Det skulle kunna liknas med ett vattenhjul som snurrar runt, varv efter varv, dag efter dag. Min hjärna går på högvarv. Som vanligt. Skillnaden är att ett vattenhjul genererar energi, medan detta i stället är oerhört energikrävande. Impulsivt, ifrågasättande och irriterande är allt det är.
Busschauffören känner igen mig. Det är jag övertygad om. Inte är det många som får för sig att välja den tidigaste bussen varje morgon. Det flera anledningar till att jag åker just denna tid, men dessa tänker jag hålla för mig själv. Jag vägrar riskera att locka hit några potentiella medpassagerare. Kanske framstår jag som ambitiös och morgonpigg framför bussföraren, men så är egentligen inte fallet. Med min blonda lugg i ögonen och blicken fäst rakt ner i golvet släpar jag fötterna förbi bussens disk, efter att ha skannat in mitt busskort. Jag fnyser för mig själv när jag tänker på hur bisarr situationen är. Trots att jag möter busschauffören nästan varje dag, har personen bakom ratten ingen aning om vem jag är innerst inne.
Jag slår mig ner på ett av de många lediga sätena och min blick rör sig ut över det sovande landskapet. Ett tjockt lager av dimma har spritt ut sig över åkrarna som ett täcke av sorg. Solen har ännu inte gått upp. Ute är det mörkt och dystert. Nästan kusligt. Några regndroppar rör sig sakta ned för bussens fönster. Det påminner mig om de tårar av maskara som ofta svider längs mina kinder. I övrigt är allt stilla noterar jag, innan föraren trycker ned gaspedalen och bussen rullar iväg.
Tankarna återvänder till busschauffören igen. Ibland känns det som att ingen förstår någonting. De frågar mig aldrig vem jag är, vad jag tänker eller hur jag känner. Jag känner knappt mig själv. Ännu mindre känner jag alla andra. Se bara på passagerarna som nu har fyllt på några av sätena i bussen. Visst kan jag identifiera vilka några av dem är. Det enda jag vet är detaljer, såsom deras namn och var de bor. Vad spelar det för roll, när jag aldrig någonsin ska få veta vilka de är bakom sin fasad? Om jag fick önska, hade jag lärt känna dem. Då hade jag varit modig nog att prata med andra, och ställa de frågor som jag hade velat att någon frågade mig.
Irriterad på mig själv slår jag ner tanken. Att jag ens fortsätter dagdrömma efter alla dessa år. Jag undrar vad det är som får mig att fortsätter drömma, kämpa och hoppas. Jag är mycket väl medveten om att ingen skulle vilja prata med den skumma typen som gömmer sig bakom det blonda håret. Varför skulle de annars undvika mig, och välja säten flera rader bort?
Det vankas prov i engelska denna eftermiddag. Jag skulle kunna slå vad om att ingen är mer nervös än vad jag är. Jag anser att det är med all rätt som just jag är mest uppstressad, eftersom ingen annan är lika värdelös på engelska som jag är. Jag gör ett tappert försök att repetera glosorna som jag borde ha lärt mig, men inte ens rösten i mitt huvud lyckas uttala orden som man ska. Mina föräldrar kommer bli besvikna på mig. De har alltid haft höga förhoppningar när det kommer till mina skolresultat. Det är för deras skull som jag läser den utbildningen som jag gör. Med en uppgiven suck lutar jag mig tillbaka i sätet, lägger huvudet på sned och sluter ögonen. Jag känner ett välbekant tryck över bröstet när jag långsamt andas ut.
Bussens hastighet minskar, och snart därefter stannar vi vid ytterligare en hållplats. Dörrarna glider upp och in kommer en resenär som jag känner igen. De flesta morgnar är vi de enda på bussen. Vi har aldrig varit vänner. Inte heller har jag någonsin vågat säga ett enstaka ord till personen. Det enda jag förmår mig själv att göra är att titta, och det gör jag noggrant och beundrande. Sättet hen rör sig på är ett sätt som jag enbart skulle kunna drömma om. Det är något i personens utstrålning som fascinerar mig, men som jag inte kan sätta fingret på vad det är. För en kort sekund möts våra blickar och jag tycker mig ana ett varmt leende, men jag vänder snabbt bort blicken igen. De guldfärgade örhängena glittrar i lampornas ljus, på samma sätt som hela personen skiner. Mer hinner jag inte se innan personen och dess häftiga sidenjacka har passerat mig, och valt en avskild plats längre bak i bussen.
Det nästa som slår mig är hur mycket personen måste se ner på mig. Det finns ingen som kan får mig att känna mig så liten och obetydlig som hen gör. Inte nog med att personen ser ut som en modell från framsidan på ett skönhetsmagasin, den vackra gestalten har också en stark röst och förmåga att uttrycka sina åsikter. Personen lyckas vara trevlig och självsäker på samma gång. Är det okej att önska att man var någon annan?
Kvickt reser jag mig upp för att sedan smita in på bussens lilla toalett. Jag vrider om låset och rycker sedan i dörren överdrivet många gånger, för att försäkra mig om att den verkligen är låst. Ett ögonblick senare korrigeras min framåtböjda kroppshållning. Omedelbart läggs håret på sin plats samtidigt som jag tvingar fram ett leende. I hopp om att inte se så pass bedrövlig ut som jag förväntar mig, vänder jag mig om mot toalettspegeln och blir påmind om mitt oproportionerliga ansikte. Alla andra är så vackra och härliga, och är står jag och känner mig som ett vilset skogstroll.
Genast börjar jag jämföra mig med personen som nyligen klivit på bussen. Om jag bara hade haft ett lite smalare ansikte, mer muskelmassa och mindre lockigt hår. Tänk vad mycket lättare allt hade varit då. En gnutta av hopp finns det i alla fall. Min jacka är en nästan likadan sidenjacka som min medpassagerares. Det är synd bara att jag inte kan bära upp den lika snyggt.
Bussen närmar sig sin slutdestination och därför smyger jag ut från toaletten och rör mig tillbaka mot min plats. Eftersom jag går med blicken fokuserad mot mina vita sneakers, hinner jag inte lägga märke till individen som plötsligt knackar mig på ryggen. Inom loppet av en sekund har hjärtats slag fördubblats mot min tidigare puls. Det bankar så hårt i bröstkorgen att det känns som att hjärtat ska hoppa ut. Skräckslaget vrider jag på nacken. När jag lyfter blicken från golvet och inser vem det är, upplever jag en härlig form av skräckblandad förtjusning. Jag ser förtjust hur personens siluett lutar sig närmare min. En fuktig andedräkt i mitt öra är vad jag känner när individen viskar något obegripligt. Är det engelska? Hen viskar igen ”Let’s start a revolution” och försvinner sedan från mitt synfält. Då faller alla bitarna på plats. En revolution. En individuell revolution. Självfallet är det en sådan som menas.
En mening dyker plötsligt upp i min hjärna. Den hakar på vattenhjulet och för varje varv som hjulet snurrar kommer den tillbaka. Citatet upprepas om och om igen. Det är ett råd av Oscar Wilde. Var dig själv – alla andra är redan upptagna. Världen vänds upp och ner, och numera ser jag den med andra ögon. Omgivningen i sig är det ingen större skillnad på. Inte på mig heller. Jag är precis lika vacker som jag alltid har varit. Ändå uppfattas allt på ett helt annat sätt. Det är inte mig det är fel på. Det fel på det tankesätt som jag har levt med.
Jag tackar artigt kvinnan i förarsätet och tar ett skutt ut ur bussen. Det har ljusnat utanför, men det är fortfarande regnigt och kyligt. Det spelar ingen roll att vädret inte är på topp. Faktum är att det är ganska mysigt. Jag reflekterar över hur mycket jag uppskattar variationen av väder. Det hade blivit tråkigt allt var likadant. Samma sak gäller oss människor. Världen hade varit alldeles för likformig och ointressant om alla vore precis likadana. Det är våra olikheter som gör oss starkare och klokare. Tanken får mig att känna mig unik och värdefull. Jag bestämmer mig för att fortsätta vara den jag är.
Det är som att skolan, och alla elever, har förtrollats. Kanske är det min personliga förändring som smittar av sig, för plötsligt verkar alla i min omgivning vara både mer positiva, gladare samt trevligare. Varje gång jag bjuder lite extra på mig själv känns det som att jag får en fördubblad energi tillbaka.
– Jag har bestämt mig för att byta utbildning, berättar jag när jag möter mina vänner i korridoren.
De tittar på mig med förvåning i blicken.
– Anledningen till detta är helt enkelt på att jag vill prioritera mig själv och följa mina egna drömmar, förklarar jag. Jag ville egentligen inte börja här från första början. Man ska göra det man själv tycker är kul, och inte leva för att uppfylla andras förväntningar.
Tack och lov har jag förstående vänner som stöttar mitt beslut, trots att vi alla är ledsna över att behöva gå skilda vägar. Det är jobbigt att behöva lämna dem, men jag är övertygad om att jag har tagit rätt beslut.
Tillfälligheter. Jag funderar över att allt i livet är tillfälligt. Man får vara tacksam så länge de bra delarna varar, istället för att vara nedstämd när de försvinner. Den enda som aldrig lämnar mig är jag själv. Hela livet spenderar jag i sällskap med mig. Jag drar slutsatsen att ett särskilt band är viktigare än alla andra – vänskapen med sig själv. Jag ska aldrig mer trycka ner mig själv.
Inför engelskaprovet finns det bara en sak att göra. Det finns inte längre någon tid att repetera glosorna, eller att läsa på grammatiken. Därför tar jag ett djupt andetag och intalar mig själv att allt kommer att gå bra. Jag visualiserar lite snabbt hur det skulle kännas att faktiskt lyckas med det jag vill åstadkomma. Säkerligen kan jag mer än vad jag tror.
Resultatet? Troligtvis sämst i klassen. Vår lärare gick igenom de rätta svaren efter att alla elever hade lämnat in sina prov. Jag förlåter mig själv för det jag inte visste. Självklart gjorde jag det jag trodde var rätt. Det finns ingen som kan allt innan den har lärt sig. Visserligen hade jag många misstag, men i stället för att förstora dem väljer jag att fokusera på det som gick bra. Jag har trots allt gjort en stor utveckling från tidigare prov. För mig är det en vinst. Jag behöver inte jämföra mig med någon annan. Ingen annan än mig själv. Bara för att jag hade ett dåligt resultat betyder inte det att jag är en sämre människa.
Från och med nu ska jag behandla mig själv så som jag hade behandlat någon jag tycker om, eftersom målet har blivit att uppskatta mig själv. Jag upplever inte längre min hjärna som ett snurrande vattenhjul. Snarare som en trappa. Ibland är det högt till nästa trappsteg, men det betyder inte att jag aldrig kommer att ta mig upp. Jag blickar framåt, uppåt mot nya färdigheter. Redan nu känns det som att tomrummet av att lämna mina vänner har blivit fyllt. Fyllt av vänskapen från min nya bästa vän. En bästa vän som kommer att finnas vid min sida för resten av mitt liv.