Livet är orättvist. En del får långa, härligt rika liv. Men ålderns dagar kan också vara sådana att vi inte längre finner behag i dem. Tänk bara på hur Bibeln och Stiernhielm har beskrivit detta i detalj. Andra drabbas av sjukdom, krig eller olyckor och går bort i blomman av sin ungdom och lämnar svarta hål. Och vi fick aldrig veta vad de skulle ha kunnat uträtta. Det lönar sig förstås inte att grubbla, men omöjligt att låta bli. Speciellt gäller detta unga genier, som Mozart och Schubert, Harriet Löwenhjelm och Karin Boye.
Samma sak gäller här och nu aktuella Edith Södergran, finlandssvensk författare, som för hundra år sedan redan var på slutet av sitt blott 31-åriga liv och ändå den som med stark självkänsla startade modernismen i svensk litteratur och blev mycket hånad därför. Då. Tänk om hennes pappa inte dött så tidigt och hon själv inte drabbats av dödlig lungsjukdom som tonåring. Tänk om livet inte slutat i fattigdom i den sunkiga byn Raivola efter bolsjevikrevolutionen. Och tänk om inte hennes upplevelse av kärleken blivit en så total besvikelse.
Men stopp, utan allt detta hade ju hennes dikter inte sett ut som de gör. Och hade inte pengarna funnits från början hade hon inte fått gå i den där tyska elitskolan i Petersburg och bli så flerspråkig. Dessutom vet vi inte säkert om dikterna ska läsas just så här självbiografiskt, så som många manliga forskare har gjort. Inte ens hennes vänner, som Hagar Olsson, har visat sig vara helt pålitliga källor. På senare år har dock kvinnliga forskare i feministisk anda satt själva texterna i centrum och betonat hur hon medvetet provade olika livshållningar.
Hit kan man också räkna konserten i Hjortensbergskyrkan i söndags kväll med Anna Kruse och Stina Ekblad och två underbart känsliga danska musiker. På en dryg timme utan paus lyckades de själfullt sammanfatta en god del av Södergrans liv och dikning, även glädjande nog många mindre vanliga dikter och oväntat mycket i dur. Stina Ekblad är i dag på många sätt den främsta tolkaren av texterna i denna anda. Men vördnad och andakt förstärktes av kyrkorummets renhet och symboler med kors och altare, blommor och tända ljus.
Och nog finns det religiös längtan under eviga stjärnor, men det kristna prövar Södergran bara delvis. Därför skulle jag gärna vilja uppleva konserten i en ruffligare miljö, med fränare jazzmusik, kaxigare, mer självmedvetet stursk, så som hon skrev i företalet till diktsamlingen Septemberlyran. Den varianten finns också med Anna Kruse och ett danskt storband. Lyssna och jämför. I söndags var det förvisso en hel del variation från många olika instrument, men tonspråket blev för vackert, ja själfullt. Alltså mer sådant som deras friska champagnetango. Eller den bitvis kaotiska kallejohansson-melodin.