Marian Daoudi vann gymnsasiklassen i 2021 års upplaga av SN-novellen med "En spindels bekännelse".
Käre Doktor,
Det var jag.
Pam
Käre Doktor,
Förlåt mig. Att skicka ett brev utan vare sig hälsningsfras eller förklaring, att dessutom begära ett svar från en så upptagen man som Ni, var fullständigt oacceptabelt - nej, absurt! Jag ber därför om ursäkt, men var säker, det ska inte hända igen. Ni förstår, jag var inte klok. Jag skrev brevet i all hast, i hopp om jag skulle skicka det innan jag kunde ångra mig. Än har jag dock inte ändrat mitt beslut, även om… Jag hade hoppats, att bekännelse skulle göra mig gott, men mitt hjärta känner varken sorg eller ånger för synden det har begått. Inte än, åtminstone.
Jag inser nu att Ni inte har någon aning om vad mitt förra brev handlade om – om Ni inte kan läsa mina tankar genom papper, det vill säga (fastän det knappast skulle förvåna mig, med tanke allt Ni lyckats åstadkomma under de senaste åren). Nej, en sann bekännelse var det inte, men jag ber Er att läsa vidare, hur oförskämt av mig det än må vara av mig att begära Ers uppmärksamhet. Tillåt mig därför att skriva ner en kort redogörelse över gårdagens händelser.
Så, jag var på väg hem. Först cyklade jag över en asfalterad väg: då och då åkte en bil förbi, och ljuset från dess strålkastare breddes ut över de regnblöta gatstenen likt tjockt, gyllene smör. Sedan, genom en skog: över en stig vars stenar och gropar fick hela cykeln att skälva till, omgiver av väldiga trädstammar. Jag saktade ändå inte ner. Jag ville hem, fort. Dessutom var det svårt att ignorera spindeln, som i takt med mitt hjärtas bultande viskade: ”Skynda, skynda!”
En spindel spelar huvudrollen i Mariam Daoudis vinnarnovell på temat "Djuret".
Ja, spindeln. Jag glömde förstås att berätta om spindeln. Till mitt förvar måste jag ändå påpeka, att det inte alltid är lätt att hitta begynnelsen. Var börjar min berättelse? Börjar den med stunden jag valde att bekänna mitt brott? Eller när jag skrev Er mitt första brev?
Börjar den när spindeln kom?
Eller när jag föddes, kanske?
Det är en rätt underhållande historia, faktiskt. Då mamma fortfarande bodde hos oss brukade hon dra den varje gång några gäster kom över. (Der fanns inte mycket annat att berätta om).
”Hon bara hoppade ut, liksom! Och så såg hon ut som en klump av Spam!”
Här möttes hon ofta av fundersamma blickar.
”Ni vet, Spam, det där kokta burkköttet man kan köpa hos Eddies.”
Här skrattade någon, eller så möttes hon av tystnad.
”Och sedan, kommer du ihåg – Mark, kommer du ihåg vad du sa?”
Här nickade pappa entusiastiskt, öppnade munnen för att säga något, men han hann aldrig svara innan mamma fortsatte. ”Du sa: ’Ja, det har du rätt i! Vi kallar henne Pam.’”
Och det är därför många misstar sig när de tror att jag heter Pamela, och jag måste påpeka att jag heter Pam, bara Pam (ibland tillägger jag att det är kort för Spam, men ingen tror mig).
Hur som helst. Spindeln.
Det måste ha varit för några dagar sedan. Jag satt vid köksbordet, fast inte stolen varpå jag sitter just nu, utan stolen mittemot (där jag ännu inte vågar sitta). Där satt jag alltså och läste ur en bok vars titel jag inte kommer ihåg. Efter ett tag började bokstäverna leka bland raderna, så jag la ifrån mig boken.
Det var då jag såg spindeln. Den var en svart, tjock sådan, men kraftiga ben och hårig kropp. Den skulle nog ha krupit vidare över bordet om jag inte hade lagt mina händer i vägen. Jag brukade göra så, ibland, bilda en romb med mina tummar och pekfingrar och sedan stänga in insekten ifråga, se om den vågade klättra över mina fingrar, se om den kunde ta sig ut eller inte. Och spindeln lyckades väl ta sig ut, men han stannade inte på mina fingrar utan kröp vidare uppför min handrygg. Under en kort stund betraktade jag dess mjuka rörelser.
När han kröp in i tröjärmen förvandlades min nyfikenhet till skräck. Jag tog av mig tröjan, slog och skrek allt jag kunde. När jag, efter ett kort ögonblick, inte kunde se spindeln längre, lyckades jag övertala mig själv att den var borta. Det var då jag kände något röra sig över min hals.
Innan jag kunde hejda honom kröp spindeln in i mitt öra, och sedan… sedan… Jag inte vad jag borde skriva här, doktorn. Rättare sagt känner jag till varenda ord (ja, varenda bokstav) men pennan känns tung där den vilar mot den mjuka huden mellan tummen och pekfingret, och bläcket rinner än, men det har förvandlats till trögflytande honung. Långsamt, tveksamt, kan jag se hur små svarta bokstäver uppenbarar sig på pappret för att blotta en sanning jag ännu inte kan fullkomligt förstå.
Det finns en spindel i mitt huvud.
Tror Ni inte mig?
Jag kan känna hur den vilar, just nu, i den sköra platsen mellan skallben och vänstra öga. Om jag tittar åt sidan kan jag se, i ögonvrån, en åttabenad skugga; om jag är alldeles tyst kan jag höra dess långsamma, rytmiska andetag – den sover, och jag fruktar stunden då varelsen vaknar till liv igen.
Tror Ni mig?
Jag var själv en skamlös icke-troende, en av dem som förnekade sanningen, men jag kan inte låta Er göra samma misstag. Ni förstår, min mor hävdade en gång att det fanns en orm i hennes mage, ”en glupsk liten frossare” som åt upp all den mat hon fick i sig och lät hennes svälta. Jag avfärdade förstås denna övertygelse som en sjuk kvinnas lögner. Det var inte förrän jag hade drabbats av en liknande tragiska öde då jag insåg hur fullständigt hjälplös hon måste ha varit. Nu är alldeles för sent, förstås.
Och Ni undrar varför jag skriver om min mors dystra öde?
Nå, Ni har rätt. Låt mig fullfölja min bekännelse.
Där cyklade jag alltså, med en spindel i huvudet som bad mig om att fortsätta, fortsätta trampa. I denna vimmelkantiga tillstånd blandades skogens färger ihop med dess skuggor till en mjuk, grönaktig massa, och med varje darrande andetag kunde jag känna hur ådrorna pulserade genom kroppen likt skogens bäckar och floder, hur kamrarna och förmaken kontraherades för att skvätta ut blod och svett i takt med den stigande vinden, som förde mig framåt, framåt, framåt –
Ett ögonblick senare befann jag mig med ansiktet tryckt mot jorden och en otäck blandning av mossa och blod och lera i munnen. Jag låg där ett tag och lyssnade på mina korta andetag, kände hur bröstet vidgades för att ge plats åt luften i mina lungor. Mina handflator – de hade gnidits mot skoggolvet och gnällde av smärta då jag satte dem mot marken för att häva mig upp.
Det var inte förrän jag återigen satt på min cykel då jag honom. Det skulle ha sett ut som om han sov, om inte en rännil av blod gled ner från hans ena näsborre och färgade hans läppar med rött. Om inte baksidan av huvudet hade tillplattats av stenen varpå han vilade.
Jag stod där. Väntade. När solen gled ner bakom träden i Väst slog det mig att han kanske aldrig skulle vakna ur sin sömn. Och jag tänkte: hur kunde liv avslutas så plötsligt?
Å andra sidan, hur många liv hade jag inte redan dödat på min färd utan att ens vara medveten om det? Hur många myror hade krasats under min vikt? Hur många blommor hade fastnat i mina cykelhjul, hade hindrats från att sträcka sig mot himlen och gro till väldiga växter? (Så obetänksamt av mig att tro, att livets eld inte kunde släckas lika bekymmerslöst som den hade tänts.)
”Herregud.”
Mitt öra mot hans bröst, men jag hörde inga ljud. Inget tickande. Inget som kunde tyda på att fortfarande fanns liv i honom. Med ens blev tystnaden överväldigande. Jag kröp tillbaka mot min cykel, bort från karmosinröda läppar. Bort från den gapande munnen och den glänsande tandställningen som satt fast vid hans blodiga tänder. Bort från den fridsamma stillheten i hans ansiktsdrag.
Och jag skulle! Jag skulle ha cyklat bort, jag skulle ha knackat på den första dörren jag kunde hitta för att sedan bekänna alla mina synder. ”Det var jag!” skulle jag säga, istället för att skriva Er ett brev. ”Förlåt! Det var aldrig min mening att döda. Förlåt!”
Ja, det skulle jag! Om inte spindeln hade börjat tala.
De skulle inte förstå.
Jag hade aldrig hört spindelns röst förut.
Hur låter en spindel? Hur låter en fluga?
Låter inte en flugas röst som dess surrande vingar?
Ja. Det måste den, för en spindels röst är lika skör och silkeslen som dess silvernät, vet Ni. För en spindels röst är lika djup och förförisk som mörkret i dess många ögon, vet Ni. Det vet jag.
Och spindeln sa:
De skulle inte förstå. De skulle låsa in dig i ett vitt rum med madrasser till väggar, precis på samma sätt som de gjorde med din mor, och där skulle du leva under resten av dina dagar… tills…
”Tills?” var jag dåraktig nog att undra.
Tills du, en fin dag, skulle fatta tillräckligt med mod för att få slut på det hela och sätta en vass liten kniv mot dina handleder –
Jag skrek till!
Var tyst. Jag kan hjälpa dig, om du tar dig samman. Jag kan hjälpa dig.
Jag borde inte ha lyssnat, men vad annat kunde jag göra? Jag fann ingen utväg. Med tröjärmen torkade jag bort mina tårar. Jag drog ut mina skakiga andningar tills jag återigen kunde andas regelbundet. Med skakiga händer fram mina hörlurar från jackans ficka. Det tog mig ett tag att dra ut den tilltrasslande sladden. Jag tryckte hörlurarna i öronen och satte igång musiken. Jag tog mig samman.
Och ’Nocturne op.9 no.1’ ljöd högt och tydligt, för det fanns varken inte ett spår av obeslutsamhet i Chopins toner, likaså skulle mina händer förbli! Lika stadiga som musikerns fingrar! Lika stadiga som spindelns trådar. Så jag tog tag i den unga mannens krage och jag vek honom över cykelns bakre pakethållare. Sedan satte jag fötterna mot pedalerna och började trampa.
Himlen var svart, skogen ännu mörkare, men ljuset från lamplyktorna vid stigens kant följde mig ändå ner till bron. Jag skulle släppa hans kropp från brons högsta punkt vid flodens mitt – där vattnet var djupast – men när jag väl kom dit lyckades jag inte cykla uppför sluttningen. Jag hoppade av cykeln, lät nattluften svalka mina brinnande lungor, trösta mina verkande ben. Sedan, med ett fast tag på styret, lutade jag min vikt framåt, tog ett steg för varje andning, uppåt, uppåt, mot den glänsande månen som sakta, sakta, nalkades från horisonten.
Vid himlens kant. Här fanns inga lyktor, och bron låg i mörker. Stjärnorna var så nära att jag endast hade behövt dra ut min arm och ställa mig på mina tår för att fånga en av dem. Istället böjde jag mig ner mot liket, tog tag i hans hår och lyfte upp huvudet så att hans döda blick mötte min egen. Han såg lugn ut. Nästan obekymrad. Läpparna tycktes böja sig upp i ett subtilt leende.
Det är för sent. Det är för sent.
Jag lutade hans kropp mot räcket. Om jag ändå hade förblivit tyst!
Jag kunde dock inte låta bli.
”Farväl,” sa jag.
Det var då jag hörde en grymtning till svar. Väsande andetag genom blöta läppar, svaga fingrar som förgäves slät sig kring järnstolpar. Och ändå tänkte jag, att det var för sent.
Hans kropp försvann ljudlöst ner i det svarta vattnet.
Jag cyklade hem.
Samma natt kom sömnen nästan omedelbart, men den förde inte med sig lindring. Eller försoning.
Är Doktorn, likt Freud, en drömtydare? Här – tyd allt Ni vill.
I min dröm låg han i en äng av svarta näckrosor. Tår efter tår rann nerför ansiktets sidor, i den mjuka dalen där hans släta tinningar mötte de höga kindbenen, och lämnade små, små ringar av guld i vattnet. Jag plockade upp dem, lät ringarna glida nerför mina fingrar, lät smyckena glänsa i månljuset. Tårar av lycka, förstås, tårar av lycka, viskade spindeln i mitt öra.
Och det kändes som en tröst då, men jag är inte längre lika säker på att spindeln talar sanning…
Läste Ni tydningen idag, Doktorn?
Där beskrivs vårt brott i alldeles smaklösa detaljer. Diverse experter uttalar sig här och där om gärningsmannens motiv, men allt är endast spekulationer. Endast spekulationer. Låt oss därför inte fördunkla sanningen längre, nej, låt oss bekänna vår synd en sista gång. Här – högt och tydligt för att undanröja alla Era tvivel: det var vi.
Det var vi.
Pam