Ă€r tillĂ„tet, men utan att vara amatörmĂ€ssigt, sĂ€ger Samuel Klauninger.
Kanske Àr det konstvÀrldens infrastruktur som mÄste förÀndras och anpassa sig till en ny generation konstnÀrer, som vÀxt upp med smartphones, datorer och ett stÀndigt brus av nöje, kultur och information, och vill hitta nya vÀgar att nÄ ut. Eller kommer de att tvingas anpassa sig och börja skriva ansökningar till om projektpengar och utstÀllningar till olika institutioner, lÀmna skissförslag till offentliga verk och nÀrma sig gallerivÀrlden, som alla andra?
Samuel Klauninger försörjer sig som lÀrare i bild, svenska och engelska.
â Jag har aldrig rĂ€knat med att leva pĂ„ det hĂ€r, sĂ€ger han.
Samuel Klauninger inspireras mycket av skateboardvÀrldens estetik.
Sarali, dÀremot, som arbetar med stora mekaniserade metallskulpturer ser att den enda möjligheten hon har att tjÀna pengar pÄ Àr att göra offentlig konst.
â Det Ă€r den ingĂ„ngen jag har.