Tjugo år har passerat sedan den förödande miljökatastrofen drabbade landet. För en grupp människor, bosatta på en ö, lever minnet fortfarande starkt – extrema stormar, flykt och skräck. Men tiden är annorlunda nu, ön sjuder av liv och gruppen har skapat en självförsörjande tillvaro för sig själva. Och nu är skördetiden här, en tid att uppmärksamma. För att fira detta ska gruppen sätta upp en teaterpjäs – ”Stormen” av William Shakespeare. Det är ett kontroversiellt val. Medan vissa är drivande och positiva är andra betydligt mer ifrågasättande. Ska man verkligen fira med en resurskrävande pjäs som minner om gruppens traumatiska förflutna? Och behöver man ens kulturen?
”En cyklande föreställning om framtiden, hållbarhet och Shakespeare”. Så beskriver Långsjö teater, baserade i Lokstallet i Gnesta, sin nya föreställning ”På ön”. Efter uppsättningar som ”Don Quijote i stormen” och ”Fiskaren och hans hustru” är pjäsen ett resultat av en hållbarhetstematik i teaterarbetet som verksamheten fokuserat på i flera år. Med ”På ön” – den största satsningen i Långsjö teaters historia – kulminerar arbetet.
– Det här är en naturlig linje som vi jobbat mot, att göra en större satsning. Det är en existentiell tid vi lever i med en klimatkris som känns mer akut än någonsin. För bara två-tre år sedan kändes det inte alls lika påtagligt. Nu läser man om det varje dag, säger Maria Magdolna Beky Winnerstam, regissör och manusförfattare.
Hur skulle du beskriva föreställningen?– ”På ön” är en slags öppen diskussion om framtiden där vi interagerar med publiken. Vi vill gärna involvera alla som kommer hit, det känns viktigt för oss. Publiken kommer få repliker, såklart bara de som vill. Vi tvingar ingen. Tanken är att det ska vara ett gemensamt skapande, så som teater kan vara.
Förutom repliker kommer publiken också få en högst bärande roll på ett annat område, ett avgörande sådant. Publiken kommer nämligen stå för en betydande del av kvällens energiförsörjning. Detta med hjälp av cyklar, sju stycken för att vara exakt, kanske fler om produktionen får som de vill. Tanken är att utvalda delar av publiken ska trampa i gång de fastmonterade cyklarna för att på så vis alstra energi till föreställningens belysning.
Maria Magdolna Beky Winnerstam förklarar att det på flera sätt är en komplex föreställning med många delar som ska fungera tillsammans. Utöver den publikdrivna elförsörjningen har man skaffat en vind- och regnmaskin, projektioner kommer spelas upp på en stor duk, och man använder sig av levande musik och luftakrobatik. Frågan som uppstår: Finns det några orosmoment?
– Det finns alltid en risk när man genomför ett sånt här komplext projekt. Något kan gå sönder, sladdar kan sluta fungera, cyklar kan strula. Samtidigt känns det på något sätt okej. Föreställningen bygger på hur vi hanterar resurser. Om något inte skulle fungera helt perfekt så gör det inte så mycket. Det är faktiskt lite det som konceptet handlar om.
Sedan starten 2012 har det gått bättre och bättre för Långsjö teater. Verksamheten har vuxit – i dag har man tre fast anställda på 70-80 procent – och projekten har blivit mer omfattande med fler frilansare. När ”På ön” läggs till handlingarna framöver väntar nya utmaningar – bland annat i underjorden.
– Vi jobbar med en föreställning om som kommer sättas upp i den gamla reaktorhallen under KTH i Stockholm, våren 2020. Det är 25 meter under jorden och 30 meter högt i tak. Tanken är att det ska handla om urban mining, om hur man ska använda alla de rör som kopplats ur under städer och som inte längre används.
”På ön” har premiär på Elektron under lördagen.