Jan Guillou tar emot hemma pĂ„ Ăstermalm dĂ€r han Ă€r pĂ„ tillfĂ€lligt besök i bostaden. Snart ska han tillbaka till lantstĂ€llet i Roslagen för att komma i gĂ„ng med nĂ€sta bok om alter egot Erik Ponti och den gamle agenten Carl Hamilton.
ââJag funderar fortfarande pĂ„ hur fan jag ska börja. Ju lĂ€ngre Ă„ren gĂ„r desto svĂ„rare blir det. Med Ă„ldern blir jag lĂ„ngsammare i allt, alltifrĂ„n att gĂ„ till att tĂ€nka. Men det brukar ju lösa sig till slut.
Det brukar ju det. Han har skrivit mer Àn 50 böcker, bland annat "Ondskan", Hamilton-böckerna, serien om Arn och den omfattande romansviten "Det stora Ärhundradet". Det kommer en dag nÀr det Àr dags att pensionera sig som författare, han vet bara inte nÀr.
ââDe flesta som har skrivandet som yrke brukar missa detta fullkomligt. Men jag har den fördelen att min hustru Ă€r bokförlĂ€ggare och hon kommer refusera mig om det blir dĂ„ligt.
"Minst gnÀlliga"
Ăr du bra pĂ„ att ta kritik?
ââFördelen med att ha varit journalist Ă€r att jag Ă€r van att arbeta kollektivt. Jag Ă€r en av de minst gnĂ€lliga författarna i Sverige. Alla förlag vet att det Ă€r "genierna" som Ă€r bökigast att handskas med.
NÀr den aktuella tv-serien "Ondskan" skulle produceras, baserad pÄ hans delvis sjÀlvbiografiska roman i internatskolemiljö, lade sig Jan Guillou inte i det minsta.
Det gjorde han desto mer nÀr filmversionen skapades 20 Är tidigare. Han befarade den gÄngen att filmarna skulle gÄ bort sig i de kulturella och sociala sammanhang som bara han sjÀlv hade upplevt i verkligheten.
ââJag fick igenom allt utom en sak. I min bok vet man inte om huvudpersonen Erik Ponti Ă€r ond eller god och det skapar spĂ€nning i berĂ€ttelsen. I filmen Ă€r han enbart god. DĂ„ förklarade man för mig att om han ska vara delvis ond fĂ„r filmen kanske högt betyg men ingen publik. Inför det argumentet blev jag lite stĂ€lld.
NÀr han för nÄgra Är sedan hade avslutat romanserien "Det stora Ärhundradet" infann sig frÄgan vad han skulle Àgna sig Ät i stÀllet. Mata duvor gjorde han redan sedan lÀnge, Jan Guillou Àr mycket noga med sin fÄgelmatning pÄ landet.
"Pompöst gubbig"
Om fortsatt skrivande var ett alternativ, och det var det vÀl, sÄ hade förutsÀttningarna förÀndrats. Under Ären dÄ han skrev spionromaner gÀllde det att förhÄlla sig till regler han sjÀlv skapat Ät sig, som att sprÄket skulle vara rakt och autentiskt. BerÀttelserna om Arn behövde ocksÄ förhÄlla sig till regler, inte minst historiska och sprÄkliga. Och sÄ vidare.
ââJag insĂ„g att nu kan jag skriva vad fan jag vill. Och dĂ„ öppnar sig vissa möjligheter.
Han visar med sina hÀnder, lÄtsas ta en skopa autofiktion i ena handen och ett thrillertema i den andra.
ââSen i med lite Ulf Lundell och sĂ„ gör vi en Ăstergren, det vill sĂ€ga just nĂ€r poĂ€ngen ska komma sĂ„ blir det en utvikning pĂ„ 30 sidor om nĂ„got annat. Och sĂ„ lite pompöst gubbig sjĂ€lvbiografi pĂ„ det. DĂ„ uppstĂ„r nĂ„got jag aldrig har gjort förut och som jag har vĂ€ldigt kul med.
Resultatet Àr alltsÄ böckerna om den nu Äldrade Carl Hamilton och en Erik Ponti som blivit till förvÀxling lik Jan Guillou sjÀlv. Och för ovanlighetens skull har han mötts av goda recensioner.
ââKritikerna har alltid betraktat mig som en grobian eftersom jag sĂ€ljer sĂ„ mĂ„nga böcker, vilket i Sverige anses vara bevis för lĂ„g litterĂ€r halt. NĂ€r de nu ser mina stilparodier inser de att jag kan lika mycket som de, det hade de inte kunnat förestĂ€lla sig.
Johan Ekfeldt/TT