Fem dödades och ett 15-tal skadades vid terrorattacken på Drottninggatan den 7 april 2017.
Den 7 april 2017 hade Hans och Annette Bergquist tagit bilen från Eskilstuna till Stockholm. Annette hade äntligen fått sin man med på noterna:
De skulle gå i affärer, äta lunch och strosa lite i det fina vårvädret. Bilen ställde de i utkanten av stan och tog tunnelbanan in till city. Efter ett restaurangbesök i Gamla stan promenerade de norrut längs med Drottninggatan.
För första gången berättar de nu om aprilfredagen för fem år sedan när shoppingrundan förvandlades till ett inferno som höll på att kosta dem livet.
– Jag minns att vi gick förbi Gudrun Sjödéns affär. Det är inte min stil, men de färgglada kläderna lyste upp i skyltfönstret. Mitt mål var istället en annan klädbutik, Fanny Michel, långt uppe på Drottninggatan, minns Annette Bergqvist.
– Jag gick in i några småaffärer medan Hasse väntade ute på gatan. Precis när jag kom ut ur en av butikerna ringde vår son till Hasse. Vi stod mitt på gatan mellan två betonglejon, Hasse i telefon med ryggen mot Drottninggatan, jag mittemot.
Plötsligt bryter ett motorljud igenom Hasses telefonsamtal och han hinner tänka "någon spoling testar sin bil" innan han ser hur Annette står som paralyserad.
Sedan hör han ett våldsamt brak.
– En stor lastbil kränger till, svischar förbi och missar mig med bara någon decimeter. Jag känner vinddraget och i samma veva kommer en kvinna ut ur en affär på andra sidan gatan. Han klipper henne med full kraft och hon flyger som en vante högt upp i luften. Sedan fortsätter lastbilen in i en uteservering där som tur är ingen sitter. Men stolar och bord dras med och det rasslar som av en vägskrapa när bilen plöjer vidare nerför Drottninggatan. Samtidigt skriker någon "det kommer fler". Jag sliter tag i Annette och rusar in i en butik rakt över gatan. Där får jag tag i ett järnrör och ställer mig vid dörren.
Betonglejonet syntes troligen inte från lastbilshytten. Därför körde terroriten på lejonet och krängde åt höger. Det räddade med största sannolikhet livet på Hans och Annette Bergquist från Eskilstuna.
Hans Bergquist säger att han direkt kopplade till terrordåd, liknande attacker hade nyligen skett i Nice och Berlin med tunga fordon som kört in i folkmassor.
Annette reagerade inte lika handfast.
– Nej, jag blev helt blockerad och frös som fast på stället. Jag såg en stor blå Spendrupsbil med ett ölglas på sidan komma i världens fart runt hörnet från Kammakargatan. Den tvärnitade som att den skulle vända, men svängde istället ned på Drottninggatan där vi stod. Jag såg killen vid ratten, jag mötte hans blick, vi hade ögonkontakt. Han hade en svart mössa på huvudet. Sedan tryckte han på gasen och siktade rakt mot oss.
Bild ur polisens animering av förloppet vid lastbilsattacken på Drottninggatan den 7:e april 2017.
Deras räddning blev att föraren vid den snäva svängen inte uppfattade betonglejonet som stod i det vänstra gathörnet.
– Han satt högt upp i hytten och körde för snabbt för att hinna se lejonet. Istället körde han på det så att lastbilen krängde ut åt höger och missade oss precis.
Det första offret blev istället kvinnan som i nästan samma ögonblick gick ut ur en av Drottninggatans butiker.
– Jag såg hur hon träffades och hann tänka "sånt här händer bara inte". Men det gjorde det. Hon dunsade ner i gatan och på näthinnan har jag fortfarande hur hon låg där i samma sorts färgglada kläder som jag sett i skyltfönstret tidigare på eftermiddagen. Sedan dröjde det bara någon sekund innan han tog hennes kompis också.
Medan Hans stod vid dörren med järnröret blev Annette omhändertagen av personalen inne i butiken.
– Jag var helt hysterisk, men de var jätterara, gav mig vatten och försökte lugna ned mig. Samtidigt kom en ung tjej in och råskällde på oss allihopa för att vi inte kom ut på gatan och hjälpte till. Hon var naturligtvis också i chock och reagerade med ilska.
När de vågade sig ut ur affären hördes knappt ett ljud. Gatulivet hade tystnat och Drottninggatan såg ut som en krigszon. Omkullvälta möbler, en överkörd hund, kroppar överallt. Hans fattade ett snabbt beslut: "Vi sticker härifrån". De sprang ut till Sveavägen och lyckades få tag på en taxi som körde dem till tunnelbanestationen där bilen stod parkerad.
– Bara en halvtimme senare stängde polisen av hela city och då hade vi inte kommit därifrån på många timmar, konstaterar han.
Hans samtal med sonen bröts när lastbilen kom körande och därefter blev mobilnätet överlastat av alla som försökte få tag på sina anhöriga.
– Sonen kunde inte nå oss och trodde att vi blivit ihjälkörda.
När de kommit i säkerhet kontaktade de polisen och berättade vad de sett.
Några timmar senare gick polisen ut med en bild från en övervakningskamera i tunnelbanan och Annette var säker: det var den man som tittat ned på henne från lastbilshytten.
Drottninggatan efter dådet - som en krigszon. "Jag har inte varit tillbaka förutom till polisens rekonstruktion. Jag gillr att gå i affärer, men Drottninggatan lockar mig inte längre" säger Annette Bergquist.
De erbjöds krishjälp och Annette gjorde ett försök, men tyckte det funkade bättre att prata med familj och vänner.
– Vi fick också väldigt bra stöttning av vår advokat och av polisen som var med när det gjordes en rekonstruktion av händelseförloppet. Det var jobbigt att gå igenom allt igen. Jag höll nästan på att svimma trots att jag arbetat som larmoperatör och varit med om många svåra saker, säger Annette.
– Jag trodde jag var ganska tuff, men då tappade jag det helt. Och det tog lång tid innan jag klarade av att höra ljudet av en lastbil utan att trycka mig intill husväggarna. Fortfarande kan jag reagera om jag hör en tung bil accelerera. Det sitter i huvudet på mig. Inte så att jag kan säga att mitt liv blivit förstört, men när jag tänker på och pratar om händelsen så kan det ibland kännas som att jag har tuggummi i huvudet och att jag håller på att börja gråta.
Journalisten Åsa Erlandssson har lartlagt terrorattacken på Drottninggatan i Stockholm för fem år sedan "Drottninggatan".
Hans inflikar:
–Jag kan inte påstå att jag tänker på det särskilt ofta. Dådet var ju inte riktat mot oss personligen. Däremot var det ett mycket allvarligt angrepp på vårt öppna samhälle.
Vad tänker ni om han som körde lastbilen?
– Jag minns inte ens vad han heter, säger Hans.
– En ynklig liten krake, var intrycket i rättssalen, säger Annette. Han vågade inte ens titta upp när vi kom in.
Trots många förfrågningar från tidningar, radio och tv är det först i och med Åsa Erlandssons bok "Drottninggatan" de berättar sin historia offentligt. De vill dock inte vara med på bild.
–Vi vill inte hamna i fokus. Under rättegången fick vi särskilda lappar med en röd prick som signalerade att vi inte ville prata med media. Det respekterades.
"Hade vi inte stått vid lejonet och hade han inte hade kört så fort så hade vi inte klarat oss. Men det var inte dags för oss än" säger Hans Bergquist om terrordådet på Drottninggatan. Skyltarna bar de om halsen under rättegången. Den röda pricken betyder att de inte vill bli kontaktade av media.
Däremot har Annette röst använts som vinjett till SVT:s rapportering från rättegången.
– Vid ett tillfälle kände jag mig både påhoppad och förringad och sade ifrån ordentligt. Sedan ringde SVT och frågade om de fick använda ett klipp av min röst som vinjett. Det var OK, ingen kunde ändå höra att det var jag.