Så bra, och vilken spännvidd det var på årets gitarrdagar. Och så mycket djup i de viktiga budskapen som också kom fram. Sedan gick det förstås också att bara njuta av alla vackra stycken och konstatera att det är en upplevelse att höra en virtuos spela men en minst lika stor njutning att höra hur en enkel melodi kan växa sig stor. Och då hann jag ändå bara med att lyssna på två av konserterna.
På lördagen i Culturum fick den stora publiken höra hur den klassiska gitarren, solo eller i orkester, fick möta visa och dikt. Fint blev det. Och när det gäller sånger utan ord för gitarr och kontrabas finns det väl i dag inget vackrare än det som spelas av Mats Bergström och Georg Riedel. Nästan dussinet fullt fick vi, och jag hade kunnat tänka mig dem i en oavbruten följd som en helhetsupplevelse. Nu blev det applåder emellan och några ord om varje från Mats eller Georg, och det gav en hel del, som att Monica Dominique skrev sin kärleksfulla Tillägnan först och sedan kom Lars Forssell med orden Till dig, du som är fjärd och spegel...
Vackrast av svensk oförstörd natur blev Mats Bergströms arrangemang av Visa från Raukasjö, trots eller förstås tack vare att Georg Riedels kontrabas lade en så lugn grund av bara ett fåtal sjungande toner.
Ulf-Peder Olrog tog oss till småstaden med en touche av akademisk lärdom i schlagerform. Ingen gör honom i dag så mästerligt som Jan-Olof Andersson med textens liv och svänget från alla gitarrackorden. Han borde vara lika känd som Claes Malmberg och Tommy Körberg ihop, det visade han lite senare med en makalös version av Jag är fattig bonddräng, dock med fantastiskt stöd från Georg Riedels bas.
Med Riedel på scenen måste förstås Fattigsverige och Emil i Lönneberga dyka upp, men här hade tonsättaren roat sig kungligt med att gömma temat bakom alla möjliga modernistiska konstgrepp i ackordföljderna, lite som om Måndagsgruppen varit framme. Så kan en enkel visa också behandlas, med humor vill jag tillägga.
Riktigt till den här nivån nådde inte den första kvällen på onsdagen. Men nog borde Timothy Pheelans premiär på körversionen av The Journey få ett fortsatt liv. Den är överkomlig tekniskt för kör, musiker och berättare och har ett evigt budskap i kortform likt Vilhelm Mobergs utvandrarepos av att vi sålde våra hemman för en osäker framtid och drömmen om ett bättre liv, här i Kanada och mötet med glädjen i Red River Valley. Kören i onsdags var liten men sjöng med stor entusiasm och höll fint reda på de tre olika visorna när de flätades samman.
Lite extra minns jag också Emma Rush med styckena av José Luis Merlin och likaså Kristin Malmborg och Timothy Pheelan med temat ur filmen Schindler's List. Så vackert. Och just då kom REGNET, det efterlängtade, livgivande.