I början av sin proffessionella skådespelarkarriär var Robert Gustafsson en av de återkommande besökarna i "Björnes magasin"
Det har alltså gått 30 år sedan Robert Gustafsson blev "household" i hela Sverige. Tidigare hade den då 27-åriga skådespelaren mest synts som "Robert" i barnprogrammet "Björnes magasin".
– Plötsligt var jag överallt. Det var ingen som kunde missa mig då, minns Robert Gustafsson, som lyckats klämma in tid för en intervju i matpausen från de pågående repetitionerna på Oscars-teatern, där han ska spela huvudrollen i musikalen Tootsie i regi av Edward af Sillén, med premiär den 29 september.
I "Manegen med Glenn Killing" var upplagd som en fiktiv talkshow med Henrik Schyffert som programledaren Glenn Killing och ett antal gäster.
I "I manegen med Glenn Killing" fick Henrik Schyffert spela programledaren Glenn. Från början var tanken att Robert Gustafsson skulle ha den rollen. Känslan de ville förmedla var att "Ni har gett oss förutsättningarna att göra en vuxen talkshow för kidsen, men ni vet inte vilka krafter ni har släppt loss", berättar Robert Gustafsson.
Det tittarna fick se hade de aldrig upplevt förut. Robert Gustafsson spelade i stort sett alla gäster i studion. Dessutom fanns inklippta scener med olika karaktärer spelade av Jonas Inde och Johan Rheborgs gestalt Percy Nilegård. Med i gruppen, som kom att kallas Killinggänget, fanns även musikjournalisten Andres Lokko.
Redan i första avsnittet fick vi stifta bekantskap med karaktärer som Fred Asp som festade med sin uppstoppade iller och en imitation av Roxette. Det var elakt, överrumplande och väldigt kul.
Karaktären Fred Asp som festar med sin uppstoppade iller Göran är en karaktär som följt med Robert Gustafsson genom åren.
– "I manegen" blev startskottet på något som sedan skulle bli något ännu större, säger Robert Gustafsson.
Är det någonting som du i dag tycker blev för elakt?
– Det var ju en annan tid. Jag kan nu fortfarande sakna den där hårda hjärtligheten. Nu är vi ju inne i en tid då det är precis tvärtom. Det är så fruktansvärt ängsligt att man knappt vågar öppna en konservburk utan att någon blir kränkt. Då fanns det inte en tillstymmelse till det.
– Det är ju mycket som har blivit bättre och förändrats med tiden. Men den spetsiga, elaka ironin, som vi fick mycket kritik för i början, var också det som var edgen i det.
Glenn Killing (Henrik Schyffert), Percy Nilegård (Johan Rheborg) och Greger Hawkwind (Robert Gustafsson) i kultklassikern Nilecity 105,6. Foto: Carl-Johan Söder/SVT
Tidigare hade humor mest handlat om att äldre farbröder och någon enstaka tant stod på en scen eller i en studio och drog skämt. Robert Gustafsson nämner akter som Sten-Åke Cederhök, Hasse & Tage, Helt apropå, Casino-revyn och Galenskaparna.
Med "I manegen med Glenn Killing" blev humor en i stället angelägenhet för unga. Ironi och smarta populärkulturella referenser gjorde att programmet träffade precis rätt ton i det tidiga 90-talets fäbless för den exkluderande indiekulturen. Det som var mainstream häcklades obönhörligt och det namedroppades i stort sett i varje mening.
– Kunde du alla namnen på basister i obskyra brittiska band så hade du roligare åt serien. Därför upplevdes ju det av andra, som inte hade koll på det, att vi var lite elitistiska. Vilket vi aldrig var, vi bara utgick ifrån vår värld och våra referenser.
– Kombinationen med Andres Lokko, som ju var Herr Pop – han startade tidningen Pop (en i dag kultförklarad svensk musiktidning som gavs ut 1992-1999, reds anmärkning) så blev det ungdomsinriktat och på ett sätt smalt. Men även om du inte koll kunde du titta. Jag fick ju stå för det breda, säger Robert Gustafsson.
Fast visst hände det att folk blev sårade.
– Det var ju inte så att Eva Dahlgren blev glad när jag gjorde en imitation av henne. "Min nya rockplatta – det gäller att svänga loss" eller vad jag sa. Det hade man kanske inte gjort i dag.
Men, säger Robert Gustafsson, de flesta som man drev med var de då allra hetaste artisterna och personligheterna, och så småningom kom det snarast att bli en ära att bli häcklad av Killinggänget.
Att Killinggänget och "I manegen" blev till berodde mest på lyckliga omständigheter.
SVT hade ett hål i tablån. De ringde produktionsbolagen Strix television i panik. Man hade lyft bort ett program som inte kunde sändas och ville inte lägga in en repris utan istället göra något helt nytt.
– "Kan ni göra något på fem veckor? En serie på sju avsnitt som är rolig och lite ungdomsinriktad?" Och då fanns Schyffert där. Och han gick en trappa ner till Kanontelevision. Där fanns Rheborg. Rheborg kände Jonas Inde. Så skulle de ha en till. "Robert" skrek Johan Rheborg, för han hade gjort en reklamfilm med mig då. Så det var bara att gå rakt in i situationen, med en vhs-kamera i ett parkeringshus, berättar Robert Gustafsson.
Från början hade gänget ett upplägg där Robert Gustafsson skulle vara Glenn Killing.
– Men så sa Andres Lokko att "Kan vi inte prova att ni byter roller? Att Robert gör alla gubbar och alla gäster?".
Detta ledde till någon sorts förlösning.
– Det brakade bara loss, sen hittade vi på en massa.
Det var alltså ingen producent som castade showen, utan slumpen. Och kärnan i Killinggänget har alltid varit att medlemmarna är så fruktansvärt olika att de egentligen inte kan komma överens, säger Robert Gustafsson.
– Det är vår svaghet men samtidigt vår styrka. Allt som man bidrar med filteras genom andra smaker, former och humor. Ut kommer det här som är lite unikt.
Om Robert Gustafsson ska nämna en sak som han är extra nöjd med i Killinggängets produktion säger han krogshowen med "I manegen med Glenn Killing" på Berns" 1994.
– Den är fortfarande rolig. Klorinmannen är ett sådant nummer som jag fortfarande tycker är jättekul. Och illern Göran blev vårt Vasaskepp.
Dansbandsentusiasten Roland Järverup dök upp i Killinggängets film "Torsk på Tallinn", karaktären blev en succé och Robert Gustafsson har bland annat tävlat i Melodifestivalen som Roland och frontat som sångare i dansbandet Rolandz.
En annan produktion han vill framhålla är filmen "Torsk på Tallinn".
I dag, 30 år efter genombrottet arbetar Robert Gustafsson fortfarande med humor. Men på senare år har han hyllats för sina mer allvarliga rolltolkningar på teater, film och i tv-serier.
Som den autistiske Raymond Babbit i pjäsen "Rain man", eller den misstänkte Palmemördaren Stig Engström i Netflix-serien "Den osannolika mördaren".
– Nu är jag äntligen så gammal som jag alltid velat vara. När jag tittar i spegeln och ser rynkorna tänker jag har fått det där fejset. Nu kan jag spela en statsminister eller en svärfar.
Även om Killinggänget inte är aktivt sker ofta samarbeten mellan medlemmarna i olika konstellationer, som till exempel när Johan Rheborg och Robert Gustafsson spelade mor och son i ”Morran & Tobias – en skänk från ovan”.
Killinggänget är inte upplöst, utan befinner sig i någon sorts vilostadium.
Kan det bli någon typ av återförening?
– Det går inte att svara på. Men jag kan säga att jag skulle inte bli förvånad om det sker. Det var en period i våras när vi träffades ganska ofta. Det börjar ju rycka och vi blir sugna. Men man måste komma ihåg att nu är vi på helt andra ställen i livet. Och vi har ju alltid grävt där vi stå, på något sätt.
Så om det skulle bli av är det nog ingen som är intresserad av att göra gamla sketcher på nytt.
– Däremot kan man kanske återanvända någon figur. Humorn är ju kvar.