De sa att det inte var någon stor grej, inget allvarligt. Nyheterna på tv:n sa att läget var ”under kontroll”.
Nu står jag här ensam framför huset som varit mitt hem i nästan sexton år. De är lögnare allihop. Det var inte förrän halva jordens befolkning avlidit som de gick ut med att det var på grund av miljöförstöringen som detta skett, hur allt koldioxid och värmen, blandat med smutsigt vatten, inte var en bra kombination.
Säger du det? Det hade jag aldrig kunnat gissa!
Att kroppen inte kunde hantera det, att energin i cellerna inte kunde räcka till att hålla kroppens temperatur samtidigt som den skulle rena luften och göra något av det smutsiga vattnet, så kroppen bara la av. Något i den stilen i alla fall, jag lyssnade inte riktigt om jag ska vara ärlig.
Minnen från mina föräldrar kommer rusande in i mig när jag står här och jag kommer att tänka på när jag förlorade dem. Mamma var den sista av dem två som dog. Hon hade blivit tröttare och tröttare för varje dag som gick och en morgon vaknade hon bara inte. Ensamheten var näst intill outhärdlig och jag bara väntade på min tur. Uppenbarligen så kom den aldrig.
”Är du redo att dra, Vic?” Med tanke på att nästan alla dött så är det inte så konstigt att jag hoppade till när han ropade bakom mig.
Jag bara ger tummen upp och ett stort, sarkastiskt leende. Om någon skulle sagt till mig för ett halvår sedan att jag och Sebastian skulle haft en konversation som varade i mer en tio sekunder skulle jag ha dött av skratt. Men här är vi, ensamma mot den tomma världen. ”The golden boy och den tjejen som man aldrig märker, arbetandes tillsammans för att hitta ytterligare liv genom att skapa ett läger för överlevande” det hade varit en bra rubrik i en tidning som inte publiceras längre.
Vi börjar gå i en stadig takt mot skogen. Jag får bara lita på att hans minne av en gård faktiskt stämmer…
Tystnaden är som ett täcke över mina sinnen och jag skrapar med foten i marken, bara för att kolla att jag inte blivit döv. Solens strålar värmer min mörka hy, och mitt tjocka krulliga, axellånga hår gör det varmt i nacken. Jag kommer att tänka på dagen då jag hörde ett knack på dörren, efter att ha trott att jag var ensam i en månad. Men så hade min granne levt hela den tiden. Han hade fallit ihop på knä av lättnad när jag öppnade dörren. Sen hade han börjat berätta om sin plan om det här lägret och efter att jag sagt att jag var med på det hade vi bara börjat planera. Han berättade om en gård han sett, med djur som kunde ge oss mat. Sedan lärde han mig lite knep som han lärt sig, för att han är så himla smart. Som att man kunde koka vattnet för att det skulle bli mer drickbart, vilket jag definitivt redan visste.
”Victoria, vill du ha hjälp att bära något?” Hans röst bryter tystnaden och jag måste anstränga mig för att inte fnysa. Som om jag inte klarar att bära lite packning. ”The golden boy” minsann, ska alltid vara artig.
”Vi kan mycket väl vara de sista överlevande, i alla fall i Sverige. Vi kan ju åtminstone försöka vara på god fot. Vem vet, kanske svara när man pratar?” Till mitt försvar var jag upptagen med att inte fnysa åt honom, men han har en poäng.
”Bara för att jag är tjej betyder det inte att jag inte orkar bära en ryggsäck och några väskor” Det där kom ut mer otrevligt än vad jag tänkte.
”Är det fysiskt omöjligt för dig att se saker för vad de är? Är allting bara grått dystert från dina ögon?”
”Jag orkar inte med ditt skitsnack mer. Jag fattar, du är perfekt och alla älskar dig!”
”Mitt skitsnack? Allt jag hört från dig sen vi började med det här projektet är hur ’Det inte är någon idé, vi kommer ändå dö’”
Jag kände hur ilskan började koka inom mig och jag gillade känslan. Jag kände något, något starkt. Till skillnad från de senaste månaderna där allt bara varit stilla och dystert. Men så var det ju det där med att vi måste spendera löjligt mycket tid ihop, vilket kan bli tufft om båda hatar varandra.
Tystnaden steg och den stela stämningen var nästan outhärdlig. På sätt och vis hade ju jag förlorat, om man skulle tävla. Han fick sista ordet och jag svarade inte. Jag blir bara så trött på honom. Vi har bott grannar, jag och Sebastian så länge jag kan minnas, men vi har aldrig varit vänner. Vi har gått i samma klass ända sedan man började skolan, och nu skulle vi ha börjat gymnasiet efter det här sommarlovet som aldrig kommer ta slut.
Det är inte förrän benen håller på att ge upp som jag hör ett knastrande från skogen. Jag är så van vid ensamheten vid det här laget att min första tanke är att det är något djur, möjligtvis middag. Jag gillar inte alls tanken på att det vi ätit sedan hela den här apokalypsen antingen är torrvaror eller djur som vi fått tillaga… För en gångs skull så klagar jag inte på att Sebbe är i princip bra på allt, inklusive matlagning. Jag känner hur min puls höjs och jag inser att det inte är något djur. Nej, ur mörkret från skogen kommer människor gåendes.
Jag och Sebastian utbyter hoppfulla blickar och börjar gå mot dem, som om vår tidigare ”konversation” aldrig hänt. Vi kommer så pass nära att jag kan börja urskilja detaljerna hos främlingarna. Det är två killar, kanske lite äldre än vi. De båda bär facklor, men annars är det är inte riktigt något märkvärdigt med dem. De är väldigt smutsiga, så de måste varit här ute länge. De verkar vara så djupt inne i sin konversation att de inte märkt oss än. Jag kikar snabbt över på Sebbe och ser att han redan tittar på mig med en frågande blick. Jag tolkar det som en fråga om vad vi ska göra, och rycker bara på axlarna.
”Hallå!” bestämmer han sig för att ropa.
Killarna som kommer mot oss ser nästan rädda ut när de ser oss och verkar rygga undan. Sedan går allt så fort. Först stirrade de bara förskräckt på oss och nu verkar de utbyta blickar med varandra. Och snabbare än vad någon av oss kunde reagera svingar den ena killen sin fackla. Han tar sats för att göra ett rejält kast och den hamnar bara några meter framför oss, mitt i det torra gräset. Eld fladdrar upp direkt tack vare värmen, och sprider sig nästan onaturligt fort. Min hjärna står helt still men mina ben gör jobbet åt mig. Konstigt, brukar det inte vara tvärtom? Jag springer bort, bort från elden och bort från främlingarna. Men tanken slår mig inte förrän nu, när jag redan undflytt faran, att Sebastian inte är med. Jag vänder mig om, hastigt letandes efter honom. Mina vanliga orostankar kommer tillbaka: Han lämnade dig. Du lämnade honom och nu är han död. Det här är bara en av dina hallucinationer; det finns ingen brand eller någon Sebastian.
Men där ser jag honom, hans mörkblå T-shirt och hans mörka hår i de ljusa flammorna. Ja, i. Jag börjar genast springa dit, pressar mina utmattade ben till fullo. När jag börjar närma mig igen inser jag att jag inte vet vart killarna tog vägen. Kan de vara bakom mig, väntandes på att attackera när jag inte är beredd? Det spelar ingen roll, Sebastian var fast i lågorna och jag behövde hjälpa honom. Jag letar efter en öppning utan resultat.
”Vad håller du på med?! Rädda dig själv!” Hör jag Sebbe ropa. Ja, ja, som om jag skulle kunna ha det på mitt samvete att bara lämna honom här för att dö.
Mitt hjärta dunkar så hårt att jag tror att det ska hoppa ut ur mig. Det finns ingen logisk lösning, så jag måste tänka utanför lådan. Kanske om man skulle… Nu har jag det!
Jag slänger ryggsäcken ner på marken och tar snabbt fram repet som vi, tack och lov, tog med. Det är högst troligt att det här inte kommer funka. Och om det skulle fungera så skulle det nog vara livsfarligt, men hans liv är ju redan i fara. Jag känner den nyfunna energin rusa genom kroppen när jag börjar klättra upp för ett träd som inte slukats av flammorna än.
Barken är torr och rasar sönder vid beröringen av mina händer, men jag har inte så mycket till val så det är bara att ta i. Jag sträcker armen så högt jag kan. Bara några centimeter till. Jag trycker ifrån med fötterna och tappar allt fäste där, men når precis runt grenen. Jag häver mig upp och det är bara tack vare ren adrenalin som jag lyckas. Väl uppe på grenen slänger jag ner den ena ändan av repet, den andra är hårt fastknuten i grenen som går över lågorna. Bara några meter lägre och jag skulle bli grillad. Här ifrån ser jag också hur Sebbe har ställt sig på en stor sten, vilket förklarar varför han inte blivit grillad än.
”Ta tag!” Ropar jag samtidigt som jag reser mig upp och tar ett stadigt grepp om grenen ovanför mig. När han gjort det säger jag åt honom att dra, medan jag stampar, i hopp om att grenen ska gå av och bilda en form av stege över elden. Höjden på trädet och grenens längd borde göra att grenen lutar mot trädet och går över lågorna. Om inte, så hoppas jag att vi inte dör.
Jag hör hur grenen knakar och vi måste vara försiktiga så att hela grenen inte går av och ramlar ner i havet av lågor. Med ett sista drag från Sebastian brakar grenen ner och bildar en bro, precis som jag hoppats på. Jag börjar klättra vidare mot stammen av trädet medan Sebbe fort klättrar upp, och sedan ner på marken.
När vi båda är nere och oskadda tar han tag i mig och håller om mig hårt. Vi båda är nästan genomblöta med svett och är helt smutsiga. Han börjar mumla något alldeles för fort för att jag ska kunna höra allt, men jag förstår att budskapet är tack.
Nu ser jag tillbaka på den händelsen och skrattar lite åt främlingarna som nästan dödade oss, bara för (det vi gissat oss till) rivalitet om mat.
Men jag måste ge honom lite beröm för gården han mindes. Den är stor nog för att hushålla minst tjugo personer (om man sover på golvet) och har några överlevande djur, så som kor och höns, så vi får lite hjälp med maten.
Och nu står vi här, jag och Sebbe, ensamma mot den tomma världen och ser på när nästa överlevare kommer gående mot vårt nya hem…