I höstas klev Stensunds folkhögskola in på ett nytt område: sin första kurs i musik. Jennikel Andersson har tidigare hållit sin kurs i irländsk folkmusik på Visingsö och Vårdinge folkhögskola. Genom nya rektorn Anneli Sahlin kom alltså turen till Stensund. Sammanlagt är det runt 120 musiker från hela landet som gått kursen, uppskattar Jennikel.
Själv fick hon gå den långa vägen och lära sig den irländska folkmusiktraditionen på det traditionella sättet. Genom att sitta timme efter timme på pubar och ödmjukt lyssna på spelmännen för att så småningom kunna spela med. Sedan skaffade hon sig en mastersutbildning i irländsk folkmusik på universitetet i Limerick och startade sedermera den utbildning som hon själv hade velat gå från början. Nu är hon alltså inne på åttonde året med att undervisa och använda sitt rika kontaktnät för att ta hit de bästa gästlärarna på området. Och varje årgång elever sprider traditionen. Små kluster av irländsk folkmusik har bland annat bildats i Linköping, Göteborg och Uppsala.
– Jennikel har haft ett stort inflytande på den irländska folkmusiken i Sverige. Hälften av alla i vår ålder som spelar irländskt har gått kursen, nu kände jag att det var dags för mig, säger Cristoffer Melhus, från Uppsala som spelar whistle.
Årets gäng har alla spelat irländskt tidigare, även om det inte finns något krav på det för att få vara med på kursen. Några i flera år, som Cristoffer. Även gitarristen Anton Hässler från Norrtälje,Torgny Lundberg från Linköping har flera års vana.
– Men jag kunde bara en låt, den jag spelade på intagningen, flinar Oskar Jansson från Linköping som tidigare mest spelat svensk folkmusik på fiolen.
De flesta kommer från den svenska folkmusiktraditionen, men Alice Thorsell är klassiskt skolad på fiol.
– Fast jag kommer ju från Mora, så folkmusiken har ju funnits där ändå, skrattar hon. Och jag har alltid varit intresserad av keltisk musik, men började med folkmusiken i Skottland.
Att spela på gehör i stället för efter noter är befriande tycker Alice. Och lyhördheten för varandra och samspelet gjorde att klassen efter bara två veckor tillsammans galant klarade sitt första uppträdande.
Sara Korpela är musiklärare från Stockholm och spelar dragspel. Hemma har hon ett band som spelar irländskt tillsammans med andra musiklärare. Att bara få ägna sig åt musiken på heltid och att få ha tillgång till så många bra lärare har varit det bästa med kursen tycker hon och får medhåll av övriga.
– Jennikel är väl också okej, säger Anton med glimten i ögat.
I november var klassen på den gröna ön i två veckor för att delta i musikerfestivalen i Ennis. De kom tillbaka med en djupare insikt i traditionen. Bland annat spelade de på en skola för keltisktalande. Eleverna, mellan fyra och tolv år gamla, kontrade med ett eget uppträdande.
– De var sjukt duktiga! De börjar ju spela så tidigt där, berättar Torgny
Vad är det då som gör den irländska folkmusiken så speciell?
– Rytmen, gunget , takten. Det är krämigt, positivt, flödande, dansant, vackert! Kärleken till musiken lyser igenom när klassen ska försöka nagla fast känslan.
– Det nostalgiska är speciellt, tycker Oskar.
– Det finns ingen annan musik som både har sådant gung och sådant allvar, säger Cristoffer.
Förklaringen finns i skalorna, som är annorlunda än inom annan folkmusik, berättar Jennikel.
– Man använder skalor som är kyrkotonala. Vanligast är den doriska skalan som kan beskrivas som en ren mollskala men med höjd sjätte ton. Det gör att skalan känns både blir sorgsen och glad samtidigt.