Hårdrocksveteranerna Slipknot har varit aktiva i 20 år, och trots motgångar i form av död och uppbrott är bandets senaste skiva det bästa de gjort – och under höstens turné gör de ett fantastiskt jobb med att framföra sin musik live.
Slipknot låter bättre än någonsin – mot alla odds
20 år efter att ha släppt det numera kultklassiska albumet "Iowa" intog det amerikanska metalbandet Slipknot under lördagen scenen för första gången på över 18 månader. Spelningen skedde på en rockfestival i Oklahoma och bandet är i bättre form än någonsin. Det är ingen liten bedrift för en grupp som har varit aktiv i två decennier, och som genomgått svåra motgångar. Två orginalmedlemmar har dött och en har lämnat bandet efter bråk om uppdelningen av intäkter.
Motgångarna till trots är gruppens senaste album "We are not your kind" deras chef-d'œuvre, och när de nu äntligen står på scenen igen är det ett mirakel att de låter så bra – många trodde att det aldrig skulle gå med orginaluppsättningen förlorad.
Dessutom har en sorts inverterat Håkan Hellström-fenomen ägt rum. Under karriären har Slipknot klättrat och spelat på större och större arenor – som sig bör för ett band med växande fanskara – men under höstens turné är flera av lokalerna mindre och mer intima än de stora arenorna, vilket intensifierar kemin mellan band och fans. Bravo!
Lorde förnyar sig själv med psykedelisk indiefolk
Lorde var 17 när debutalbumet "Pure Heroine" kom och hitlåten "Royals" seglade upp på världens olika topplistor. Idag är hon 25 och mer erfaren, vilket tydligt hörs på sensommarens bästa album "Solar Power"
2013 släppte en 17-årig albumdebutant från Nya Zeeland en skiva som vände upp och ned på popvärlden. Lordes "Pure Heroine" innehöll inte bara dunderhiten "Royals", utan var (och är) en nästan komplett skiva med en tydlig början, en mitt och ett slut. För bara veckor sedan kom hennes senaste skiva "Solar Power", och det är det bästa som hänt i musikvärlden under sensommaren.
Lorde, som egentligen heter Ella Yelich-O'Connor, fördjupar sitt uttryck med ett stämningsfullt album som inte låter som "Pure Heroine." Istället låter "Solar Power" som om First Aid Kit och Tame Impala hyrt en studio i Haight & Ashbury-kvarteren i San Francisco, låst in sig med några flaskor vin och producerat magisk indiefolk.
Billie Eilish lyckas med det omöjliga
Billie Eilish är världens största popstjärna, och i hennes andra studioalbum bjuder hon på sidor av sig själv vi inte sett förut.
Att framgångsrikt följa upp en global megasuccé som debutalbumet "When We All Fall Asleep, Where Do We Go?" måste ses som en nästan omöjlig uppgift. Med sitt märkliga, spöklika sound bröt skivan helt ny mark inom popgenren, och gjorde Billie Eilish till världens största popstjärna.
På hennes andra album "Happier Than Ever" från i somras har Billie Eilish pånyttfött sig själv. Den numera klassiska svartgröna frisyren är borta. De mörka, på gränsen till läskiga inslagen från den första skivan finns inte kvar. Skivan känns mindre teatralisk och mer samhällskritisk, samtidigt som den är en reflektion av Eilish liv ur två vinklar: som världsstjärna och som 19-årig amerikansk tjej under en pandemi.
I "NDA" vänder Eilish på könsrollerna och sjunger kaxigt om hur killar hon träffar måste skriva på hemlighetsavtal innan de tar avsked. I "Male Fantasy" kritiserar hon den falska världen som porträtteras i porrfilmer – något hon tittar på för att distrahera sig själv från att tröstäta under den amerikanska covidkarantänens tristess.
Men det viktigaste av allt med skivan är att det svänger. Som det svänger! Med både bangers som "I Didn't Change My Number" och ballader som "Your Power" är skivan utformad på ett sätt som inte påminner alls om hennes första album, men som är precis lika bra.