"Efter stormen"
Naomi hade fortfarande inte förstått varför de hade varit tvungna att flytta till det här huset. Det var knappt ens ett hus. Det låg under marken och alla väggarna var av metall. Man behövde klättra upp för en stege för att nå ytterdörren och hade nästan inga möbler. De använde trälådor till stolar och bord och sov på madrasser utlagda direkt på golvet. Hon hade hört dom vuxna kalla huset för bunkern. Naomi visste inte vad en bunker var men det lät coolare än vad den egentligen var. Det bodde många andra tillsammans med dem även fast det var så litet. Hon hade inte ens fått ta med sig sina leksaker dit så hon hade tråkigt hela tiden.
De hade sprungit hit mitt i natten. Något larm hade tjutit och när hennes föräldrar hade hört det så hade dom gripits av panik. När Naomi frågade vad hände sa de att de inte hade tid. Det hade nog åskat den natten, för hon hade hört stora smällar och känt marken skaka när de hade kommit ner i huset.
Kanske det var åskan hennes föräldrar var rädda för. Hon hade inte fått tillåtelse att gå ut från huset sen de kom. Pappa sa alltid att det var för farligt. Men hon hade ju alltid fått gå ut när de bodde i sitt gamla hus och Naomi hatade att vara instängd. Och när hon hade fyllt 7 år hade hon inte ens fått några presenter. Bara den normala, äckliga soppan som verkade vara det enda de åt. Hade hennes föräldrar glömt bort det? Hon hade i alla fall William. Han hade varit hennes vän så länge hon kunde minnas, men han var också den enda vännen hon hade där. Bättre en än ingen men hon kände sig ändå ganska ensam.
Naomi satt för sig själv i ett hörn av rummet. Hennes mamma hade gått för att prata med andra vuxna och pappa var ute. Det var bara vuxna som fick gå ut och när de gjorde det så hade de alltid konstiga masker på sig. Hon hade frågat sin pappa en gång om vad de var till för. Han hade sagt att de såg till att man inte andades in något som kunde vara farligt för en. Men de hade ju inte behövt använda sådana innan, varför nu? Vad för farligt kunde man andas in som var så farligt. Det fanns ju bara luft.
Hon reste sig upp och gick mot trappan. Hon ville hitta sin mamma. Huset hade två våningar. Den övre, som hon just hade varit på, hade sovrummet som var det största rummet, köket och en toalett. Nedervåningen hade tre förråd fylld med den äckliga konserverade soppan, sängkläder och lite annat som behövdes. Nedervåningen hade också ett mötesrum som de vuxna brukade diskutera olika saker. Det var antagligen där som hennes mamma var. De delade alla rummen med de andra som bodde där. Det var fyra andra familjer som bodde tillsammans med hennes familj. De delade på allt. Till och med rummet där de sov.
Som hon hade misstänkt fanns hennes mamma i samtalsrummet. Hon stod i en klunga av vuxna som alla såg lika allvarliga ut. Det var nog bäst att inte avbryta. När vuxna var allvarliga fick man inte störa om man inte ville ha en utskällning så hon bestämde sig att vänta vid dörren. Det tog inte lång tid innan hon blev uttråkad igen. Hon visste att det inte var bra att tjuvlyssna men kunde inte låta bli.
– Den måste ha kommit utifrån, vem vet vad för gifter som finns där uppe. Det kanske släpptes tillsammans med bomberna eller efteråt för att utplåna dom sista överlevarna.
– Men vi har varit så noggranna med gasmaskerna, hur skulle smittan ha kunnat komma in i första början?
– Någon måste ha kommit för nära utgången utan mask eller så har någon av maskerna en skada.
– Hur lång tid tror du att Dominic har kvar?
-Svårt att säga, men han blir allt sämre. Jag skulle gissa på en vecka. All mat han försöker få i sig kommer ut direkt och hans feber verkar bara bli högre.
– Jag tror Sara bara har några dagar, hon har slutat att ens försöka få i sig någon mat.
Naomi fattade ingenting av vad dom pratade om. Smitta? Som i förkylning? Varför oroade de sig för en förkylning? Hon hade hört ordet bombning många gånger men hon visste fortfarande inte vad det var. Vad menade de med att de smittade inte åt? Hon suckade. Vuxna var så svåra att förstå. Hennes mamma verkade vara långt från klar med samtalet så hon bestämde sig för att söka upp William istället.
William hade vart hennes vän så länge hon kunde minnas. Han visste alltid hur man skulle göra i olika situationer och lyckades liva upp även de mest tråkiga dagarna. Han hade dock den unika förmågan att lyckas försvinna väldigt enkelt. Han, motsatt från Naomi, föredrog att vara för sig själv eller i liten grupp.
Naomi sprang genom korridoren som kopplade till dom olika rummen. Hon öppnade dörrarna in till dom olika rummen, tittade in och när hon inte fick syn på William så sprang hon till nästa dörr. Det fanns några rum som inte användes för något speciellt och mer användes för att vara när man ville vara själv. Till hennes förvåning kom hon till en dörr som var låst. Dörrarna här var aldrig låsta. Hon la örat mot dörren. Det kunde ju kunnat vara William som låst dörren inifrån. Men hon hörde inte William. Det enda hon kunde höra var någon ler några som hostade och stönade sjukligt. Kanske det var förkylningen dom vuxna var rädda för? Hon valde att inte tänka vidare på det och istället fortsätta sitt sökande.
Till slut hittade hon William. Han hade varit i ett av köksskåpen och av en ren slump hade han valt att krypa ut ur det för att sträcka på sig samtidigt som Naomi hade gått förbi. När dem båda hade stängt in sig i skåpet ingen (de var både ganska små för sin ålder) så valde Naomi att berätta för honom om vad de vuxna hade pratat om. Han fattade inte riktigt heller vad dom menade så de övergav det ämnet.
– Vet du vad jag har hört? Vart den andra nyckeln till ytterdörren finns! Jag hörde några vuxna prata om det.
– Är det sant, vet du vart den är?
– Japp, vi kanske kan få tag i den. Jag är trött på att vara inlåst här.
– Våra föräldrar kommer inte vara glada.
– Det är därför vi kommer göra det när alla sover. Dom kan inte vara arga på oss då.
– Okej.
– Vi möts i korridoren när alla somnat, okej?
– Okej, det låter faktiskt kul Will.
Med det så bestämde de sig. Naomi var faktiskt glad över att kunna komma ut. Även fast det var mitt i natten. Hon fattade inte hur Will kunde planera så bra. Som om han hade planerat det en hel vecka.
Resten av dagen gick ungefär som vanligt. Samma tråkiga hem, samma äckliga soppa och samma vuxna som pratade allvarligt med varandra. Det var bara en sak som var annorlunda. Det var några som fattades. Vid matbordet och när de samlade sig för att sova så var det två personer mindre än vanligt. Kanske var de ute eller i ett annat rum, men varför? Hon kunde inte svara den frågan. Men hon kunde inte tänka på det. Hon var alldeles för exalterad för att tänka länge på en sak.
Det kändes som ett århundrade gick innan alla hade somnat. Särskilt eftersom hon var tvungen att ligga alldeles still och låtsas att hon sov. Dom vuxna pratade fortfarande om den där konstiga förkylningen. Varför var den så intressant? Men till slut så sov de och hon kunde smyga sig upp och ut i korridoren. William väntade redan på henne.
– Vi får skynda oss.
William vände på klacken och försvann nerför korridoren med Naomi hack i häl. Nyckeln låg under en trälåda nere i ett av de små förråden som fanns utspridda i huset. Efter att nyckeln hade blivit hittad bar det iväg till ytterdörren. Nerverna hade börjat ta överhanden om Naomi. Borde de inte ha sådana masker som dom vuxna använde när dom var ute? Hade inte någon sagt att förkylningen kom utifrån? Kanske det var det maskerna gjorde. Försvar mot förkylning. Fast förkylning var inget att oroa sig för. Man drack lite te och sov mycket och så var man frisk igen. Det var nog inget att oroa sig om. Vuxna tycker allt är värre än vad det egentligen är.
Nyckeln gick in smidigt i låset. William snurrade den ett varv och tryckte upp dörren med sin skuldra. Dörren åkte upp ljudlöst och de tittade ut. Utanför var allt helt förstört. Det fanns ingenting kvar, bara högar av sten och stora kratrar. Inget av deras gamla kvarter var kvar. Lekparken var borta, bron vid den lilla ån var bara en stenhög och där Naomis hus en gång stått fanns bara en stor krater. Naomi visste inte hur hon skulle reagera. Det var som om allt hon hade känt nu var begravt under en av dom där stenhögarna, aldrig för att se dagens ljus igen. Hon ville gå in igen, lämna och glömma synen. Men det var som om hennes ben tvingade henne framåt och ut. Det värsta var att hon kände igen vart olika platser hon kände till hade legat.
William såg lika förvirrad och förstörd ut som hon kände sig. Han stod fortfarande kvar vid dörren. De stod så i säkert två hela minuter, det var för mycket att svälja.
– Hur hände det här?
– Jag vet inte Will, hur kan allt bara vara borta?
De vandrade runt området i ungefär tio minuter. Undersökte kratrarna, flyttade på olika stenblock och sökte efter något bekant. Även luften hade en annan doft än vanligt. De kom tillbaka till huset utan att de hade funnit något. De gick in, stängde och låste dörren och försökte låta bli att tänka på vad som fanns utanför, men det var som att hålla vatten med händerna.
Naomi låg vaken i timmar innan hon äntligen somnade, men synerna följde henne in i drömmarna. Det blev inte bättre när hon vaknade. Hon var fortfarande lika deprimerad men en fruktansvärd huvudvärk hade smugit sig på henne under natten. Hon hade också förlorat all lust att äta. När hennes föräldrar hade lyckats tvinga i henne lite frukost kom allt upp igen.