Det är i mitten av 1960-talet. En blyg yngling spelar piano på den lokala puben i Londonförorten Pinner. Ibland får han klättra ut genom ett fönster för att inte åka på stryk. Föräldrarnas gräl har för länge sedan gjort honom konflikträdd och ängslig. Den auktoritäre pappan vägrar för övrigt att acceptera den musikaliska karriär som just har börjat. Rockmusiken kommer enligt honom att göra sonen till en "wide boy" – en smågangster.
Det låter kanske som en högoddsare att samma kille ungefär 15 år senare ska spela i Central Park iklädd Kalle Anka-kostym – inför en halv miljon fans. Men det är precis vad som händer.
Självbiografin "Jag Elton John" kan jämföras med en glammig och betydligt mer vågad variant av tv-programmet "Min sanning" – körd på snabbspolning. Bokens första två tredjedelar håller ett tempo som gör mig andfådd, mer dynamik skulle inte ha skadat. Det finns inte utrymme för någon eftertanke vare sig i berättelsen eller i den karriär som tar fart på allvar runt 1970 med album som "Elton John" och "Tumbleweed connection".
Tillsammans med textförfattaren Bernie Taupin erövrar Elton John snabbt världen. Han säljer mängder av plattor och badar i pengar som han inte kan hantera. Hans shoppingintresse blir ett beroende som går i spinn. Efter ett party vaknar han och upptäcker att han har köpt en spårvagn som måste skeppas till Storbritannien – från Australien.
En av berättelsens förtjänster är att Elton John lyckas förmedla den absurda känslan vid ett snabbt genombrott. Efter en spelning kommer barndomsidolen Dusty Springfield in i logen för att hälsa. Vid ett annat tillfälle passerar Bob Dylan i trappan på Fillmore East. Han berättar att han älskar texten till "My father's gun".
Eltons svårigheter att hålla minsta tåspets kvar på jorden känns inpå huden. Det blir inte enklare när turnébussen byts till ett eget Boeing inrett med bar, orgel, soffor och matsalsbord. Alltsamman liknar mest en absurd saga.
Det kryddas friskt med anekdoter. Den interna humorn mellan Elton och kompisen Rod Stewart får honom i början av 1980- talet att anlita någon som skjuter ner luftballongen som gör reklam för Rods konsert på Earl Court.
Lättsamheten blir ett tomt surr över ett liv som håller på att gå snett. Extravaganta framträdanden och alltmer urspårade fester gör att man bara väntar på baksmällan – och den kommer. När Elton drar sin första lina kokain är det början på ett 16 år långt missbruk som är nära att ta hans liv.
Bokens senare kapitel innehåller mer av den eftertanke som jag tidigare har saknat. Under ett möte hos Anonyma Alkoholister säger en annan deltagare att Eltons sätt att fästa sig vid negativ kritik tyder på dålig självkänsla. Det är närmast ett understatement. Problemen för Elton att känna sig okej som han är har vibrerat mellan raderna sedan beskrivningarna av uppväxten.
När Elton blir nykter tvingas han konfrontera känslor som han tidigare har flytt. Han mognar och sansar sig och blir pappa till två söner. Men trots att han drabbas av prostatacancer och livsfarliga komplikationer efteråt är det osäkert om han kommer att lyckas med ambitionen att dra ned på tempot. Avskedsturnén "Farewell yellow brick road" pågår ännu och vad som händer sedan är skrivet i stjärnorna.
Boken blir inte bara en hisnande berättelse om Eltons Johns fantastiska musikkarriär, utan också om priset som han har fått betala för att göra den.
Litteratur
Jag Elton John
Elton John
Övers. Marianne Mattsson
Albert Bonniers förlag