Hur kommer det sig att ni ger de här konserterna varje år?
– Det är ju så roligt! Koppartorp är ju en liten, gullig hembygdsgård, och när de har grejer i vanliga fall kommer det kanske 80-90 personer. När vi kommer dit kommer det 300. Då känner vi oss som världsstjärnor, det är en helt fantastisk känsla! Svärta kyrka är också sådär att det brukar vara fullsatt, det känns nästan som en stammislokal för oss. Att spela på hemmaplan är det bästa som finns!
Vad står på programmet i år?
– Vi har ju alltid blandning, av folkmusik och visor men med betoning på visorna. Vi bjuder på den sortens musik som folk är bekanta med, men har alltid med en massa nya, gamla visor som vi tränat in.
Var hittar ni alla de här gamla visorna?
– Dels så lär vi oss dem hos gamla människor vi besöker. Senast nu i helgen hade vi en viskurs i Västergötland med en farbror som är 95 år. Varje år vi besöker honom så lär han oss nu i helgen. Och sen så letar vi i arkiv förstås. Vi har alltid en del sörmländskt på programmet.
Hör man skillnad på sörmländska visor och de som kommer från andra ställen i landet?
– Rent musikaliskt finns det skillnader som ibland är tydliga och ibland inte. Det finns ju visor som vandrat runt hela landet, men det finns också sånt som verkligen låter sörmländskt, eller västgötskt, eller västerbottniskt och så vidare. Vi spelar ju visor från hela landet och kan höra de där skillnaderna.
Går det att sätta fingret på vad det är för något?
– Det tror jag att en musikforskare kan. För oss är det en känsla. Det handlar om musiken, men även om humorn i texterna.