Så fort tiden går. Våren hann plötsligt bli försommar innan Kammarmusikföreningen hann med att ha sin sista konsert för våren. Lite färre åhörare än väntat medförde säkert detta vackra väder. Men vi som tagit oss till Hjortensbergskyrkan fick en härlig aprilsöndag med musik som passade perfekt till en ljus sinnesstämning. Och inte var den svår heller, att lyssna till vill säga.
Nå, hur är det möjligt, tänker kanske någon, det var ju två sonater av Beethoven i rad före paus?
Minns då att sonaten nr 3 är skriven av en 28-åring som rätt nyligen lämnat småstaden för metropolen Wien och där tagit lektioner för Salieri. Och att han skrev sonaterna för klaver och violin, i den ordningen. Han var alltså mer känd som briljant med tangenterna än med stråken.
Svårt och massor av löpningar och ge och ta mellan instrumenten. Men duon Carr och Quennerstedt var på hugget, fick fram det spirituella med accenter och synkoper och sedan det lugna men ändå uttrycksfulla i mellansatsen.
Nästa år är det 250 år sedan Beethoven föddes och då ska denna duo spela alla de tio sonaterna. Just den här var första gången med publik, fick vi veta. Och rondofinalen var i går ännu inte helt klar, behövde lugn och jämn puls mitt i allt det spännande och virtuosa som dock gick aningens över stock och sten.
Den sista sonaten, nr 10 i G-dur, hade just överblicken, både i framförandet och i musiken i sig, samspelet, lugnet men även det schwungfulla, klarheten och enkelhetens genialitet som vi gärna förknippar med Apollon. Mycket bra spelat!
Inte heller Stravinsky efter paus med Divertimento må ha skrämt någon, för här var den kameleontiske Igor lekfullt underhållande med sin egen balettmusik till sagan Feens kyss. Spelet här var fantastiskt från båda med alla vackra melodier men också det nyckfulla och det slagverksartat rytmiska och ställvis dissonanta, med studs i stråkföringen och bett från djupa g-strängen.
En vacker hälsning till Tjajkovskij fick avsluta – canzonettan ur violinkonserten, alltså fem minuter där violinen får sjunga ut.