“Godmorgon Sverige!!” skriker de på radion. Klockan har precis slagit 08.37. Frosten har lagt sig som ett täcke på bilrutorna trots att vintersolens strålar sträcker sig förbi de höga grantopparna. Hösten dödade sommaren med en mjuk kram, och nu har vintern kramat hårdare, men idag värmer solen ändå in i bilen.
Rufus kollar ut genom fönstret och kisar förnöjt mot solen. Kaj kollar på honom i backspegeln och ler försiktigt.
– Är det skönt i solen Rufus? frågar han.
Rufus vänder blicken mot sin husse och lägger huvudet på sidan.
– Ja, du har alltid älskat solen, gubben. Det var längesen hon kikade fram men idag passade det bra, säger han och kollar ut mot solen som flimrar mellan trädtopparna.
– Det är du och Sally, ni två är verkligen soldyrkare, säger han och småflinar.
Flinet i hans ansikte dör fort när han kommer på vad han sade.
– Var. Jag menar ni två var, säger han med sin tomma blick på vägens långa sträcka.
Uppmärksamheten travar iväg en stund. Han känner hur den onda känslan som har vuxit i flera månader nu växer tio gånger så fort. Hans blick fäster sig på något i fjärran och ljudet från radion kvävs av det ekande ordet. Var.
En bil åker fort förbi dem och ger ifrån sig ett långt tutande. Han vaknar som av att en väckarklocka gått igång. Kaj svänger fort åt höger, sväljer känslan och tårarna i halsen. Han pustar ut och skakar bort ordet. Rufus kollar på honom och ger ifrån sig ett oroligt gnäll.
– Nej fy Rufus, inte är det lätt att bli gammal, eller hur gubben? säger han lugnade till Rufus.
Han parkerar bilen vid sidan av vägen. Tankarna flyter runt i huvudet, men han kan inte greppa dem. Han andas tungt ut och skjuter upp bildörren. Han grymtar till när han tar sats för att ställa sig upp. Innan han rör sig mot bakluckan ser han till att han står stadigt på båda sina ben. Han tar i för att få upp bakluckan och slår sig ned på kanten i bagageutrymmet. Han öppnar buren bredvid honom och låter Rufus hoppa ned på marken. Rufus sträcker upp huvudet mot honom och gnyr försiktigt. Kaj lutar sig fram och kliar honom bakom örat. Rufus blundar belåtet, men efter en stund stönar han till och huvudet blir för tungt för att bära. Han dunsar ned mot marken och lägger sig och stirrar ut mot åkern som går längst vägen. Kaj vilar händerna i knät och stirrar ned på dem. Han känner hur tårarna tvingar sig fram. Rufus sätter sig upp och tittar oroligt på sin husse.
– Nejdå, inte behöver du oroa dig över mig. Vila du, säger han snyftande medan han torkar tårarna.
Rufus hasar sig närmare och lägger huvudet i knät på Kaj. Han slickar de salta tårarna på hans handrygg och Kaj känner hur tårarna börjar forsa nedför kinderna. Han förstår att Rufus tröstar honom. Han visar att allt är okej, men allt är inte okej. Han har inte sagt det till Rufus än, iallafall inte bokstavligen, men han känner att Rufus förstår.
Rufus tröstande får Kaj ut på vägen igen. Rufus måste egentligen alltid vara i buren, men nu får han ligga bredvid Kaj i passagerarsätet. Solen glittrar på hans gyllenbruna päls och hans huvud vilar på sätets kant. Hans ögonlock är tunga och sluter sig efter en stund. Kaj beundrar hur fridfull han ser ut. Han känner hur nerverna slappnar som om Rufus lugn smittar av sig.
De åker på en lång grusväg omringad av stora rapsfält. Här brukar de åka mellan de vibranta gula färgerna, men blommorna skördades för ett tag sedan, så nu är det mest grått.
När de kommer fram är klockan precis 09.00. Kaj är punktlig, precis som alltid. De svänger runt den röda ladan och där mitt bland åkrarna står ett rött litet hus med vita knutar på en stor gräsplätt med några få träd runt om.
Vid huset står Rasmus lutad mot farstukvisten med ena benet upp mot en av pelarna. När han ser den lilla gråa bilen svänga in trycker han upp sig själv från farstukvisten. Han går mot dem och öppnar passagerardörren direkt när de parkerat.
– Hej gubben! Hej! säger Rasmus medan han sätter sig på huk framför Rufus.
Rufus försöker resa sig och svansen viftar vilt. Rasmus kollar upp på Kaj med en mild blick och sträcker fram sin hand.
– Hej pappa, säger han till Kaj.
Kaj ler ömsint tillbaka och lägger sin hand i Rasmus. Han vänder blicken och drar bort sin hand. Han kollar ut genom fönstret och fäster blicken på marken.
– Är du redo pappa? frågar Rasmus.
Kaj vänder blicken mot Rasmus med tårfyllda ögon och nickar försiktigt. Han torkar ögonen och drar ett djupt andetag.
Rasmus går runt bilen med Rufus släpande i koppel. Han öppnar Kajs bildörr och sträcker fram en hjälpande hand. De går tillsammans mot farstukvisten och Rasmus vänder sig mot Kaj. Kaj tittar bara på Rufus och grymtar till när han böjer sig ned för att klappa honom bakom öronen.
– Tack för att du gör det här för mig, och för honom, säger han till Rasmus och kollar ned på Rufus med en ömsint blick.
Rufus kollar upp på sin husse och ger ifrån sig ett tyst gnällande. Rasmus ler mjukt tillbaka och sträcker sig efter bössan som står lutad mot en pelare på insidan av farstukvisten. Han börjar gå mot baksidan av huset och drar försiktigt i kopplet för att få med Rufus. Men han vill inte gå. Han försöker springa mot Kaj men det flätade kopplet rycker tillbaka honom. Han börjar gnälla och hans ögon är velande. Kaj känner hur det börjar svida till i ögonen. Han vill bara springa fram och krama honom, men det gör för ont. Han känner hur hans hjärta krossas när han tvingas vända sig om och gå iväg. Han går så fort han kan för att hålla sig själv från att vända om. Han stannar tvärt när skottets skärande ljud genom luften. Det känns som ljudet ekar enda in i märgen. Han kippar efter luft och faller ned med händerna på knäna. Det tar en stund innan han får kontroll på sin andning.
– Han sover nu pappa, hör han Rasmus säga bakom honom. Hans röst håller på att spricka när han säger det och Kaj förstår att han är på kanten till gråt.
Kaj reser sig och vänder sig mot Rasmus. Han går sakta mot honom och faller in i hans famn. Tårarna forsar nedför hans kalla kind och faller på Rasmus högra axel.
– Han vilar så fint under äppelträdet. Vinteräpplena har precis börjat mogna, säger han lugnt till sin pappa.
– Får jag se honom?
De går tysta bredvid varandra till baksidan av huset. Bakom gården breder sig gråa åkrar ut, men mitt framför de står ett träd. Det är ett perfekt träd. En perfekt rund krona med en perfekt rak stam. Perfekta röda, runda äpplen som lyser i den gråa världen runtom. Längst ned vid stammen ligger han. Vilande. Stegen blir försiktigare och långsammare för varje kliv. Smärtan av att se honom håller Kaj tillbaka, men viljan av att säga ett sista hejdå för honom närmare. Han kollar ned på Rufus som ligger i en liten grop under trädet. Han ser så fridfull ut. Nu är det slut på smärtan. Tårarna är slut.
Han vrider blicken ut mot de oändliga fälten som sträcker sig mot horisonten. Längst ned vid horisonten ligger solen och vilar. Färgen från solens strålar har tänjt ut sig som en färgpalett med olika nyanser av gult och rött.
– Hälsa Sally från mig. En sista sol gubben, en sista sol.