SN-novellen
Första gången Kya såg räven var hon ensam, ute i trädgården i närheten av rosengången. Det enda ljud som hördes var vindens sus genom trädkronorna och syrsorna som spelade i höggräset. I tystnaden och lugnet hade hon plötsligt sett en rödaktig fluffig svans skymta bakom en buske. Svansen avslöjade sig sedan, när varelsen kikade fram, tillhöra ett litet djur med spetsiga öron och lång nos. Men den blev skrämd av de raspiga ljuden från hennes plötsliga hosta och försvann. När Kya senare frågade kokerskan förklarade hon att det måste varit en räv, och att det var bäst att de nu satte ut rävsaxar så de fick ha hönsen, ankorna och kaninerna ifred. Kya ångrade att hon nämnt något om det förunderliga djuret överhuvudtaget.
När kriget eskalerade och London bombades hade Kyas föräldrar och en av moderns barndomsvänner tagit det gemensamma beslutet att skicka henne till hans hem Rosethorn Manor i nordöstra England, där skulle hon vara trygg och i säkerhet. Hennes mor jobbade som fältläkare och hade inte varit hemma sedan början av sommaren och hennes far var inkallad och skulle snart skeppas till fronten. Så i mitten av augusti tog Kya ensam tåget till North Yorkshire och möttes vid ändstationen av en äldre kusk som inte var särskild talför. Han frågade henne endast om de två väskor hon hade var hennes enda bagage och nickade sedan i en menande gest att hon skulle ta plats i vagnen.
Tjänstefolket på herrgården var inte otrevliga men de höll sig på sin kant och var ständigt upptagna med sitt arbete så de första dagarna kändes ovanligt långa för en nyfiken nioåring och hon fann att bortsett från att utforska alla rum och korridorer i byggnaden fanns det inte mycket att roa sig med.
Kokerskan, en äldre kvinna med milda ögon, manade Kya att bege sig ut från herrgården, att ge sig ut och upptäcka trädgården. Och för Kya som vuxit upp i stadsdelen Lambeth, mitt i centrala London var trädgården hänförande och vidunderlig i all sin prakt.
Efter mötet med räven blev Kya sängliggande med feber i tre dagar, hon hade känt sig lite förkyld sedan tågresan men i övrigt mått ganska bra tills hostan kom. Och nu gjorde det ont i lungorna men hon fann styrka nog att ta sig upp och smyga ut till det ställe där hon först sett det förunderliga djuret. Där väntade hon, hoppades att hon skulle kunna få en ytterligare glimt, men hon var så trött, hon satte sig ner, ögonlocken blev tunga och hon lade sig ner på gräset och somnade.
När Kya vaknade igen satt räven där, en bit ifrån henne, med huvudet på sned, som om den ställt en fråga och förväntade sig ett svar. Kya satte sig försiktigt upp och tittade vänligt tillbaka. Räven reste sig och gick iväg men vände sig snart om med samma frågande blick, som om den ville att hon skulle följa med. Kya förundrades över det en stund men kom sedan, lite ansträngt, upp på fötter. Hon fick hålla tillbaka en hostning medan hon började gå efter räven. Den gick mellan de höga buskarna, svängde hit och dit, men vände sig alltid om för att se att Kya följde efter innan den stannade framför en ofattbart stor rosbuske med hundratals djupröda blommor.
Räven gick igenom en liten öppning längst ner och Kya böjde sig ner för att se var den tog vägen. Räven verkade ha försvunnit och nyfiket kröp hon också genom öppningen. Busken verkade nästan ge vika för henne, en tunnel öppnade sig och ingen av taggarna vidrörde henne. Till slut var gången tillräckligt hög för att hon skulle kunna stå raklång. Då såg hon räven igen och en öppning fylld av solljus.
Det hon såg på andra sidan var häpnadsväckande vackert och fullkomligt betagande, ängar täckta av alla sorters blommor, det doftade hänförande, som doften av ett vårregn över rosor, syren, pion, kaprifol och schersmin, en skog med de mest underbara lövträd med blad som skimrade i solljuset och berg som såg ut att sträcka sig över molnen. Fåglar flög över dem och nedanför hennes fötter fanns en liten porlande bäck. Men ingenstans såg hon herrgården eller resten av trädgården enbart den stora rosenbusken. Hon kände inte längre tyngden över bröstet eller smärtan i lungorna.
“Var befinner vi oss?” frågade Kya räven, utan att förvänta sig ett svar.
“Bortom rosenbusken,” svarade räven med en silkeslen och sällsamt tröstande röst. Kya stirrade förvånat och skrämt mot den.
“Se inte så chockad ut, mitt barn, bortom rosenbusken finns inga begränsningar,” sa den vänligt.
“Djur pratar inte…”
“Inte i din värld, här är allt möjligt.”
Tanken skrämde Kya lite, hon undrade om hon borde återvända, lämna denna underliga räv, återvända till herrgården men något djupt inom henne sa till henne att stanna.
“Vem är du?” frågade hon istället nyfiket.
“Du kan kalla mig Räven och jag är din vän, Catherine”
“Hur kan du veta mitt namn?”
“Jag vet mycket.” svarade Räven utan att förklara mer.
“I så fall, om jag stannar... Kalla mig Kya,” sa hon.
“Kya… Så får det bli. Följ med mig,” uppmanade Räven.
“Vart?” frågade hon.
“Till havet,” svarade han och började springa över ängen mot skogen. Havet? Kya hade aldrig sett havet förut, enbart Themsens grumliga mörka vatten. Hon provade några försiktiga springsteg men det kom ingen smärta, ingen huvudvärk, hon kände ingen trötthet. Sedan sprang hon efter Räven över ängen som badade i solljus.
Kya spenderade resten av dagen på en strand täckt av snäckor tillsammans med Räven, hennes vän, de pratade och skrattade. Det kändes naturligt som att de hade varit bekanta hela sina liv och var menade till att förstå sig på varandra. Hon klättrade i träd, badade och gjorde allt ett friskt barn skulle kunna och orka.
“Måste jag lämna dig nu?” suckade hon för den tredje gången medan de gick tillbaka mot rosenbusken.
“Din tid har inte kommit än. Du kan möta mig igen imorgon, jag kommer vänta på dig,” förklarade Räven.
De sa farväl och hon kröp tillbaka genom busken men innan hon kom till andra sidan kände hon hur synen blev disig och benen svaga sedan vaknade hon igen liggandes i gräset där hon först skymtade Räven. Förvirrat ställde hon sig upp och kände att smärtan i bröstet hade återvänt. När hon kom tillbaka försökte hon förklara för Husfrun varför hon varit borta så länge men hon förstod inte vad Kya pratade om.
Förvånat svarade hon, “flicka lilla, du har enbart varit ute i trädgården i någon timme”.
Kya gick tillbaka till sitt rum och väntade på att nästa dag skulle komma. Hon mötte Räven utanför rosenbusken redan i gryningen och bortom rosenbusken blev allt bra, hon kände ingen smärta, ingen saknad och ingen sorgsenhet. Där hade hon en vän, någon hon kunde prata med.
När sommaren övergick i höst vid Rosethorn Manor och löven skiftade i rött hade Kya besökt Räven näst intill varje dag i flera veckor. Märkligt nog blev det aldrig höst bortom rosenbusken, sommaren var evig och naturens överflöd oändligt i sin rikedom. Många gånger frågade Kya om hon fick stanna, hon bad och bönade men varje gång sa Räven att hennes tid inte hade kommit.
Samtidigt blev hon bara sjukare, hostningarna värre och febern högre, men hon visste att allt blev bra bortom rosenbusken, där kunde inget skada henne.
“Varför är jag här?” frågade Kya Räven.
“Det är något jag inte kan svara på,” svarade Räven undvikande.
“Varför jag?” fortsatte hon. De hade lekt kurragömma i majsfältet precis innan men nu satt de på kanten av en springbrunn och tittade ut över fältet.
“...De säger att jag är sjuk,” fortsatte hon efter ett tag. “Kommer jag dö..?”
Räven vände sig mot henne och såg ut att fundera innan han svarade. “Alla kommer dö någon gång.”
“Är det inte hemskt?” undrade hon. “Att dö.”
“Nej, jag tror inte det, det är så det är. Allt måste få ett slut,” förklarade han lugnt.
“Oh… Och du? Kommer du också dö?”
“Jag följer med dig, dit du går kommer jag gå,” svarade Räven och satte sig i hennes knä.
“Tack… du är verkligen min bästa vän,” sa hon och strök handen över hans päls.
En morgon när Kya inte stigit upp upptäckte kammarjungfrun blod på hennes örngott och över de vita bomullslakanen, Husfrun tillkallades men Kya hade för hög feber för att uppfatta vad de pratade om. Smärtan i bröstkorgen och i kroppen hade växt sig för stark.
Under feberdrömmarna mumlade hon osammanhängande om platsen bortom rosenbuskarna och om räven.
Några dagar senare hade hennes hals svullnat igen och hon hade helt förlorat aptiten. Vid ett sällsynt tillfälle av vakenhet och närvaro överhörde hon Husfrun tala med doktorn som tillkallats. Hon hade fått tuberkulos, en dödlig sjukdom.
Kya hade varit sängliggande i veckor med feber och konstanta hostningar av blod och slem. Det kommer vara över snart tänkte hon, allt skulle bli bra, Räven väntade henne.
“Du kan stanna här nu,” sa Räven en dag, sorgset.
Kya förstod inte, varför skulle det vara något att vara ledsen över? Hon älskade att vara där, hon var fri. “Ja, snälla låt mig stanna,” svarade hon.
“Det är inte mitt val…” Räven tittade upp mot henne med sina sorgsna ögon, det var hennes beslut. “Och din familj och vänner kommer inte kunna följa med dig…”
Mor och far hade varandra, det måste vara tillräckligt, de måste kunna klara sig utan henne. Det gjorde för ont, hon kunde inte fortsätta hosta blod, ville inte, klarade det inte. De skulle inte vilja att hon led om de visste att hon mådde bra här, att hon var med sin vän.
“Jag vill stanna,” sa Kya till slut och torkade bort den tår som gled ner för hennes kind och vände sig om mot ängen och bergen. Sedan gick de, tillsammans, därifrån och bakom dem slöts rosenbusken för alltid medan solen gick ner i horisonten.
Catherine Thorn begravdes den tredje november 1940 i Rosethorn Manors trädgård med orden “Vi ses igen, bortom rosenbusken.”