Novellens huvudperson tvingas bland annat uppleva en skogsbrand som får förödande konsekvenser.
SN-novellen
Det kändes som en sekund men jag visste att det hade gått flera hundra år. Det var en konstig känsla, vetskapen om att allt var annorlunda, att det hade gått så lång tid utan att själv ha förändrats. Jag visste exakt vad jag skulle göra, vi hade fått instruktioner och jag började gå mot samlingsplatsen.
Det var fullt av människor där och man kunde nästan känna lukten av stress i luften. Då undrade jag varför alla var så stressade. Nu vet jag.
Efter en stund gick en kvinna upp på scenen framför mig, hon var nog i trettioårsåldern och hade håret uppsatt i en strikt fläta. När hon började prata tystnade alla.
Hon berättade om vad som skulle hända nu, hur vi lugnt och stilla skulle gå upp genom gången bakom oss och sedan bli skannade.
Jag kan känna chippet i min handled, alla fick sådana innan vi fick gå in i bunkern för de skulle veta vilka vi var. Skannern godkände mitt chip, det var också en konstig känsla att veta att man har något i sin handled som kan berätta för alla vem man är.
Efter det knuffades jag vidare av folkmassan. Jag var osäker på vart vi var på väg men jag antog att vi skulle till våra rum och det visade sig att jag hade rätt. Jag hade kommit in i en lång korridor med massvis av dörrar längst väggarna, på varje dörr finns en skanner och ett eller flera namn. Efter några korridorer och svängar hittade jag min dörr med mitt och mina föräldrars namn. Jag skannade min handled och blev insläppt, rummet innanför var litet och luktade kvavt, det fanns två sängar, en stor och en liten, en klocka, en stol, ett bord och en lampa.
Jag la mig på den stora sängen, lakanen var sträva och kuddarna var hårda men det spelade ingen roll, jag tänkte ändå inte somna, jag hade sovit tillräckligt länge.
Klockan ringde och jag satte mig snabbt upp och stängde av den. Sedan öppnade jag dörren och gick ut i korridoren, den var full av människor som alla gick åt samma håll, jag följde bara efter. Det slutade med att jag stod framför en två meter hög dörr av metall som efter ett tag sakta började öppna sig, folk började tränga sig igenom den smala springan och jag blev åter knuffad framåt. När jag var igenom dörren såg jag en lång trappa. Folk hade börjat springa och för att inte bli nertrampad gjorde jag detsamma, sedan var jag ute. Efter flera hundra år av kryosömn fick jag äntligen se naturen igen, men den var förändrad, den var inte längre den plats jag kände till.
Den första veckan på ytan gick det ganska bra, inget hände och folk gjorde det de skulle. Men sakta började folk insjukna, först kom hostan, sedan febern och till sist döden. Alla var rädda, de visste inte varför detta hände, ledarna för vår bunker kallade på hjälp genom walkie-talkies men ingen svarade.
Jag var ganska säker på att det var luften som förgiftade folk, innan jag gick in i kryosömnen hade forskare berättat för oss att det skulle ta ca 300 år innan giftet var borta och det hade gått 350 år, tror vi.
Det blev så illa att folk sattes i karantän, och karantänsalarna blev bårhus. Ingen visste vem som skulle dö härnäst. I slutändan var det bara tio personer kvar och jag var en av dem. Alla ledare var döda och vår lilla grupp bestod av mig - en trettonårig flicka, två sextonåringar, en artonåring, en tjugoåring och fem barn som antagligen var under nio.
Vi bestämde oss för att lämna bunkern som nu var ett ställe för död och förruttnelse. Men först packade vi allt som man skulle kunna tänkas behöva: kartor, vatten, mat, ficklampor, tält, tändstickor, tändare, walkie-talkies, kläder och vapen.
På kartorna var alla bunkrar som hunnits byggas utmärkta, det fanns inte många, bara tolv stycken i hela världen men den närmaste var bara cirka tio mil bort. Vi bestämde oss för gå att dit.
Det skulle ta ungefär fyra till fem dagar att gå till bunkern enligt våra uträkningar. Det skulle vara riskabelt och vi visste inte om någon annan skulle dö av den giftiga luften, men vi hade inget val.
Vi började gå dagen efter, barnen klagade på att det gjorde ont i fötterna och sa de sa att de inte orkade mer. Det resulterade i många pauser och att vi turades om att bära dem. När vi äntligen stannade för att slå läger var jag trött och ville bara sova, men vi behövde fortfarande tända en eld och äta.
På natten vaknade jag av att någon grät och jag gick ut ur mitt tält, det var Rose eller Rosie som jag kallade henne, hon var ett av barnen, jag tror att hon var sex år, men jag var inte säker. Hon var liten till växten, men hennes ögon speglade en äldre själ. Jag gillade henne, hon hade sett sina föräldrar dö men var fortfarande så stark.
Jag frågade henne vad som hänt, men hon svarade inte utan bara stod där och tittade in i elden. Jag tog hennes hand och hon kollade upp, då sa jag att jag kunde berätta en historia om hon ville. Hon nickade.
Vi satte oss ner framför elden och jag började berätta. “Mina föräldrar berättade alltid för mig om de eldfödda, de var människor som överlevde vad än världen kastade mot dem, de kunde gå genom eld utan att ta skada, de var modiga och stod för det som var rätt, men även de modigaste blir rädda och även de odödliga kan dö. För från eld vi är komna och till eld vi måste återvända”.
Det kanske var grymt att berätta det för henne men hon var stark, hon var en av de eldfödda, hon hade överlevt De sju dagarna av eld, hon hade överlevt sina föräldrars död och hon hade överlevt den giftiga luften. Om man tänker efter var vi nog inte så olika, Rosie och jag.
Till slut somnade hon och jag bar tillbaka henne till hennes tält, som hon delade med sin lillebror Ty.
Nästa dag fortsatte på samma sätt, med undantaget att Rosie och jag pratade mer. Jag pratade inte så mycket med de andra, det fanns inget att prata om förutom det alla försöker att undvika. Ingen ville prata om varför vi var här, ingen ville prata om De sju dagarna av eld, om hur människan utrotade sig själv med vapen de trodde skulle gå att kontrollera.
Dagen efter blev händelserik, det började med att alla badade, det var kul och alla kunde simma, sedan fångade vi fisk och åt vår första icke-processade mat sedan vi hade vaknat ur kryosömnen.
Efter det fortsatte vi att gå och passerade genom en ruinstad täckt av buskar och träd. Där delade vi på oss för att kunna utforska mer av staden. Jag tog Rosie och Ty med mig, sextonåringarna gick tillsammans och artonåringen följde med tjugoåringen och de andra barnen.
Precis när jag rundade hörnet på mitt andra kvarter hörde jag en explosion och jag plockade upp Ty och tog Rosie i handen och började springa mot ljudet. När jag kom fram såg jag blod och död, den ena sextonåringen stod och stirrade på den andra som var dränkt i blod, jag höll för Tys ögon men Rosie hade redan sett.
Jag skrek “Vad hände?”, sextonåringen stammade något om en mina. Nu när jag tänker efter tror jag att de två sextonåringarna var tvillingar. Jag kunde se tårar rinna ner för hennes och Rosies ögon, jag var bara lamslagen.
Efter det kom den sista gruppen också dit, jag sa till arton- och tjugoåringen att inte låta barnen se det. Vi var alla chockade när vi fortsatte gå. Det fanns inget vi kunde göra för den döda sextonåringen, han hade redan varit död när jag kom fram.
På kvällen kunde jag inte sova men jag kunde inte gråta heller, hur mycket jag än ville gråta så kunde jag inte.
När vi fortsatte gå dagen därpå var stämningen spänd, ingen ville prata och alla såg jättetrötta ut.
Jag var glad när det blev kväll och jag fick sova, men mitt i natten vaknade jag av ett muller och lukten av rök. När jag gick ut ur tältet brann skogen, stora lågor hade slukat träden och luften gick nästan inte att andas.
Jag skrek åt de andra att vakna, sedan sprang jag in i barnens tält och väckte dem, jag sa till dem att de skulle ta sig härifrån. När jag kom ut ur tälten hade alla vaknat och de höll febrilt på att plocka ihop packningen, och sedan sprang vi därifrån.
Det var redan försent när jag insåg att Ty inte var med oss. Rosie hade insett det före mig och hon var redan på väg tillbaka. Jag kom fram precis i tid för att se Rosie putta bort Ty från platsen för ett fallande träd, hon tog på så vis hans plats och jag såg henne falla under trädets vikt.
Jag sprang fram och satte mig på huk bredvid henne. Jag hörde henne säga “Du hade rätt, till och med de eldfödda måste återvända till elden de föddes ur”, sedan slöt hon sina ögon och jag grät.
Trädet var tungt men jag lyckades rulla bort det från henne och sedan bar jag henne tillbaka. Ty gick vid min sida. Vi begravde henne och jag kunde inte sluta gråta.
Vi fortsatte att gå, det var ingen idé med att stanna och våra tält hade brunnit upp. Efter några timmar var vi framme vid bunkern. Några personer kom ut och mötte oss, det måste ha varit deras nattpatrull. De bad oss att hålla fram våra handleder och skannade oss. Vi fick också berätta vad som hänt oss och de berättade att folk hade dött där också, fast inte lika många. Sedan fick jag ett nytt rum i den här bunkern.
Nu ligger jag i min säng och går igenom allt som hänt, ända från dagen mina föräldrar dog och hur det resulterade i att jag fick sövas ensam. Jag tänker på att alla som jag någonsin känt är döda, de dog för 350 år sedan och jag är här, ensam. Alla sa alltid att livet var orättvist, men vem är det orättvist mot? De som dog för så många år sedan, eller mot mig som behöver sakna dem nu.
Jag gråter tysta tårar över alla som behövt dö, över alla som behövt lida på grund av vad en grupp av människor gjorde. Jag gråter över Rosie som inte skulle behövt dö om jag kunnat räddat henne och över Ty som inte längre har någon familj. Han är för ung för att kunna komma ihåg sin syster eller sina föräldrar när han blir äldre. Men vad är egentligen värst, att sakna någon man känt, eller sakna någon som man inte skulle veta existerat om inte någon berättat det för en?
Jag antar att jag är en av de eldfödda nu, liksom Rosie. Jag önskar att hon är på en bättre plats, jag kände henne egentligen inte men ändå saknar jag henne, och jag hoppas hon kommer ihåg mig var hon än är.