Det är romanen ”Den dagen den sorgen” som katapultat Jesper Larsson rakt upp i det litterära finrummet. En 129 sidor lång mardröm på obruten prosa om en ensamstående pappa som obönhörligt ser sin tonårsdotter försvinna alltmer för varje dag.
Kritiker har haussat, ny upplaga har tryckts och i november är han dessutom rykande aktuell med den nyskrivna novellen ”Ang. ärende 6.14.” som ska läsas av skådespelaren Peter Andersson i Sveriges Radio.
Nordiska rådets litteraturpris placerar dessutom in Jesper Larsson i ett sällsynt fint sällskap med andra nominerade nordiska författare som Kerstin Ekman, Steinar Bragi, Inghill Johansen och Linn Ullmann.
Hur har SR:s romanpris påverkat dig och din bok?
– Boken har tryckts i en upplaga till, som en direkt följd av priset. Så den har ju fått lite mer uppmärksamhet. Och jag har fått lite fler förfrågningar, säger Jesper Larsson.
Har du fått bättre självförtroende?
– Det är väl mer tveksamt. Det pendlar som vanligt mellan att vara obefintligt och megalomaniskt, i författarrollen bör tilläggas. Viktigast av allt i den aspekten var nog snarare att boken blev färdig överhuvudtaget, att jag visade för mig själv att det var möjligt att göra det en gång till.
Skulle du säga att din kulturella status som författare har höjts nu?
– Ingen aning. Och jag tror inte att det är riktigt smart att göra sådana bedömningar om en själv. Men om jag ska svara nåt så tror jag inte att den har påverkats särskilt mycket, jag är nog fortfarande en ganska liten spelare, även om jag som sagt har fått lite fler förfrågningar.
Känner folk på stan igen dig?
– I samband med romanpriset var det en och annan som gratulerade, men det var mest människor som jag var bekant med sen tidigare. Annars har jag inte märkt något direkt. Inte en enda har velat stannat och ta en selfie faktiskt. Haha.
Din huvudperson i ”Den dagen den sorgen” heter Bengt och är byggjobbare och har en 14-årig dotter som heter Melissa som han börjar tappa greppet om. Du har själv tonårsbarn numera, känner du igen dig i Bengts agerande?
– Jag känner åtminstone igen mig i Bengts oro, men absolut inte i hans agerande. Jag har tack och lov inte en sådan relation till mina tonårsbarn. Jag har fått frågan förut vad jag har för relation till Bengt och då har jag svarat att jag förstår honom.
Som läsare upplever jag något osäkert, rubbat, över det som händer i din bok, nästan som en skräckupplevelse, var det medvetet från din sida?
– Ja och nej, vill jag svara. Den känslan är nog snarare en effekt av hur jag valde att berätta historien, att inte vika en tum från Bengts perspektiv, vilket kanske gör att läsaren blir osäker på vad som egentligen händer.
Har dina barn läst boken?
– Min son har läst den. Han låg vaken en hel natt och läste färdigt. Och det är väl ett bra betyg.
Är det Oxelösund som figurerar i romanen? Jag menar, hamnen, havet, stålverket, det finns ju där i dina beskrivningar?
– Jag brukar svara nej på den frågan. Det är en fiktiv plats som inte namnges. Men vad fan, det är klart att det är väldigt mycket som är inspirerat av Oxelösund. De detaljer du nämner inte minst. Gator och torget med affär och bibliotek, då var det Oxelösund jag såg framför mig när jag skrev.
Jag tänker mig att det här skulle bli en bra film i fransk nya vågen-stil, där man hela tiden hålls på halster. Vem tycker du borde spela huvudrollen som Bengt?
– Haha, vilken rolig tanke. Eller Gus van Sant med amatörer i Portland. Nej, det har inte kommit några förslag om filmatisering. Och skådespelare? Ja, vad ska jag säga? Jag drar till med Eddie Axberg, trots att han är för gammal. Men han har ju gjort ett par helt oförglömliga roller.
Har du någon agent som får boken översatt?
– Nix, jag har ingen agent. Har inte hört nåt om översättning. Men för en sån som jag som inte är så känd krävs det något extra för att det ska vara aktuellt. Typ att vinna ett internationellt pris. Det vore ju en dröm att bli översatt till ett annat språk.
Du översätter Harlequinböcker till vardags. Det är ju lite skillnad i konstnärlig nivå mot det du annars skriver, hur tänker du om det?
– Visst förstår jag att det finns nivåskillnader mellan det jag översätter och det jag skriver själv. Eller nej, jag ändrar mig. Eftersom jag inte tror på en objektiv sanning i estetiska sammanhang så finns det inte heller någon nivåskillnad. Man kan inte säga att det ena är bättre än det andra, och framför allt inte finare. Det handlar om tycke och smak. Men det är ju ett brödjobb, medan mitt författarskap handlar om något mer än bara arbete.
Åker du till Helsingfors om du får Nordiska rådets pris?
– Jag har ingen aning om ifall jag får det eller inte, men jag ska åka till Helsingfors. Tror inte att man får reda på det på förhand. Jag hoppas inte det i alla fall. Det blir väl som på Oscarsgalan, ”and here are the nominees.”
Har du läst någon av de andra nominerade?
– Nej, inte en enda. Inte ens Kerstin Ekman, pinsamt nog. Jag läser så lite.
Varför?
– Brist på tid och energi. Den tid jag har vill jag utnyttja till att skriva själv, det ger mig mer helt enkelt. Men jag skulle väldigt gärna vilja läsa mer. Fast nu slår det mig att jag visst läser, jag läser kärleksromaner på engelska fyra timmar om dagen. Det gör nog att jag blir lite trött på att läsa faktiskt.
Vilken är världens bästa bok?
– Om jag bara får välja en säger jag ”Mörkrets hjärta” av Joseph Conrad.
Litterära förebilder?
– Lars Norén. Han hade tillgång till allt på nåt sätt, allt språk och all handling, allt var möjligt. Det är för jävla sorgligt att covidskiten tog honom också.
”Den dagen den sorgen” tog nio år att slutföra, ett riktigt kraftprov, av allt att döma. Har du några fler romaner i dig nu?
– Jag har fler romaner i mig. Minst två. Det börjar närma sig ett beslut om vad jag ska dra igång med. Men jag drar mig lite för det.
Hur kommer det sig?
– För att jag vet hur det kommer att bli, att jag kommer att leva med det i flera år, nästan dygnet runt. Känna en massa tvivel, ha dåligt samvete för att jag inte jobbar på romanen, inte ha tid att jobba fast man vill. Men det finns ju också härliga stunder, framför allt längre fram i ett projekt. När man står i duschen och så dyker det upp en perfekt formulering så att man måste skynda sig ut och skriva ner det på vad som helst som finns i närheten, nåt bankkuvert eller nåt, säger Jesper Larsson.
Nordiska rådets litteraturpris delas ut i Helsingfors den 1 november.