På framsidan av sin nya diktsamling "Ensamtal" har poeten Ann Jäderlund ett citat av Paul Celan och ett annat av Ingeborg Bachmann. Det är poetisk kitsch att citera dessa superkändisar från efterkrigstiden. De hade en passionerad kärleksrelation och skrev brev och dikter till varandra.

Celans och Bachmanns poesi karakteriseras av reducering av språket för att uttrycka det outsägliga. Jäderlund kan sägas praktisera en liknande metod i sina nya dikter. Hon skriver om den existentiella människan som för ett samtal med tillvaron och sig själv. Den korthuggna stilen påminner mycket om Celan och Bachmann.

I "Ensamtal" försöker Jäderlund närma sig ett landskap som är på en gång ett föränderligt sinnestillstånd och ett ständigt möte med det främmande. Referenspunkterna är berget, floden, rösten och orden. Det är korta gnomiska dikter som nästan sprängs av ett envetet meningsskapande.

Solen går i aortan

ordet för mörker

döljer ett mörkt ljud

vad gäller då

Drivkraften i dikterna utgörs av ett mystiskt sökande efter verkligheten i verkligheten. "Allt har brist", står det på ett ställe. Det är mystikerns livskänsla. Förtvivlan blandas på ett märkligt vis med åkallan. Varken orden, tankarna eller känslorna räcker till inför det absoluta främlingskap som är världen.

Ändå finns det ett du hos Jäderlund som är nåd. Dikterna söker sig rituellt fram till ett sorts kärleksmöte med detta du. Kravet i dikterna är att bli en annan.

Litteratur

Ann Jäderlund

Ensamtal

Albert Bonniers förlag