Medelåldern på Culturum var långt, långt över 25, och jag förstår varför.
Nej, jag har inte Tiktok. Men skulle jag åtlytt den uppmaning som Henrik Schyffert delgav oss ungdomar, det vill säga folk under 25, i den SN-intervju han gjorde förra veckan hade det blivit så. "Stanna hemma och kolla Tiktok istället, mina referenser flyger er bara över huvudet", sa han.
Till skillnad från mig verkade många av Nyköpings ungdomar tagit hans ord till sina hjärtan. Något villrådig iakttog jag foajén innan showstart. I bibliotekets tidningshörna var det full rulle, minst fyra käppburna gubbar satt där och laddade med att läsa gamla tidningar. I biljettkön stod folk med sina biljetter utskriva på papper. I trappan upp till parkett hann jag passera tre sällskap som tog hjälp av räcket på vägen upp. Det doftade tobak och mintpastiller, eller vad nu gamlingar snacksar på, där jag slog mig ned i salongen. Jag var yngst på plats.
Generation Z är inte målgrupp ikväll, tänkte jag. Kommer jag att fatta skämten? Kommer jag skratta?
Från början var det tänkt att tidningen skulle live-rapportera från föreställningen. Så blev det inte. Henrik Schyfferts presskontakt meddelade mig att skärmen på mobiltelefonen som jag tänkt rapportera ifrån "kan göra publiken upprörd". Jag förstod inte då, naiv i min ungdom. Nu förstod jag.
Så drog det igång. Först på agendan var skämt om dumma influencers som har svårt att greppa slumpen i att Olof Palme sköts ihjäl på just Olof Palmes gata. Haha, dumma ungdomar – de fattar ju ingenting.
Fem minuter in pausade Henrik Schyffert föreställningen. Han hade fått syn på en mobiltelefon på rad två.
"Stäng av ficklampan, jag ser ingenting... Tack, och så släck skärmen". Stora applåder i salongen. Jag rös – det hade kunnat vara jag.
Sedan det ena åldersrelaterade skämtet efter det andra. Inkontinensblöjor, jobbiga förstabarnsföräldrar och den rysksvenska häcklöperskan Ludmila Engqvist (engquist) refererades till och användes som skämtvirke. Gapflabb i publiken. Frågetecken i mitt huvud. Jag borde ha lyssnat på hans råd och stannat hemma, vad betyder det här?
Men så märktes det också att detta inte var Henrik Schyfferts första ståupp–turné. Smilbanden i mitt ansikte vidgades mer och mer ju längre tiden gick, men än brast det inte för mig.
Många av skämten kändes ännu billiga och enkla. "Tjejer är så komplicerade"-vändan hör väl hemma i en annan tid. Är det verkligen humor att tjejer behöver en massa schampon, fryser om man öppnar fönstret och blir sura över otrohetsdrömmar medan killar kan vara vänner i 30 år utan att veta vad varandras fruar heter?
Tja, om det är Henrik Schyffert, han som de säger är den svenska ironins fader, som levererar skämten så fungerar det tydligen. Till slut fick även jag erfara det. Först när Schyffert började blanda humorn med en fin och sorglig historia om sin sjuka mamma, samt plockade upp trådar som planterats i början av föreställningen lossnade det helt.
Efter lång väntan förstod jag varför Schyffert betraktas som ett fullblodsproffs.
Den sista halvtimmen var en berg- och dalbana genom skrattfester och total vördnadsfull tystnad. Det var den Henrik Schyffert jag tog mig hit för att se. Han som jag förstått nått sin legendstatus på svenska ståupp-scener genom "Ägd", "Ljust & fräscht", "Var inte rädda" och inte minst "The 90s". Efter en timmes oförståelighet och emellanåt, platthet, så stod han där. Geniet.
Jag är glad att jag fick uppleva det, men förstår nog väl att "Schyffert forever" inte skrivits med min generation i åtanke. Jag är dopaminskadad från allt Tiktokande och vill inte gärna vänta på punch-linen i en timme.