Det har redan skrivits spaltmeter om Thorsten Flincks flexibla förhållningssätt till tid så vi ska inte dröja alltför länge kring det. Men visst fanns det ett uns av oro i luften när scenen på Nyköpings Teater fortfarande stod tom 15 minuter efter utsatt tid i onsdagskväll. Särskilt då förra veckans föreställning i Eskilstuna hastigt ställdes in.
Nåväl, Thorsten dök upp. Med sig hade han kollegan och tidigare Dag Vag-gitarristen Kenny Håkansson för att presentera det som duon kallar för "Hemma hos Thorsten och Kenny". Det är en sceniskt avskalad produktion, tre pallar och två mickstativ, inget mer. Och varför krångla till det? Tilltalet till publiken kändes improvisatoriskt och samtalet duon emellan likaså. Vardagsrumskänslan fanns där.
Musiken ska vi snart komma till. Först: Anekdoterna. Det kan vara läge att börja i den änden eftersom det ofta är allvaret som står först i kön när det gäller Flinck. Flera gånger under kvällen visade han prov på stor humor, ofta med självdistans och helt utan filter. Han berättade bland annat om den senaste tidens rubriker, om att han avslöjade sin medverkan i Melodifestivalen 2020 innan produktionen gett grönt ljus. Medverkan och låtbidrag är som bekant föremål för stor sekretess. "Vad fan, jag är 58 år, lite kul måste jag ju få ha", sa han. "Jag kanske ska berätta för er vad låten heter också". Tystnad i salongen. "Nej, nu blev Kenny rädd. Så roligt ska vi inte ha det", fortsatte han.
Vidare till musiken. En särskilt blodtörstig recensent dömde en gång ut Flincks sångkarriär som "fullständigt meningslös och hopplöst ur synk". Jag håller inte med. Det finns inte många som tar sig an svensk visa och dikt på samma sätt som Flinck. Det kanske inte alltid låter vackert per definition – och vem har sagt att det ska göra det förresten – men det känns och träffar ofta rakt i solar plexus. På Nyköpings Teater varvade Flinck friskt i frasering, gick upp och ner i tonstyrka, omvandlade sång till monolog, och tog ibland i från tårna så att rösten fick väggarna att skaka. Det var finstämt och punkigt på samma gång, även om det kanske gick ur spår några gånger. Som när Flinck i "Hjärtats slutna rum" drog ut på primalskriket några sekunder för länge.
Repertoaren under kvällen bestod nästan uteslutande av de egna husgudarna – Ted Ström, Dan Andersson, Dan Hylander. Bäst under kvällen var dock "Vildvuxna rosor", som Flinck själv har översatt från Nick Caves och Kylie Minogues ballad "Where the Wild Roses Grow". Från svenska till engelska är Flinck historiskt sett ingen språkbegåvning men ser man till det omvända är det en annan femma. Där briljerar han. "Vildvuxna rosor" är en låt som lever lika mycket på sin text som på själva framförandet och på teatern var Flincks röst precis så trasig som låten kräver. Även "En dans på knivens egg" stack ut. Den är svår i livesammanhang eftersom studioversionen nästan alltid är bättre. Nu var det tvärtom, mycket tack vare Håkanssons gitarr.
Håkanssons roll i föreställningen måste för övrigt understrykas. Den är betydande, kanske rent avgörande. Förutom att Håkansson är en av landets bästa gitarrister fungerar han också som en slags motpol till Thorstens höga energi och intensitet. Han är lugnet i stormen, en väktare av riktning och stringens som både publiken och Thorsten kan hålla sig i. Han stod dessutom för några av föreställningens bästa nummer. När han ensam tonsatte en passage ur Karin Boyes diktsvit "Tillägnan" och sjöng om det sjuka hjärtat så nådde kvällen en av sina absoluta höjdpunkter.
Helhetsmässigt en fantastisk kväll på Nyköpings Teater. Synd då att salongen bara var halvfull. Repertoaren borde ha motiverat fullsatt.