Mycket bra musik av olika slag blev det under konserten i söndags på Nyköpings teater. Men också plats för glädje över det vi såg plus några funderingar.
Så roligt var det att se hur de gästande musikerna i Klarakvartetten spelade ihop med ungdomarna och lärarna i Vivaldiensemblen. Och det lät riktigt fylligt och stort och nästan rent om stråkarnas breda sång i Sibelius berömda Andante Festivo. Bra. (Elbasen var ju en nödlösning).
Men vad är det som har hänt med återväxten av intresserad publik? Ska den klassiska musikskatten dö ut som levande scenkonst? Teatern borde varit full av intresserade, när det dessutom spelas en av Haydns allra bästa stråkkvartetter, den i d-moll med de fallande kvinterna.
Haydn var ju länge anställd hos en furste och skrev oftast sex kvartetter i taget inom samma opus, men var ändå otroligt uppfinningsrik och varierad, så även här i den fullmogna op 76 nr 2. Några småmissar i ensemblespelet hördes i söndags, och lite för vekt och melankoliskt tyckte jag det var i förstasatsen, men annars utmärkt, när elegant stämföring och temabearbetning samsades med robust folkdans och även en märklig häxjakt med unisont tema som jagade sig självt.
Spännande var det också att jämföra de tjugoåriga, snart flygfärdiga tonsättarna Elfrida Andrée 1861 respektive Ingvar Lidholm 1940.
Lidholm skrev nu sina Tre elegier som bevis på att han dög för att få lektioner av Hilding Rosenberg. Klarakvartetten var här på topp och visade hur långt han kommit redan med hantverket och självstudierna och det stora allvaret från Sibelius och Stenhammar. Krig var det ju också ute i världen.
Elfrida Andrée sedan är ju ett levande bevis på vad envishet och begåvning kan leda till plus stöd av en progressiv pappa som läst filosofen Mill om kvinnornas frigörelse. Elfrida var mestadels självlärd när hon skrev sin kvartett i A-dur som 20-åring år 1861. Klarakvartetten är vad jag vet den enda som spelat, och spelat in, den och visade i söndags hur skickligt den ändå är skriven, speciellt för altfiolen. Utsökt vackert var det sordinerade andantet. Tjugosex år senare visade hon dock med nästa kvartett i d-moll en helt annan mognad och variation. Förstås.
Lät det sista som en snorkig och typiskt manlig observation? Nå, mycket värre var det då, när per definition en kvinna inte skulle försöka i en så svår genre, än mindre komponera symfonier eller dirigera. Men Elfrida Andrée gjorde allt detta med målet ”det kvinnliga släktets höjande”. I dag har hon efterföljare men alldeles för få. Men Vivaldiensemblen och Klarakvartetten i söndags dominerades av det kvinnliga.