Låt mig måla upp en bild för er.
Sommar.
Juli.
Förkväll.
Klockan är... 18.45.
Solen har precis börjat fundera på att smyga ner bakom horisonten. Ljuset befinner sig i något ännu obestämt gränsland mellan orange och rött.
Jag har anlänt till Nyköping i god tid. Jag vill inte behöva stressa till konserten.
Eftersom jag vet att det är dåligt med parkeringsplatser vid spelplatsen svänger jag in på en villagata en kvarts promenad från min destination.
En prunkande villagata. Välskötta rabatter, en och annan blomstrande rosenbuske. Kolsvarta katter på helspänn.
En lugn villagata.
Framför allt: en villagata helt tom på bilar.
Jag ler när jag ser den blåa p-skylten, som för ovanlighetens skull inte ackompanjeras av en sådan där mycket tråkigare skylt på vilken det står "avgift 7-19".
En perfekt parkeringsplats.
Jag stänger av motorn, drar i handbromsen och lägger i backen (ni som kört Saab vet varför).
Och det är då det händer.
Precis som jag kliver ut, låser bilen och börjar gå hör jag hans röst.
– Ursäkta. Kan du tänka dig att flytta bilen en meter framåt.
Jag tittar upp. På en balkong på huset intill trottoaren där jag parkerat står han – verklighetens Ove. Typiskt. Jag har läst om honom. Jag har sett honom gestaltas av både Rheborg, Lassgård och Hanks. Och nu står han alltså här i egen hög person.
Hur sjutton lyckades han tajma sin replik så bra? Har han haft koll på mig ända sedan jag – för fyra sekunder sedan – svängde in på hans gata?
– Ehm. Varför vill du att jag ska göra det? svarar jag med en gest mot gatan. Som alltså är tom.
– För. Att. Man. Ska. Kunna. Komma. Ut.
Han pekar mot infarten till bostadshusets privata parkering på baksidan, en infart som på inget sätt blockeras av min bil. Jag gör en gest mot infarten och säger att därifrån kommer man väl utan några som helst problem ut trots placeringen av min bil?
– Inte om man har ett större fordon och vill svänga till höger, säger Ove (som förmodligen heter något helt annat. Men ni fattar).
Tekniskt sätt har han rätt.
Om ett större fordon skulle köra ut från infarten med syftet att svänga höger så skulle dess väg under en kort bit blockeras av min bil. Men, tänker jag, då är det väl bara att titta extra noga, ta ut svängen och i motsatt fil köra om den gamla Saaben? Som ju trots allt står på en designerad parkeringsyta.
Jag är förvånansvärt klarsynt i det här ögonblicket, och jag kommer att tänka på ett franskt uttryck som heter l'esprit d'escalier. Det betyder ungefär "trappans fyndighet" och syftar till den där känslan när man blivit riktigt utskälld, kränkt eller förolämpad av någon och först efteråt – i trappan på vägen bort – kommer på det perfekta gensvaret. Och där på gatan framför Ove lyckas jag bestämma mig för att inte skamset smita därifrån bara för att sedan komma på vad jag borde ha sagt.
Nej, jag tar istället några djupa andetag. Samlar mig. Går igenom allt jag skulle kunna svara. Hårda, taskiga och dråpliga svar om gatans tomhet och mannens avsaknad av något bättre att göra än att säga åt oskyldiga bilister. För att inte tala om avsaknaden av "större fordon" som vill "svänga till höger".
Men jag säger inget.
Varför?
Jag tror det har att göra med att jag vid hundra tillfällen läst journalisten Andrev Waldens reportage om den arga gubben på Södermalm. Har du inte läst det? Googla. Tacka mig sedan.
I det reportaget drar sig Walden till minnes ett citat ur den nu bortglömda, norska tv-serien "Skam" som dominerade kulturdiskursen 2015.
”Everyone you meet is fighting a battle you know nothing about. Be kind. Always.”
Kanske gäller detta även Ove.
Och trots att jag i några ögonblick av ilska känt att det ju uppenbarligen inte skadar någon att låta Saaben stå kvar där den står – att det är min mänskliga jävla rätt att inte behöva maka på mig – så inser jag att jag inte har något att tjäna på en fight med den här mannen. Så jag provar en annan taktik.
– Självklart. Vad slarvigt av mig. Jag flyttar bilen direkt, säger jag, och flyttar Saaben exakt en meter framåt – från ett vakuum till ett annat.
Mannen tittar på mig förvånat. Som att han hade förväntat sig en kamp.
Han harklar sig. Fnissar lite nervöst.
– Ja, men dåså. Tack, säger han och försvinner lika snabbt som han dök upp.
Och jag börjar gå mot min konsert med en känsla av att ha kommit till insikt. Man kan faktiskt ge med sig trots att man tycker att man har rätt.