Det händer att jag på psykoterapimottagningen skickar med något citat av Hasse Alfredson till mina klienter; "en spik i foten", "livet är som en påse" och lite annat smått och gott. Fast det sker nu alltmer sällan eftersom de flesta klienter, betydligt yngre än jag, tittar förvånat och undrande på mig. Jag inser att de inte har någon aning om vad jag pratar om.
Ändå var det Hasse Alfredson som tillsammans med Tage Danielsson förändrade svensk humor. De smaksatte den med samhällskritik, sex, kropp och improvisation, och på så sätt lade de grunden för vår egen tids humor. Kulturens alltiallo Kalle Lind har skrivit en grundlig och stark biografi om denne egensinniga skåning som mestadels bodde i Stockholm.
Boken är inte en tillbakablick på 1960-, 70- och 80-talets humor. Den humorn har redan haft sin tid. Kalle Lind konstaterar lite torrt att när vi påminner oss om Hasseåtage-sketcher är vi orimligt positiva. När vi sedan konfronteras med dem är vi orimligt besvikna. De flesta av duons sketcher är passé – men de var med om att skapa sin samtid.
"Hasse Alfredson" är en biografi om en man som producerade både det som var högt och lågt, allt från guldfåglar till kalkoner, men det är också en bok om vad och vilka som inspirerade honom till allt detta. Kalle Lind är grundlig. På ett nästan häpnadsväckande sätt fångar han inte bara in Alfredson – även alla personer i hans omgivning blir genomlysta och granskade. De har alla satt sina avtryck i Alfredsons ofantliga produktion. Stundtals växer biografin till att bli en analys av främst 60-talets stora komiker som levde i gränsöverskridandets tid.
Kalle Lind beundrar sin Hasse Alfredson, men har också en sällsam förmåga att skildra hans mörkare sidor. Dit hör de smärtsamma förluster som Alfredson gör i livet; sin pappa i tidiga år, sonen Mats och kollegan Tage. Alfredson drabbades hårt av alla deras död men hade svårt att sörja. Snarare begravde han sig i arbete och kapslade in sin sorg till något som ibland mer liknade bitterhet. En filmrecensent beskrev Alfredson efter Tages död som en båt som förlorat sitt roder.
Det fanns en rastlöshet hos Hasse Alfredson som gjorde det svårt för honom att behålla projekt under längre tid. Direktör på Skansen under tre års tid var ett av de längre. Hans kreativitet spänner från filmer, romaner, sketcher och sånger till barnlitteratur. Filmerna består mer av situationer än av övergripande handling. Alfredsons produktion var enormt stor och han citerade själv Nils Ferlin: "Gud må förlåta mig somliga rader."
Till dubbelheten hör också hans samhällskritiska engagemang. Å ena sidan var han radikal och ställde sig tidigt på Vietnams sida under kriget mot USA. Tidigt engagerade han och Tage sig för Amnesty. Å andra sidan var han samtidigt en underhållare i salongerna och blev välbeställd genom sitt arbete. Kritik för detta kom från såväl höger som vänster. Framträder gör bilden av en man som gjorde det han ville. Somt blev bra, väldigt bra, och annat inte.
Kalle Linds porträtt av Hasse Alfredson är kärleksfullt. En sann kärlek som inte väjer för Alfredsons mer komplicerade sidor. Lind besitter dessutom en enorm kunskap om Alfredsons samtid. Men kontexten vilar alltid trygg runt huvudpersonen. För oss som har formats av denna tid är boken ett måste. Det var Hasse Alfredson som berättade om oss, roade oss och som var som oss. Fast lite mer.
Litteratur
Kalle Lind
Hasse Alfredson – En sån där farbror som ritar och berättar
Forum