Det var tredje gången i år som Lou och hennes mamma flyttade. Aldrig fick hon chansen att skaffa nya vänner, eller kalla ett hus för hem. Om hennes mamma fick jobbet här så skulle de kunna bo här länge, kanske till och med så länge att hon kunde skaffa en vän. Men det var för mycket att hoppas på, alldeles för mycket.
Lou och hennes mamma hade efter en lång bilfärd kommit fram till sitt nya hus. Lou var van vid att de inte bodde i särskilt lyxiga hus, men när hon fick se det nya huset tappade hon fullständigt hakan. Deras nya hem såg mer ut som ett fallfärdigt gammaldags slott än ett mysigt hus för en familj. Några kråkor satt på taket och kraxade högljutt.
– Är vi på fel gata? frågade Lou, hon hade fortfarande lite hopp kvar.
– Dessvärre inte, suckade mamma.
Lou kände hur det lilla hoppet övergav henne och hon började bära in flyttkartonger. Insidan var nästan värre än utsidan. Väggarna var slitna, det hängde tavlor av gamla personer som gav Lou intrycket av att någon iakttog henne, elen verkade inte fungera och huset såg alldeles övergivet ut.
– Hem ljuva hem, muttrade Lou för sig själv.
– Ska vi gå och kolla in ditt nya rum? frågade mamma i ett försök att muntra upp henne.
Lou nickade och följde med mamma uppför de branta trapporna. De kom fram till en gammal dörr som stod på glänt och mamma puttade försiktigt upp den, som om hon trodde att den skulle attackera henne. Ett stort, mörkt rum fanns på andra sidan. En enkelsäng gjord av trä stod i hörnet bredvid ett skrivbord i samma material. Mittemot det stod en svart garderob och en liten byrå. På byrån stod ett ensamt stearinljus och en tändare. Lou tände ljuset och rummet lystes upp. Nu såg man sprickor i träet och flagnad färg på möblerna i Lous nya rum. Hon tyckte det såg bättre ut i mörkret.
– Seså, det kommer bli jättefint när vi gjort i ordning det, sa mamma muntert.
Lätt för henne att säga, tänkte Lou.
De tillbringade eftermiddagen med att göra i ordning Lous rum. De målade, bäddade i lakan, ställde ut Lous möbler (ett nattduksbord och en skrivbordsstol), dammsög och torkade av alla ytor. Mamma skulle sova i vardagsrummet den natten. Tillsammans åkte de och köpte mat på en snabbmatsrestaurang. Lou var van vid det här laget. Hon var förvånad över att de inte hade blivit stammisar på Mc Donalds än.
När de kommit hem var klockan redan sängdags. Lou kände ett visst obehag när hon klev in i rummet. Tanken på att sova här gav henne rysningar.
– Det blir nog bra ska du se, sa mamma som om hon läst Lous tankar.
– Mmm visst. Godnatt, svarade hon.
– Godnatt sötnos! Sov så gott! sa mamma och lämnade Lou ensam i rummet.
Lou hatade när hennes mamma kallade henne för sötnos, hon var ju faktiskt 12 år.
Lou kröp ner i sin nybäddade lakan. Sängen hade de målat vit nu, men den knarrade fortfarande. Hon slöt ögonen och försökte slappna av, men hon hade en känsla av att någon betraktade henne. Lou slog upp ögonen, det var ingen där. Hon försökte skaka av sig den jobbiga känslan och slöt återigen ögonen. Men känslan fanns fortfarande där. Och så höll hon på, om och om igen. Från bottenvåningen hörde Lou hennes mammas högljudda snarkande.
Till slut så flög Lou upp ur sängen av irritation. Men så fort hon kommit upp på fötter hoppade hon bakåt med ett skrik. I hörnet på hennes rum satt en liten genomskinlig varelse…
– Lou är du okej!? ropade mamma förskräckt.
Det var bara en dröm, tänkte Lou. Jag hallucinerar.
– Ja det är jag mamma, bara en fluga! ljög hon.
Mamma suckade ljudligt från nedervåningen och gick och la sig igen. Lou smög sig försiktigt fram mot den lilla varelsen.
– Hallå? viskade hon.
Varelsen tittade upp. En flicka med långt hår och långa ögonfransar mötte Lous ögon. I flickans vackra ansikte kunde man se spår av sorg och lidande. Lou kunde knappt tro sina ögon. Satt det en liten spökflicka mitt framför näsan på henne? Hon var tvungen att nypa sig i armen.
– H-he-j, stammade spökflickan tillbaka med tunn röst.
Lou var skrämd och nyfiken på samma gång.
– Vem är du? frågade hon.
– Mitt namn är Julie Dahl. Jag bodde i det här huset för väldigt många år sedan, svarade spökflickan Julie.
– Vad har hänt med dig? frågade Lou utan att tänka sig för.
Hon rodnade och mumlade “förlåt”.
– Jag dog i det här huset när jag bodde här. Jag har aldrig kunnat komma härifrån, min själ är fast i det här huset. Aldrig har jag haft några vänner…, berättade Julie sorgset.
– Stackars dig! Men om det muntrar upp dig så har jag faktiskt aldrig heller haft några vänner, sa Lou bittert.
På något sätt var det skönt att prata med Julie, inte läskigt alls.
– Men…, började Julie men tystnade.
– Men vadå? frågade Lou nyfiket. Julie bara skakade på huvudet.
– Äsch det var bara en tanke, mumlade hon.
– Snälla berätta, jag lovar att inte döma dig! bad Lou.
– Okej, jo jag tänkte eftersom ingen av oss har några vänner så… kanske vi kunde bli vänner? Men det var bara en dum tanke, jag är ju ett spöke, sa Julie tyst.
– Jag skulle älska att bli din vän! utropade Lou förtjust. Hon kunde inte tro det, äntligen hade hon fått en vän! Men hur är det egentligen att vara vän med ett spöke? tänkte Lou för sig själv. Julie verkade i alla fall vara ett mycket snällt spöke, så det skulle nog gå bra.
Skolan började om två dagar, på måndagen. Lou var väldigt nervös men Julie hjälpte henne.
– Alla är nya någon gång! När jag gick i skolan var det ingen förutom jag som stannade i samma skola två år i rad, så jag hade alltid en ny klass, berättade hon.
Lou kände sig mycket bättre efter Julies ord. Hon hade inte berättat om Julie för mamma, och det tänkte hon inte heller göra för den delen. Tänk om mamma ville flytta härifrån om hon visste att ett spöke bodde här? Nej, det var inte värt att ta risken, tänkte Lou.
Första skoldagen gick som väntat för Lou. Inga nya vänner. Ingen förutom läraren hade sagt ett ord till henne på hela dagen. Men det var hon van vid, så det gjorde egentligen inte så mycket. Lou hade ju alltid Julie där hemma att prata med.
Huset hade faktiskt börjat se riktigt hemtrevligt ut. Nu tyckte Lou att sprickorna i träet och hennes långt ifrån perfekta rum var riktigt mysigt. Mamma hade hört Lou prata med Julie några gånger, men trodde bara att Lou pratade med sig själv som tur var.
Julie och Lou hittade på massa roliga saker ihop, som att utforska huset genom väggarna (i alla fall Julie), leka kurragömma och Lou lärde till och med Julie att spela kort. Men Lou fick också reda på mer om Julies bakgrund.
– Mina föräldrar var hemska personer, de behandlade mig som jag vet inte vad, berättade hon.
– Jag var deras enda barn och de bokstavligen talat hatade mig! Så en dag förgiftade de mig och drog till Spanien, avslutade Julie oberört. Tänk att bli förgiftad till döds av sina egna föräldrar! Jag måste vara extra misstänksam mot allt mamma ger mig att dricka nu, tänkte Lou förskräckt.
Veckorna gick och Julie och Lou hade blivit allra bästa vänner. Det gjorde ingenting alls att Julie var ett spöke, för Lou var hon som en riktig människa. Skolan var faktiskt helt okej för Lou när hon visste att hon hade världens bästa kompis som väntade hemma. Mamma tyckte det var jättebra att Lou var på så gott humör och bestämde sig för belöna henne med en överraskning. Så en dag när de satt och åt middag vid det nya köksbordet berättade hon att hon hade en överraskning för henne.
– Jo, det är så här att jag har gjort en liten grej som jag tror du kommer gilla, började mamma.
– Vad är det? frågade Lou upphetsat.
– Vi ska flytta! utropade mamma glatt.
Det kändes som om all luft lämnade Lous kropp. Det kändes som om ett åskmoln svävade över hennes huvud. Nej det kunde bara inte vara sant, tänkte hon.
– Du skämtar va? frågade Lou.
– Nej såklart inte! Jag har hittat ett jättefint hus i utkanten av stan! Är det något fel? Mamma kollade frågande på hennes panikslagna ansiktsuttryck.
– Något fel? NÅGOT FEL!? SÅKLART NÅGOT ÄR FEL!! MIN ENDA VÄN BOR I DET HÄR HUSET!! DEN ENDA VÄN SOM JAG NÅGONSIN HAFT! VARFÖR SKULLE DET INTE VARA NÅGOT FEL!? skrek Lou.
– Bor din vän i det här huset? Men sötnos, nu förstår jag ingenting, sa mamma försiktigt.
– JULIE! ropade Lou.
Julie kom sakta svävande nerför trappan.
– ÅH HERREGUD, ETT SPÖKE! Nu var det mammas tur att skrika.
– Mamma, det här är Julie. Ja, hon är ett spöke. Men hon är också min bästa vän. Julie är fast i det här huset, jag vill inte lämna henne, sa Lou och tårarna började falla.
– Jag är ledsen sötnos, viskade mamma.
– Men det är redan sålt.
Gråtandes packade Lou ihop sina grejer och la dem i flyttkartonger dagen därpå. Julie stod bredvid och såg bekymrad ut.
– Du vet, jag kommer aldrig riktigt lämna dig, jag kommer alltid finnas med dig. Här, sa hon och pekade på hennes hjärta.
– Åh Julie! Jag vill tacka dig för att du visade mig hur det är att ha en vän.Jag kommer sakna dig så, snyftade Lou och de omfamnade varann utan att riktigt nudda varandra, eftersom man kunde gå rakt igenom Julie. Plötsligt så kom mamma in i rummet. Hon såg alldeles chockad ut.
– Köparen var nyss här, sa hon.
– Nå? Vad sa han? frågade Lou dystert.
– Han sa någonting i stil med att huset var “hemskt”, “förskräckligt” och “avskyvärt” och att han inte tänkte köpa huset för alla pengar i världen, berättade mamma.
– Betyder det att vi kan bo kvar här hos Julie? undrade Lou hoppfullt.
– Ja, det betyder att vi kan bo kvar här, log mamma, men man märkte att hon inte var helt förtjust i tanken på att fortsätta bo med ett spöke. Lou och Julie jublade åt den glädjande nyheten.
Nu kunde de bo här, tillsammans. Två bästisar som alltid skulle vara bästisar. Inte ens döden kunde skilja dem åt.