Ruby Bewertz Berthold kom tvåa i mellanstadieklassen med en berättelse om en flicka som flyttar och börjar ny skola.
Kapitel 1:
Flytta
Jag heter Melina och är tolv år. Mina intressen är att rita, vara på stan och läsa. Jag har blont hår, blåa ögon, glasögon och fräknar.
Min hund Pixie är en tax.
Just nu sitter jag på mitt rum och läser. Pixie sitter i mitt knä och är trött. Det är kväll på höstlovet och det regnar och snöar, på marken ligger blöt slask.
Mamma sitter i köket och löser korsord. Min pappa lagar spagetti med köttfärssås och doften fyller hela huset med väldoftande mat. Våra grannar har fest den här lördagen. Musiken från dem hörs enda in i vårt hus. Min bok är spännande. Den handlar om en flicka som letar efter sin pappa.
När pappa ropar nerifrån köket att maten är klar lägger jag i bokmärket i boken och tar med Pixie ner. Trappan är inte så lång men jag glider ändå ner för trappräcket med Pixie i famnen.
När jag var nere ser jag pappa i sin roliga kockmössa. Han har köttfärssås över hela förklädet och hans hår står åt alla möjliga håll när han lyfte av sig mössan.
När vi sätter oss vid bordet mamma, pappa och jag så ser jag att pappa hade lagt köttfärssåsen på höger sida och spagettin på vänster sida, precis som jag vill ha det. På bordet står vasen med blommorna som jag hade plockat till mamma igår när vi var i skogen och hittade en hel korg med svamp. När alla ätit klart så harklar pappa sig och tittar på mamma som sedan nickar.
Pappa börjar att stamma lite och han vågar inte säga vad han nu skulle säga. Jag blir lite frågande.
Sedan bara säger han det. Gumman, mamma och jag har bestämt en sak. Vadå, säger jag lite tveksamt. Vi ska fly…, han stannar lite i ordet men jag fattar vad han ska säga och det är, vi ska FLYTTA. Jag vet inte vad jag skall säga. Det känns tomt i mitt huvud som om jag faller i ett svart tomt hål. Jag är förstenad, det enda jag får ur mig är: Nej, varför, va, vi har det ju det bra här.
Men älskling, börjar mamma och lägger en hand på min axel. Jag rycker loss min axel och säger, nej, släpp mig, med gråten i halsen. Sedan springer jag upp till mitt rum. I trappen håller jag på att trilla på grund av alla tårar som gör att jag inte ser något. Uppe i mitt rum slänger jag mig i sängen och gråter, det väller upp ur mina ögon. Pixie kommer upp till mig och läger sig i min famn, hon försöker att trösta mig. Hon tycker nog också att det suger att flytta.
Nästa dag förbereder jag mig för nästa vecka då vi skall flytta.
Jag går ner för trappen till köket, i köket ligger Pixie i sin hundkorg. Jag går fram till henne och hon börjar att vifta på svansen, sedan hälsar jag god morgon och klappar henne.
Jag tittar på pappa som steker pannkakor till frukost. Vart ska vi flytta egentligen frågar jag pappa. Pappa svarar att vi ska flytta till en bondgård ute på landet. Får jag gissa att vi kommer bo med höns och grisar, frågar jag. Mitt på pricken vännen och snälla kan du duka, svarar pappa med positiv röst som om det här var en bra dag.
Hela den dagen packar vi och många kom förbi för att titta på huset. Det var en familj på eftermiddagen som kom, ett äldre par. Pappa förklarar att de skall köpa vårt hus.
Vi packar och packar dag efter dag. Det kommer muskulösa män som bär min bokhylla, mitt skrivbord och min säng in i en stor flyttbil, sedan bär de andra möbler.
Jag tänker på att vi kommer att åka imorgon och det svarta hålet dyker upp igen, det känns tomt, som om jag är ensam. Då skäller Pixie till, jag tänker på henne, jag tittar på Pixie och säger, nej helt ensam är jag inte, jag har ju dig. Jag tar en sista titt i huset, det var tomt. Allt borta. När jag går ut igen så känns det som staden doftar mer en vanligt, jag drar in doften en sista gång innan jag sätter mig i bilen med Pixie i knät och mamma kör i väg.
Kapitel 2
Bilresan
Jag tittar ut ur fönstret när vi susar förbi saker.
Sedan slår mig tanken, vart kommer jag att gå i skolan. Jag frågar pappa men han sa att det är en överraskning. Jag måste erkänna att jag är lite peppad över att flytta men jag vill inte visa det för mamma och pappa.
Mina kompisar blev ledsna efter att fröken Lillian berättade i skolan. De skickade gråt-emoljis och önskade mig lycka till med flytten, skolan och att jag ska trivas.
Jag är lite dyster sedan vi lämnade stan. Vi hade åkt förbi fält, små skogar, djur och andra saker. Det jag vet var att vi var utanför stan 100 procent, det vet jag i iallafall.
Det känns som om jag har en klump i magen en stor fet kanelbulle som jag svalt utan att tugga och att den nu sitter fast i magen, så känns det. Kanelbullen sitter nog fast för att jag har lämnat allt, bara poff, som mina vänner, hus och värst av allt stan.
Det känns mörkt när jag tänker på det. Det svarta hålet dyker upp igen, jag försöker att ignorera det genom att tänka på den nya skolan och alla nya vänner jag kan få, men det hjälper inte. Så tänker jag på Pixie och lägger ena handen på henne, då känns allt långsamt som om allt går i slowmotion och det svarta hålet försvinner.
Jag känner mig trygg med Pixie som om hon förstår vad jag tänker och känner.
Det börjar att bli mörkt och jag frågar mamma hur länge vi har åkt och hur långt det är kvar. Mamma tittar på mig lite sömnigt, jag ser i mammas blick och blir lite sömnig jag med. Mamma svarar att vi har åkt i fem timmar och att det är en timme kvar.
Sex timmar från stan och gamla kompisar och släkt. Kan den här bli värre?
Pixie vaknar till och tittar på mig och det ser ut som om hon nickar till min fråga, kan min hund veta hur jag känner? Pixie nickar igen hon tittar mig i ögonen det känns konstigt. Hon lägger sig i mitt knä och somnar om. Jag tänker att det bara var en inbillning.
Jag lutar mig mot fönsterrutan och försöker somna men det gungar av alla gupp eftersom vi är på en grusväg. Jag vevar ner fönsterrutan och genast hoppar Pixie upp i mitt knä.
Jag förstår att hon vill titta ut, så jag lyfter upp henne till fönstret. Hennes tunga hänger ut och viftar i luften, när jag tittar ut har skogen blivit mörk. Jag tycker det är lite otäckt med skogen så jag tår in Pixie och hissar upp fönstret.
Å vad fint det är här, ropar pappa och tittar ut genom fönstret. Jag tittar på honom med en rynka i pannan som en gammal tant. Jag vet inte om han är ironisk eller om han menar allvar. Jag antog att han menar allvar för att pappa aldrig är ironiskt men skojar ofta, vilket har blivit lite jobbigt genom åren.
Ska vi ta en kisspaus då, frågar mamma. Alla vill, så pappa stannar bilen vid en skogsglänta. Jag öppnar dörren så att Pixie kan hoppa ut. När hon kommer ut ruskar hon på sig och sedan tittar hon mig i ögonen innan hon går lite längre in i skogen för att göra sina behov. Själv går jag in bakom ett träd för att kissa. När alla är klara känner jag mig trött och lägger mig med huvudet mot rutan och somnar.
Jag vaknar med ett snabbt ryck. Det var ett gupp som väckte mig. Jag drar in luften i näsan och känner doften av eld, som om någon har eldat i en skorsten, det bor någon här.
Jag frågar mamma, som har en GPS i sin hand, vilken by vi åker förbi och om vi ska bo här?
Innan mamma han svara säger pappa, äntligen framme. Vi stannar.
Jag tar blicken från mamma och tittar på vårt nya hem, en röd stuga med gröna fönsterkarmar och brunorange tak. Det är ganska vackert endå. Vi har en stenmur runt gården och höns går runt och kacklar fritt.
Lite längre bort på gården finns ett litet stall med en utegård med två små, söta minigrisar, väldigt gulliga, mumlar jag för mig själv.
Mamma tittar på mig. Vad sa du gumman? frågar hon med ett leende i sin min. Det var inget, svarar jag och kastar en hastig blick i marken. Bilen har stannat på en parkering bredvid huset. Jag kliver ut ur bilen med Pixie efter mig. Där står jag nu utanför vårt nya hem.
Kapitel 3
Hem eller inte
Vi går fram till den gröna dörren och knackar på. Det knakar inne i huset och jag hör något prassla där inne. Med ett ryck öppnas dörren. Ur huset sticker nu ett huvud ut, det är en gammal man med en vit mustasch. Han tittar på oss och säger, nej men välkomna kom in kom in, med en munter lite rostig röst. Tack Ulf, svarar pappa. Heter han Ulf mamma, frågar jag. Ja, det gör han.
Mamma lägger sin hand på min axel och vi går stadigt in i den fina stugan. I hallen hänger krokar med några jackor och mössor, vi går in i nästa rum som verkar vara ett vardagsrum. Där inne fanns det inga möbler men det är endå mysigt. I ett hörn står en kamin som han just hade eldat i.
Vov, skäller Pixie. Ulf tittar ner på henne, vad tycker du vovven, frågar han, och klappar henne på huvudet. Han går in i de nästa rum och där sitter en äldre kvinna, antagligen Ulfs fru. Hon reser sig och säger hej. Hon kommer fram till oss och berättar att hon heter Els-Brit.
Jag tittar mig omkring i rummet som är tomt förutom soffan. Förresten, sägerUlf, ni får soffan gratis. Tack, hör jag mamma säga. Det är faktiskt en fin soffa, tyget var blått, min favoritfärg. Men ska vi gå vidare, frågar Ulf och börjar att gå till nästa rum. Ja, det tycker jag, säger jag.
Nästa rum är ett sovrum förklarar Ulf, här kanske ni vill sova, säger Ulf och tittar på mamma och pappa. Ja det blir nog bra, svarar mamma.
Kom med mig nu, jag ska visa er ett mindre rum, säger Ulf. Vi går tillbaka till vardagsrummet och på andra sidan av rummet fanns det en dörr. Jag går in i rummet. Det är ett ganska litet rum, men en bra storlek för mig.
De äldre kommer efter mig och mamma frågar om jag vill ha det som mitt rum. Jag nickar. Mamma hinner inte säga något innan jag hör en bil komma in på gården. Jag springer till fönstret och ser flyttbilen. Ulf säger att han och Els-Britt måste åka nu. Mamma ger honom nycklarna till vårt hus i stan och han ger oss nycklarna till stugan.
Vi följer med dem till dörren. Där packar de med sig alla sina ute kläder i en kartong och lastar in den i sin bil. Vi vinkar till dem när de kör i väg ut på landsvägarna.
På kvällen nästa dag har vi burit in alla saker och möbler in i huset. Själv tycker jag att mitt rum blev fint. Imorgon skall jag till min nya skola, jag känner inte för det men jag måste ju få lära känna området och så. Jag hade packat min ryggsäck på eftermiddagen. Det pirrar i magen så fort jag tänker på skolan och när det gör det finns Pixie alltid där för mig.
Vi sätter oss hela familjen vid matbordet redo att äta ärtsoppa. Halva kvällen sitter vi där och pratar om skolan och hur det känns. Då och då vänder jag mig mot Pixie som ligger i sin hundkorg, hon tittar på mig som om hon vet att jag vänder mig mot henne. Lite konstigt men det kanske bara är en slump.
Den här natten sover jag dåligt, antagligen för att Pixie inte var med mig.
Mamma har sagt att jag ska få sova själv första natten, varför vet jag inte. Det känns tomt utan Pixie och det svarta hålet dyker upp igen, den här gången slukar den mig nästan. Jag hör ett krafs mot dörren som hade väckte mig ur det svarta hålet. Jag går långsamt mot dörren. Det knakar när jag går och det var mörkt i rummet men jag kan ändå vägen till dörren.
Jag öppnar den och där står Pixie.
Innan jag hinner säga något springer hon in i mitt rum och lägger sig i min säng. Jag är för trött för att prata så jag stänger dörren och ler mot Pixie som redan har somnat.
Jag lägger mig igen med famnen runt min rumskompis och somnar gott. Jag drömmer om en vän som är en hund som räddar mig ur en hemsk situation på en asfalterad plats på en skola och innan drömmen är klar hör jag mitt alarm på min väckarklocka. Min första tanke är att det var dags för skolan.
Kapitel 4
Minnen för livet
På morgonen äter jag rostmackor och fil med flingor till frukost. Pixie får sin mat och jag matar henne lite med bröd under bordet när ingen ser.
Det hörs lite när hon tuggar på kanterna av min macka som jag inte vill ha. Pixie råkar bita mig i fingret och det gör lite ont. Det känns som att Pixie säger förlåt, som om hon vet hur det känns för mig.
Det har varit lite konstigt med Pixie på sistone. Det är lite som om hon kan förstå hur jag känner. Innan jag hinner fundera på det mera ropar mamma att det är dags för skolan.
Jag tittar kort på Pixie som ler eller det ser ut som det. Sedan stoppar jag ner mina saker i min ryggsäck, pussar Pixie på nosen och hon slickar mig i ansikte.
Jag tittar på klockan och börjar att få lite bråttom. Skolan börjar åtta och klockan är halv åtta. Det tar tjugo minuter ungefär att åka till skolan. Det är tur att det finns en busshållplats nära vår stuga. Jag säger hejdå till mamma och tittar på Pixie som ser ledsen ut. Det är första gången som hon är ledsen när jag går till skolan. Till slut går jag fram till henne och pussar och kramar henne, sedan viskar jag, jag älskar dig Pixie.
Nu har jag verkligen bråttom, så jag springer tillbaka till dörren och öppnar den så hastigt att jag tror att den ska gå av. Sedan springer jag hastigt ner för trappan och den sista biten springer jag så snabbt att jag hör min egen puls banka mot mitt bröst som om mitt hjärta vill hoppa ut.
Bussen står och väntar på mig vid busshållplatsen. Gruset sprutar åt alla håll när jag kutar till min skjuts till skolan. Jag hinner precis innan bussen stänger dörren. Inne på bussen sitter en äldre kvinna, två tonåringar och en familj, det var en vuxen och två små barn.
Jag tar en ledig plats närmast fönstret och bussen kör i väg. Min väska lägger jag under sitsen. Nu har jag lite tid att tänka på saker som till exempel om Pixie, skolan och min konstiga dröm.
Jag var lite orolig över att min dröm hade ett sammanhang med skolan men det var kanske en slump. Jag ser när jag tittar ut att bussen har kommit till en annan by och i den byn ser jag en stor byggnad som det står FOLKSKOLAN på med stora bokstäver och det är min skola. Den är mindre än min förra skola men den känns större.
Jag önskar verkligen att Pixie var här för att då skulle det kännas bättre och tryggare. På något sätt är det som om Pixie förstår mig på ett annorlunda sätt, det är svårt att förklara.
Bussen stannar med ett ryck och jag flyger fram. Jag hör en röst från busschaufför som säger att alla som ska till skolan skall gå av. De två tonåringar kliver av men jag var säker att de inte går i min klass.
Men flytta på dig, säger en av tonåringarna och tränger sig förbi mig. Första skoldagen kommer gå åt skogen, säger jag för mig själv och det hela har bara börjat.
Jag går av bussen, tack för skjutsen, säger jag till chauffören. Jag får inget svar tillbaka utan bussen kör i väg. När jag kommer innanför grindarna ser jag massor av barn som hoppar hopprep, jagar varandra, spelar fotboll, leker i en sandlåda och studsar bollar. Skolan är gul och gjord av tegel, det passar inte in i kvarteret.
Skolklockan ringer och alla barn springer in. Själv går jag.
Det känns hopplöst men jag tar mod till mig genom att tänka på Pixie.
Det är en trappa upp till skoldörren, jag tar ett trappsteg i taget. När jag öppnar dörren är det en gång där man kan svänga in i olika kapprum, det är tur att en lärare står där.
Hej, jag heter Karin, jag är din mentor, säger fröken med snäll röst. Hon har blont hår, fina kläder och ser både snäll och duktig ut. Hennes röst låter faktiskt trygg.
Hej jag heter Melina, svarar jag med en pipig röst lite annorlunda en vanligt. Jag ska visa dig din plats i ett kapprum och klassrummet och du kan vara trygg med mig.
Jag kan hjälpa dig om du vill mig något eller någonting annat. Följ med, här så kan jag visa dig din plats.
Vi går in i ett kapprum där det står, Åk. Hon visar min plats och klassrummet. Vi går in i mitt klassrum. Där sitter barn vid två bord. Hej elever, säger Karin. Idag har vi en ny klasskompis, hon heter Melina, hon kommer gå i er klass. Var trevliga mot henne så att hon känner sig välkommen, säger Karin med hennes trygga röst.
Hon visar mig min plats som är bredvid en annan tjej längst fram. Tjejen heter Molly. På lektionen ska vi skriva en novell, jag skriver om en hund. Karin visar vad man skall ha med i en novell och hon är faktiskt den bästa lärare jag haft.
Molly känns otrevlig och dryg och jag vågar inte prata med henne. Novellen måste minst vara tio sidor. Jag hinner skriva fem sidor innan rastklockan ringer. Karin samlar in våra skrivböcker och vi går på rast.
Ute på rasten har jag ingen att vara med. Molly kommer fram till mig och säger att jag ska följa med henne. Hon har en annan kompis med sig som heter Melissa. De går till en glänta i en skog där ingen annan är, vare sig vuxen eller barn. Jag blir lite rädd och samtidigt nyfiken.
Molly vänder sig om och Melissa ställer sig på andra sida. Vad vill ni, säger jag pipigt man hör knappt vad jag säger.
Molly tar mina glasögon. Nej sluta, piper jag. Vad ska du göra då, säger Molly och svänger glasögonen fram och tillbaka framför mig. Ta dem då eller vågar du inte, säger Melissa.
Jag sluter mina ögon och koncentrerar min kraft inåt, jag försöker stänga av allt ljud. Det är som om jag hör något i mina tankar, det blir tydligare och tydligare ju mer jag koncentrerar mig. Till slut hör jag det tydligt, det låter så här i mitt huvud: Hej det är Pixie du har fått min kärlek från hund till människa. Du kan förstå vad jag tänker och jag förstår vad du tänker och känner. Du klarar det här, jag tror på dig, säg ifrån, var modig, tänk på mig som jag tänker på dig. Du är bra precis som du är, du får inte ge upp, DU ÄR BRA SOM DU ÄR.
Jag öppnar ögonen igen med ett ryck och stirrar på Molly. Jag rycker åt mig glasögonen igen och tänker på det Pixie sa, jag är bra som jag är.
Sluta, varför gör du det här? Jag är bra som jag är, vrålar jag, med en röst jag inte känner igen, mot Molly.
Jag vänder blicken mot en buske bakom Molly och då ser jag två bruna snälla ögon titta ut ur busken. Jag känner igen dem för det är Pixies ögon. Hon kommer ut springande ur busken skällande mot Molly och Melissa. De kutar i väg, antagligen för att de blivit rädda för Pixie. Hon ylar och jag skrattar.
Tack! säger jag till Pixie. Jag sjunker sakta ner på knä och kramar henne. Du gav mig kärlek och mod. Tack. Hon är den bästa vän jag någonsin haft.
Pixie tittar mig rakt in i ögonen och jag får bilder av minnen vi två delat, hon har alltid funnits där för mig. Minnen av en vän för livet.