"Systrarna" handlar om tre systrar som vÀcker nyfikenhet nÀr de flyttar in i miljonprogramsomrÄdet pÄ Södermalm tidigt 2000-tal. De pratar bara engelska sinsemellan och deras öden verkar förutbestÀmda att sammanflÀtas med författarens, vars alter ego har samma namn i boken.
ââDet Ă€r som att de har en helt egen vĂ€rld och gemenskap via sprĂ„ket. NĂ€r jag var yngre gjorde jag och mina kompisar â och sĂ€kert mĂ„nga i min generation â upptĂ€ckten att vi kunde öka vĂ„r coolhetsfaktor genom att slĂ€nga in lite engelska ord. Trots att ingen av oss hade varit i USA sĂ„ satt vi dĂ€r pĂ„ McDonalds och slĂ€ngde oss med fraser ur hiphop-lĂ„tar utan att kĂ€nna till bakgrunden.
Romanen genomsyras av systrarnas engelska dialog. Ett medvetet drag frĂ„n författaren, som skrev hela romanen pĂ„ engelska â innan han sjĂ€lv översatte den till svenska.
ââDet finns ingenting mer förlamande Ă€n perfektion. För mig blev det pĂ„ nĂ„got vis enklare tack vare att jag har mina begrĂ€nsningar pĂ„ engelska. Jag bestĂ€mde nĂ€r jag skrev det första utkastet att jag inte fick googla upp nĂ„got ord utan skriva med det sprĂ„k jag hade. Att skriva utkastet pĂ„ engelska rĂ€ddade mig.
TT: PÄ vilket sÀtt?
ââJag kunde skriva scenerna med min mamma och pappa och den version av Jonas som finns i boken. Scener som jag aldrig har kunnat skriva, men som jag har försökt att förstĂ„ hela livet. Det har gjort för ont att formulera sig, eftersom de har suttit sĂ„ djupt i mig. NĂ€r jag bytte sprĂ„k sĂ„ fungerade det plötsligt.
GrÀnsen suddas ut
Ett tema i "Systrarna" Àr tiden som gÄr. Romanen Àr uppdelad i kapitel dÀr tidsrymden krymper ju lÀngre fram i handlingen lÀsaren kommer. Samtidigt suddas grÀnsen mellan fiktion och verklighet ut.
ââFör mig var det en utmaning att hitta balansen i hybridformen. Halva boken Ă€r sjĂ€lvbiografisk, eller ser sjĂ€lvbiografisk ut, och andra halvan Ă€r helt fiktiv. Jag Ă€lskar nĂ€r personer i boken börjar ta över berĂ€ttelsen och har tydliga idĂ©er om vad de vill göra. Jag Ă€r inte sĂ€ker pĂ„ vad det Ă€r som uppstĂ„r nĂ€r de tvĂ„ berĂ€ttelserna rent fysiskt hamnar bredvid varandra, men det skapar en framĂ„trörelse.
Jonas Hassen Khemiris förra roman "Pappaklausulen" utkom 2018 och utsÄgs till finalist om en amerikansk National Book Award. Boken tog inte hem priset, men han tilldelades ett stipendium frÄn The Cullman Center. Det innebar en fast arbetsplats pÄ New York Public Library och möjligheten att forska i bibliotekets samlingar.
Familjens resa fördröjdes dock pÄ grund av pandemin. Under tiden hann det projekt han hade sökt stipendium för anta en helt ny form.
ââJag lĂ€ngtade efter att fĂ„ komma till biblioteket och samtidigt började jag höra tre röster i mitt huvud. De vĂ€grade slĂ€ppa taget. NĂ€r jag öppnade dörren till mitt arbetsrum satt systrarna dĂ€r och övertalade mig att deras liv var mycket mer intressanta Ă€n det jag hade tĂ€nkt skriva.
"Blev en tÀvling"
Jonas Hassen Khemiri sÀger att han stack ut bland de övriga forskarna.
ââVi hade en magisk bokhylla dit vi kunde bestĂ€lla vad som helst frĂ„n deras oĂ€ndligt stora arkiv. Det blev nĂ€stan lite som en tĂ€vling mellan de andra professorerna och historikerna. De bestĂ€llde drivor av böcker och sneglade in pĂ„ varandras kontor för att se vem som hade bestĂ€llt flest och tjockast böcker. Jag bestĂ€llde till en början bara upp tvĂ„ â och bĂ„da var romaner.
Trots att han inte följde den tÀnkta projektplanen kommer han att fÄ fortsÀtta arbeta frÄn en plats inne pÄ biblioteket. Under tiden arbetar han Àven med att undervisa i kreativt skrivande pÄ New York University.
ââJag Ă€r otroligt mĂ„n om att studenterna ska lĂ€sa böcker i översĂ€ttning. Att pĂ„minna dem om att det finns en hel vĂ€rld av fantastisk litteratur skriven som pĂ„ ett sprĂ„k som inte Ă€r engelska. De fick lĂ€sa "Herr Arnes penningar" av Selma Lagerlöf och en av dem sade "Det hĂ€r borde bli en Netflix-serie!".