Den 7 april har det gått år sedan terrorattacken på Drottninggatan i Stockholm.
Terrorattacken på Drottninggatan i Stockholm den 7 april 2017 har för alltid förändrat tillvaron för Marita Björkman och hennes sambo Raimo Mundér. Deras radie har krympt och de stannar helst hemma i radhuset i Eskilstuna. Egentligen är det bara när barnbarnen kallar som de är beredda att ge sig iväg utanför de egna kvarteren. För varken Marita eller Raimo har på allvar hämtat sig efter dådet för fem år sedan. Värken i armen är en ständig påminnelse, men ännu värre är känslan av otrygghet i offentliga miljöer.
– Ändå kom vi lindrigt undan, vi har livet i behåll, säger Marita Björkman som fortfarande inte kan prata om händelsen utan att tårarna kommer.
Det skulle bli en så trevlig helg, Maritas 60-årsdag skulle firas. Raimo hade bokat showen Golden Hits med trerättersmiddag och de checkade in på ett hotell intill Centralstationen. Efter lunch – de minns fortfarande att de beställde in fiskskoppa – på en tvärgata till Drottninggatan bestämde de sig för att ge sig ut på stan en sväng i det soliga vårvädret.
De ville titta in i butiken Lagerhaus, men efter ett tag insåg Raimo Mundér att de gick åt helt fel håll:
– Vi var på väg uppåt istället för neråt på Drottninggatan. Precis när jag vände om hörde jag skrammel och såg folk rusa in i portuppgångarna. Så såg jag lastbilen komma körande och skrek åt Marita: "Spring!".
En familj flyr utmed Drottninggatan.
Men Marita hann inte. För i samma ögonblick kom ett barn flygande som en projektil genom luften och träffade hennes ben. Hon rasade till marken och landade på armbågen. Pojken, en sexåring som var ute på stan med sin farmor, fortsatte och for med huvudet före rakt in i ett plexiglas som satt runt en veranda. Där fastnade han.
– Om jag inte stått där hade han förmodligen inte klarat sig. Nu dämpades hans fart när han träffade mina ben.
Marita hann aldrig uppfatta vad som egentligen hände, men Raimo såg i ögonvrån hur lastbilen rusade förbi och fortsatte meja ned folk utmed gatan. Det låg kroppar i gathörnen och han såg rök välla upp samtidigt som han försökte få upp den förvirrande och helt hjälplösa Marita.
– När jag lyfte henne såg jag hur benpiporna stack ut ur högra armen. Jag fick upp henne på en stol utmed väggen och såg hur någon försökte få loss pojken. Han satt fast med glaset som en krona runt pannan. Samtidigt började telefonen ringa. Det var släkt och vänner som visste att vi var i Stockholm. Några hade försökt nå Marita som inte kunde svara.
De första fem-tio minuterna efter attacken var allt helt stilla. Sedan började brandkår och ambulanser strömma till.
– Vi var tre skadade på samma ställe och jag fick vänta till sist, berättar Marita.
– Pojkens farmor var svårast skadad, hon hade kastats upp i luften. Pojken var andra prioritet. Han blödde från huvudet. Vi har haft kontakt med hans pappa efteråt och han är helt återställd. Farmor hade varit mycket illa däran och legat länge på sjukhus men repat sig hyfsat.
Så småningom kördes Marita och Raimo i ambulans till Södersjukhuset där hon opererades dagen efter dådet. Den krossade armbågen lappades ihop med en metallplatta, ett stort antal skruvar och ett 40-tal stygn.
Marita Björkmans arm kommer aldrig att få tillbaka hela sin funktion. Men sannolikt räddade hon livet på en liten pojke som kom flygande som en projektil så att hon kastades omkull på gatan.
Men helt bra kommer hennes högra arm aldrig att bli.
– I början fick Raimo hjälpa mig med allt. Jag kunde varken tvätta mig eller borsta tänderna själv. Fortfarande kan jag inte lyfta upp armen och att till exempel cykla, är uteslutet. Och vi har tvingats köpa ny bil, med automatväxel, för jag kan inte längre växla med höger arm.
Marita Björkman har lång erfarenhet som förskollärare, men att hjälpa barn av och på med kläder, blev omöjligt.
– Det blev barnen som fick hjälpa mig istället.
Till slut orkade hon inte med alla fajter med Försäkringskassan längre utan gick i pension i förtid trots att hon tidigare alltid tänkt sig att fortsätta åtminstone till 65.
"Vi har inte varit tillbaka till Stockholm förutom till rättegången." Bara barnbarnen kan få Raimo Mundér och Marita Björkman att ge sig iväg utanför de egna kvarteren.
– Handläggaren ringde med jämna mellanrum och tjatade om att jag skulle säga upp mig efter 40 år som förskollärare och söka ett annat jobb som jag klarade. "Vilket jobb tror du en kvinna på 60- plus skulle kunna få? " frågade jag och fick svaret att "Jag hör ju att du kan prata i telefon, så det skulle du iallafall klara".
Det blev inget Golden Hits den där lördagen i april 2017. Och inte senare heller.
– Vi har erbjudits nya biljetter eller att se någon av deras föreställningar i Malmö eller Göteborg. Men tackat nej. Mallorcaresan bokade vi av. Och vi har bara varit tillbaka till Stockholm en enda gång sedan terrorattacken, det var för att vittna i rättegången. Då togs vi hand om av en reporter på SVT som såg till att vi fick åka taxi både till och från tingsrätten. Men vi tackade nej till att gå ut och äta middag på kvällen utan stannade på hotellet.
Rakhmat Akilov förhörs under rättegången i Stockholms tingsrätt.
Ja, upplevelserna på Drottninggatan har satt djupa spår och begränsar numera deras liv på många sätt. Lusten att resa är som bortblåst och att röra sig i sammanhang med mycket folk på öppna ytor undviker de i möjligaste mån.
– För några år sedan försökte vi besöka Vilsta marknad. Vi åkte dit precis när den öppnade, innan så många andra hunnit komma. Men lastbilarna som marknadsknallarna kört dit fick oss att vända hem igen efter bara en liten stund.
Marita Björkman går helst enbart utmed bekanta gator där hon vet var hon kan komma undan om något skulle hända.
– Jag föredrar att promenera där jag har koll på vilka grindar som är öppna och vilka som är låsta. Jag känner att jag hela tiden måste veta var jag kan springa in om det skulle komma en bil i hög fart. Ett tag hämtade jag ganska ofta ett av barnbarnen nere på stan. Men jag vågade inte gå raka vägen hem utan kryssade utmed de gator där jag känner till var jag kan komma undan.
Hon konstaterar att terrorattacken definitivt gjort deras liv mindre.
– En krossad armbåge kan man trots allt leva med. Men det är så mycket annat som förändrats av den här skiten. Jag blev tvungen att sluta jobba, värktabletterna gav mig blödande magsår och till Mallorca lär jag aldrig komma.
Vad tänker ni om terroristen?
– En riktig skitstövel. Varför ska han få vara kvar i Sverige? Nu sitter han i svenskt fängelse och kostar skattebetalarna en massa pengar. Ge de pengarna till de som skadades och lemlästades vid terrorattacken istället. Dessutom har han gjort alla duktiga, trevliga invandrarfamiljer som jag mött under mina år som förskollärare en stor otjänst. Numera är det nästan så att jag blänger och går åt sidan om jag ser någon som inte ser svensk ut. Det är förskräckligt.
Fem år efter terrorattentatet ger författaren och journalisten Åsa Erlandsson ut en bok om händelserna på Drottninggatan.