Har man som Jonathan Fröberg växt upp i en liten bruksort som Oxelösund är det på flera sätt rimligt att den första fullängdsskivan tar upp klassiska småstadsproblem som tristess, ensamhet och drömmar om något större.

Skivan öppnar med "Köpenhamn", den låt som Fröberg släppte som singel redan i maj. Det är en vackert melankolisk klagosång, relatebar för alla som blickat ut mot horisonten från ett småstadsperspektiv. En given start, med en grundton som löper som en röd tråd genom hela skivan.

Arrangemangen låter stundtals riktigt bra, starka gitarrdrivna melodier över finstämda pianoslingor. Textmässigt haltar det mellan varven, stundtals rejält om man ska vara brutalt ärlig. Rim i mig/dig-nivå är ett problem, så är det helt enkelt bara. Samtidigt finns det guldkorn, "Jag skäms" till exempel, som är ett av albumets absolut bästa låtar – en avskalad och naken bekännelse som träffar rakt i bröstet.

Refrängerna måste nämnas också. Oavsett hur de slår mot lyssnaren måste de bli färre. Flera låtar är uppbygga enligt en struktur där refrängpartierna upptar större delen av tiden. Det är ett problem. Känslan är att det blir tjatigt, eller ännu värre – tråkigt. 

Att Fröberg influerats av sina egna hjältar råder det inget tvivel om. Inte minst bär albumet spår av Lars Winnerbäck, med en tonvikt på artistens tidiga skivor. De första sekunderna av "Solen" minner till exempel inte så lite om "Elden". Fröberg har dock den goda smaken att hylla och låta sig influeras, snarare än plagiera – det är viktigt att understryka.  

Sett till helheten en stabil debut, helt klart.